Det pratas mycket om killar som softar och struntar i att plugga, att det finns en grabbkultur som gör att de får underkänt, för att sedan bli arbetslösa och marginaliserade i det svenska samhället.
Vi åkte ut till Sågbäcksgymnasiet i Huddinge för att prata med 18-åriga Anton och Jonas som går tvåan i byggprogrammet där det bara går killar. De är artiga, tillmötesgående och verkar ha den ”sociala kompetens” som efterlyses på arbetsmarknaden.
– Det gick en tjej i den här klassen i början men hon hoppade av. Det kan man ju förstå. Hon tyckte väl inte att det var så kul att vara ensam med trettiofyra grabbar, säger Jonas, som beklagar att det inte finns tjejer i klassen.
– Nästan alla tjejer pluggar. Det skulle vara mycket lugnare på lektionerna om det var blandat. De skulle säga ifrån om alla plötsligt börjar diskutera gårdagens fotbollsmatch.
Det finns en tendens att tycka att det är coolt att strunta läxorna. Men inför proven pluggar nästan alla. Det gör att man får godkänt i slutändan i alla fall, menar de.
När de bygger har kanske en av tre en förmåga att smyga omkring utan att göra någonting på en hel dag. Det är ett beteende som inte fungerar när de ska ut på praktik, menar de.
– Då gäller det att komma i tid och ha med sig utrustningen.
Vad tycker ni om att skolminister Jan Björklund hävdar att det behövs mer disciplin?
– Det är sant, det behövs verkligen, säger de i munnen på varandra. Den som inte kommer i tid borde bestraffas hårdare på något sätt. Annars sätts det i system.
Sedan för de ett resonemang om att det finns en annan grabbighet som går ut på att man inte får visa sig mentalt svag, i alla fall inte om man är lärare. Eleverna testar hela tiden om lärarna kan stå pall.
– Om de inte är tillräckligt tuffa kan de få problem. En gång hade vi en kvinnlig vikarie. Hon hade det inte lätt. Då var det klassen som bestämde. Det är tur att Assan och Figge (huvudlärarna) själva är byggare. De gillar att visa sig på styva linan, ha ha.
Om någon klasskamrat mår dåligt någon dag, låter de honom däremot vara i fred.
– Då går man inte dit och tjabbar, man låter honom hålla på med sitt tills han mår litet bättre. Alla respekterar varandra i den här klassen.
Så det är okej att visa känslor?
– Ja vi har några i den här klassen som är typ litet tystare. De pratar bara med varandra. De får köra sin grej.
Är det okej att prata om känslor eller måste man bara vara tyst?
– Det beror på vad det är för känslor. Om AIK är hotat, då är det okej, säger Jonas och skrattar. Anton håller med, om laget förlorar, då får det till och med komma tårar.
De har litet svårt att svara på om de ringer sina killkompisar om de mår dåligt. I stället svarar de mer generellt att de tror att man mår bättre om man kan vara öppen och prata om det som känns jobbigt, ”bara det inte blir för mycket”.
Hur skulle det funka på en byggarbetsplats?
– Gubbarna är mycket mer macho än vi, skrattar Anton och berättar hur de kan raljera och skämta om att ”käringen lagar maten hemma”. Men sen när ”käringen” ringer så blir det ett helt annat tonläge: ”Hej älskling, ska jag handla något på vägen hem?”
– Man har kul åt det där när man är ute på bygget. Gubbarna bjuder mycket på sig själva och beter sig som tonåringar, tutar om det kommer någon snygg tjej i tjugoårsåldern. Det är en bra stämning. Man blir snabbt en i gänget. De är måna om en.
Kommer jargongen att ändras när er generation tar över på byggena?
– Antagligen, vi är inte uppfostrade på samma sätt. När mamma och pappa bodde ihop var det pappa som lagade mat och tvättade. Morsan jobbade, säger Jonas.
Att sticka ut på bygget med en annorlunda klädstil funkar dåligt, menar de. De har inga invändningar mot att deras individuella svängrum blir begränsat på det viset.
– Äh, vissa grejer får man ta. Säger man att man tycker Eric Saade är grym, kanske någon gubbe säger: ”Skärp dig!”. De köper det mesta, men säger samtidigt vad de tycker.
Bögar, är de välkomna på bygget?
– Nej man ska vara straight. Annars skulle det bli en konstig stämning, säger de utan att tveka.
När vi pratar mer om saken visar det sig att de aldrig har stött på någon homosexuell, vare sig i skolan eller på praktikplatsen.
– Det går någon på Huddingegymnasiet, tror jag, säger Jonas.
Så inom byggsektorn är det som i idrottsvärlden, killar kommer inte ut eller söker sig bort?
– Ja litet så, det är ju tråkigt att de inte får leva ut, säger Jonas.
Tycker ni att studievägledarna borde varna homosexuella från att söka byggprogrammet, att de får svårt att få jobb efteråt?
– Nej. Man hoppas ju att folk ska lugna ned sig om det väl kommer någon som är det.
Tror ni det kommer att förändras på byggarbetsplatserna?
– Det kanske är mer som blir accepterat och det kommer nog att vara fler tjejer. Det går redan tre tjejer i ettan och de säger att det kommer ännu fler nästa år.
Imorgon: Atmosfären i männens omklädningsrum.