Broder Johan är katolsk dominikanmunk och heter Johan Lindén. Han är 34 år och bor i Lund tillsammans med åtta andra bröder. Där verkar han bland annat som studentpräst.
År 1995 trädde han in i dominikanorden som novis, 24 år gammal. Han hade fått, som han säger, en kallelse. Han avgav de tre klosterlöftena vilket bland annat innebär att leva i celibat. Fyra år senare, efter prövotidens slut, valde han att binda sig vid orden för resten av livet.
Innan han blev medlem hos dominikanerna hade han haft flera kortvariga relationer till kvinnor. Han tyckte om det, men kallelsen var större.
- Det svåraste är inte att leva i kyskhet och utan den kroppsberöring man kan ha med en kvinna, säger han. Det allra svåraste är att leva upp till löftet om lydnad. Jag trivs mycket bra här i Lund och har ett rikt liv. Men jag kan när som helst bli sänd till vilken plats som helst på jorden på ett uppdrag. Det skulle inte vara alldeles enkelt att bryta upp från detta liv.
Broder Johan kommer inte att kunna gifta sig så länge han är med i orden. Blir han kär i en kvinna, eller en kvinna i honom, ställs han inför ett val: antingen leva tillsammans med kvinnan och lämna kommuniteten, eller avstå från kvinnan han älskar.
- Jag har inte ställts i den situationen och jag tror att Gud vägleder mig om den skulle uppstå.
Är det så enkelt? Broder Johan medger att han kan komma att hamna i konfliktsituationer, och han vill slippa välja. Rädsla kan förlama och den kan förvirra sinnet.
- Ja, rädslan är den farligaste känslan. Man måste kunna leva med sig själv och möta sig själv. Och inte vara rädd för det.
Broder Johan talar öppet om sexualitet, erotik och sensualism och om sig själv. Han menar att den tid vi lever i är översexualiserad. Det är som om man inte finns, inte är en riktig människa, om man inte lever ut - och i - sin sexualitet.
- Det finns många kvinnor och män som lever sina liv utan sexuell närhet och den typen av kroppslig kontakt. En del har ett bra liv, andra inte. Jag har frivilligt avstått och ännu inte upplevt det som plågsamt eller fattigt. Men precis som alla andra har jag självfallet en längtan efter närhet och kärlek.
- Denna längtan, att få och ge kärlek, kan jag få uppfylld i relationen till Gud och till människor jag träffar i mitt arbete. Som studentpräst kan jag uttrycka min kärlek till andra genom att vara till hjälp och stöd.
- Samtidigt måste jag erkänna att det är ett offer att avstå från allt det som en kärleksrelation till en kvinna rymmer av närhet, ömhet, sensualism, lojalitet och sexualitet, säger broder Johan.
Att leva ett livslångt liv i celibat betyder också att avstå från föräldraskap. Broder Johan har fyra syskon och ett syskonbarn som han står nära. I helgen arbetade han på ett katolskt barnläger med 39 barn.
- Även om jag aldrig kommer att bli pappa, och få känna den kroppsliga närheten och bandet som förälder, så kan jag uttrycka min kärlek till barn. Saknad? Det är klart att jag kan känna det.
Kan man vänja sig av med att längta efter den sensuella tillfredsställelsen som kropps- och hudkontakt innebär?
- Till viss del tror jag att det är möjligt. Men hur kan jag veta säkert, jag är bara 34 år. Längtan finns och jag försöker att inte undertrycka den utan tar den på allvar.
Förekommer kroppslig kontakt inom kommuniteten? Självfallet, svarar broder Johan och låter uppriktigt förvånad över frågan.
- Är det så konstigt? Om någon är ledsen så kramar jag om honom och tröstar. Det är fullständigt normalt, precis som att krama min syrra när hon är ledsen, säger broder Johan.
För en nunna är det strängt förbjudet att ha en intim relation med någon annan. Det innebär både en tillvaro i avsaknad av sexuell fysisk beröring och ett liv utan egna barn. Sex är en vanesak som det går att leva utan, men det är svårt att hantera saknaden av fysisk närhet, enligt syster Kristin.
- För oss är Gud den svartsjuke älskaren som vill ha all uppmärksamhet. Han vill ge allt men i utbyte kräver han att få allt också, säger hon.
Syster Kristin är drygt fyrtio år och en av cirka tvåhundrafemtio katolska nunnor i Sverige. Det är tio år sedan hon klev in klosterlivet och började leva efter de regler som innefattar kyskhetslöftet. Hon visste att hon skulle ägna sig åt ett liv som nunna redan när hon var i tjugoårsåldern men av olika skäl tog det tid innan kallelsen blev verklighet. Innan dess hade hon förhållanden med män och ett vanligt sexliv.
- Jag tyckte om det och på ett sätt saknade jag det när förhållandet var över. Men i dag saknar jag det inte längre.
På klostret förekommer det väldigt lite fysisk kontakt mellan systrarna.
- Tidigare fick man inte röra vid varann. Det fanns en rädsla för homosexualitet. Av samma anledning fick man inte bli för nära vän med någon. Man uppmuntrades att göra saker kollektivt och inte två och två.
Även om de reglerna inte gäller i dag så finns delar av det gamla tänkandet kvar och det är sparsamt med fysiska kontakter systrarna emellan.
- Jag saknar den fysiska beröringen, att ha någon nära mig, någon att ta på och krama om.
Nära vänskapsrelationer, att vara ute i naturen, fysisk träning eller att laga mat och äta gott är saker som syster Kristin tror kan dämpa behovet av fysisk beröring. För henne är musiken en viktig ersättning för intim närhet. Hon går gärna på konserter och balettföreställningar.
- Det är sensuellt och fysiskt och det handlar om att uppleva starka känslor genom människor i konstens form.
Syster Kristin arbetar liksom många andra systrar med barn. Det kan väcka en önskan efter fysisk kontakt med de små. Hon understryker att det är viktigt att den kontakten sker på barnens villkor och inte för att stilla systrarnas behov.
- Man ska inte projicera sin moderslängtan på andras barn. Det är inte rätt.
Det kan det hända att hon sitter på bussen mitt emot en mamma som pratar med sina barn. Då väcks en längtan hos henne.
- Det vore lögn att säga att det inte är ett stort offer, för det är det.
Att välja bort en egen familj är ett beslut som måste fattas om och om igen, enligt syster Kristin. En dag är det inte fysiskt möjligt att få barn längre och då ställs saken på sin spets. Var det här rätt beslut? Var det värt det?
- Ena dagen är det absolut värt uppoffringen och nästa inte alls.
Det pratas inte så mycket om de här sakerna bland systrarna. Kanske lättar längtan när det inte längre är möjligt att få barn. Syster Kristin vet inte om det är så eftersom hon inte pratat med någon av de äldre systrarna om det.
- Sådant frågar man inte om, det är så himla privat.
Men en gång har hon diskuterat det här med en äldre nunna på ett annat kloster. Hon menade att saknaden förblir stor även när man blir gammal.
Tror syster Kristin att hon skulle kunna bli förälskad i en man?
- Sådant kan man inte planera men om det händer kan man välja. Antingen så struntar man i det eller så bejakar man det. Om det skulle hända mig så tror jag att jag skulle välja att fortsätta leva som syster.