Under många år led Gunilla Malm, 56 år, av sina perioder av svår nedstämdhet och oföretagsamhet. Både hon själv och omgivningen trodde att det handlade om gammal, obearbetad sorg. Först 16 år efter det att hon sökt hjälp första gången fick hon rätt diagnos, bipolär sjukdom.

– Jag var inte bara ledsen, jag hade en sjukdom också, säger Gunilla. Jag tycker att de personer som jag mött i vården genom åren borde ha varit så pass proffsiga att de hade insett det.

När Gunilla var 21 år dog hennes mamma. Kort därefter fick hon veta att hennes far led av obotlig cancer. Hon vårdade sin pappa hemma i ett år, tills han gick bort. Strax efter det dog Gunillas mormor i hjärtinfarkt.

– Det blev lite mycket, säger Gunilla. Det var ju inte alls konstigt att jag var sorgsen och nedstämd. Men i dag vet jag också att min sjukdom bröt ut i samband med de händelserna. Och sedan stannade den kvar.

Gunillas bipolära sjukdom är av typ 2, vilket innebär att hon framför allt har depressioner och inga allvarliga maniska episoder. Under kortare perioder har hon känt sig lite uppåt, ”bra dagar då allting flyter”, men de har mest känts som välkomna avbrott mellan depressionerna.

Ibland kunde Gunilla jobba, ­ibland inte.

– Egentligen hindrade sjukdomen mig mycket i livet. Men jag ville inte erkänna det då. Jag försökte dölja problemen, säger ­Gunilla.

– Man kan säga att jag var väldigt oföretagsam, tjatig och ensam under depressionsperioderna. Omgivningen tror att djup depression innebär att man bara sitter och gråter. Men för mig handlade det om att jag satt i ett hörn utan att kunna göra någonting alls, inga vardagssysslor blev gjorda. Emellanåt hade jag också panikångest.

Först när Gunilla var 40 år träffade hon en psykiater som gav henne rätt diagnos och behandling – en stämningsstabiliserande medicin.

– Det var både en sorg och en lättnad, säger Gunilla. Om jag fått diagnosen tidigare hade nog mitt liv varit lättare. Men behandlingen har hjälpt mig att få styrsel på livet, och att hantera sjukdomen mycket bättre.

Gunilla betonar att hon är ”bärare” av bipolär sjukdom, hon vill inte tala i termer av ”drabbad” eller ”sjuk”.

– Förr fanns inställningen att om man fick en psykiatrisk diagnos, då åkte man in på psyket och så smällde dörren igen för alltid. Det har ändrats. I dag vet vi att det handlar om sjukdomar som alla andra, sjukdomar som människor lever med, det är inget märkvärdigt.