- Det är en så stor och fantastisk bok, koncentrerad samtidigt som den sträcker sig åt alla väderstreck. Den innehåller både mikro- och makrokosmos, både in- och utandningar, säger dansaren och koreografen Virpi Pahkinen som inspirerad av "Den tibetanska dödsboken" gestaltade döden i dansföreställningen "Bardo" för några år sedan. Boken heter "Bardo Thödol" på originalspråk.

- Ordet bardo betyder det mellanliggande tillstånd som den döende människan befinner sig i innan hon når "gryningslandet" eller befrielsen. Boken är trösterik att läsa för den vidgar ens vyer.

- Men ämnet är så stort att det nästan är omöjligt att framställa på scenen, medger hon.

- Det jag har gestaltat är endast några aspekter ur boken, en fri tolkning. Jag gjorde först en föreställning för teve och sedan en scenversion.

Bardo-verket för fem dansare är centralt i hennes konst - också i sina solodanser uttrycker Virpi Pahkinen en sakral andlighet - ett slags hoppfulla böner gestaltade i rörelser, färger och ljus.

- Den största kunskapsbäraren är "Dansens Lotusherre" sägs det i "Den tibetanska dödsboken". Konsten består i att man kan förmedla bilder som förbereder oss inför döden. Så kanske det blir lättare när dödsögonblicket kommer, menar hon och visar med händerna ett tecken för dans som i boken kallas för "Förhäxningens mudra". (Mudra är mystiska heliga tecken.)

Läste du hela boken rakt igenom?

- Ja, och jag använde den som ett visualiseringsredskap. Det är så mycket fantasi i boken - ibland tycker jag att den värsta olyckan är när man inte har tillgång till sin fantasi, då kan man liksom inte andas i tankarna.

I boken finns beskrivningar av starka ljusfenomen och figurer i form av vreda eller fridfulla gudomligheter som man eventuellt kommer att möta när man dör.

- Man behöver inte bli skrämd av dem, för de är egentligen projektioner av våra egna hjärnor och tankar, förklarar Virpi Pahkinen.

- Det är som när man har mardrömmar och försöker springa. Om man då vänder sig om och ser faran i ögonen så försvinner hotet. Det är alltid ens egna demoner som förföljer en. Vågar man stå ansikte mot ansikte med dem så försvinner det dualistiska tänkandet. Varseblivaren och varseblivandet blir ett.

När hon läste boken en andra gång studerade hon fotnoterna som detaljrikt beskriver de fantastiska ljusfenomenen och de etthundratio gudomligheter som omger den döende.

- Det var naturligtvis en omöjlighet att visualisera alla dessa gudomligheter.

Jag ville förmedla ljuset och färgerna och det mellanliggande tillståndet innan den döende når dödsriket. Ibland viskade vi texter ur boken - olika avsnitt och på flera olika språk. Bardo - dödsresenären - låg en meter upp i luften på en platta. Det såg ut som om han svävade eller surfade i luften. Sedan kom de olika gudomligheterna fram och förde honom över till den andra sidan - till dödsriket eller gryningsriket - på ett mjukt och trösterikt sätt.

- Men det betyder ju inte att döden är lätt för alla, säger hon och visar en mandala, som hon fick av en tibetansk exilmunk när hon var i Nepal förra året.

En mandala är en helig bild av världsalltet med symboliska tecken och cirklar. Den här är fylld av skräckinjagande plågor och figurer på vägen ned mot dödsriket.

Det sägs att tibetaner är specialister på att dö?

- Jag läste om en tibetansk lärare som dog och då hände det mycket mystiska saker - ett mjölkvitt ljus alstrades runt honom.

Har du själv varit med när någon dör?

- Nej, bara på avstånd. En gång i Indien såg jag från mitt hotellfönster hur en sjuk pojke dog på gatan. Han låg kvar med flugor omkring sig innan polisen kom och hämtade honom.

Är du buddist?

- Nej.

Virpi Pahkinen skakar energiskt på huvudet. Hon är ingenting på ist, säger hon.

- Jag är fri från alla religioner.

Som barn var hon omåttligt intresserad av nebulosor - molnliknande gaser eller stoft som bildas i rymden. Röda färger och nyanser inspirerade av nebulosor använder hon i sin dans, där färger och ljussättning är viktiga delar. I Bardoverket använde hon vitt, strålande silvergrått, blått och rött.

Oftast är solot hennes uttrycksform. Solodansen inbjuder till att kommunicera med makterna.

- När man är ensam på scenen förstärks kontakten med det som är uppe och nere, säger hon.

- För mig är dansen ett budbärarjobb. Jag vill inte vara begränsad av det synliga utan det finns alltid olika lager av energier som intresserar mig. Som konstnär vill jag förmedla att också det osynliga och fjäderlätta kan bli kännbart på något sätt.

Hon talar om vilan i långsamheten - om att det kan finnas en vila också i höga hastigheter ("unhurried rapidity").

Hon visar med ena handens fingrar några mystiska tecken, så kallade "life mudras" - små fina rörelser som kan påverka kroppens energiflöden, ungefär som vissa urgamla kinesiska rörelsekonster anses ha medicinsk effekt.

- Genom att hålla fingrarna på ett särskilt sätt kan man påverka inre organ och mentala tillstånd. En av mina dansare var inte van att hålla fingrarna så - hela handen svullnade upp av denna minimala rörelse, berättar Virpi Pahkinen.

Hon har vuxit upp i mellersta Finland. Som tioåring åkte hon skridsko på en frusen sjö. Där fanns de attribut som hon

senare har använt som koreograf. Den blanka genomskinliga isen, där månen speglade sig, bildade en oval scen där hon åkte i åttor och cirklar med det svarta himlavalvet och fullmånen som enda lampa över sig.

- Det var kallt och jag var ensam men kände samtidigt att jag hörde hemma i universum. När man får kontakt med de stora sammanhangen är man trygg.

- Man behöver inte alltid studera och läsa för att få kunskaper. Det finns information att hämta för den som vill från luftens alla partiklar, menar hon.

Från början var hon omedveten om de österländska influenserna i sin dans. Men hon tränar yoga varje dag och hon är så vig att hon kan slå knut på sin kropp. På senare år har hon rest mycket i Asien och besökt buddistiska tempel.

Kan du förstå det hat som vuxit fram mot västerlandet?

- Givetvis beror det på orättvisor och massfattigdom. Men också på att så många inte är fria från religionens makt och därför tar till sig enkla sanningar. Då blir resultatet svart/vitt tänkande - man är antingen vän eller fiende.

Samma fundamentalistiska tänkande finns också i USA.

- Man vill inte ta ansvar för sin inre tomhet. Det är en tomhet som vi alla har inom oss och som man kan förhålla sig till på olika sätt. Man kan försöka komma från den mörka till den friska och ljusa tomheten.

- Det är svårt att hitta den nyanserade sanningen. Svårt att hålla sitt sinne hoppfullt och öppet. Det är en balansgång som jag vill förmedla genom min konst.

- Det som är så bra med den tibetanska dödsboken är att den klart betonar att det vi gör här och nu påverkar vår framtid och kanske också vår död, säger hon. Det är viktigt att sträva mot utveckling och upplysning.