"Vi har struntat i de andras snattade folköl och åkt hem till mig i stället. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag vill med henne men vi har dejtat ett tag, legat några gånger. Det har varit bra. Nu är vi hos mig i min säng och vi har hånglat länge och kondomen har kommit fram och allt det där. Jag är inne i henne när hon ber mig vänta lite.
Och jag stannar upp, väntar och hon säger ingenting mer. Jag antar att det är något som kanske gör ont så jag håller mig bara där, stilla.
Vet inte hur länge, inte så länge tror jag – fastän det känns så. Jag kanske råkar röra mig lite, så blir hon upprörd och jag märker att det är något väldigt mer fel. Jag flyttar mig helt och lägger mig intill henne och hon berättar att det för en kort stund påmint henne om en av gångerna hon våldtagits, och att jag borde förstått att flytta mig helt på en gång.
Jag vet inte om hon skuldbelägger mig, jo det gör hon förstås, men jag vet inte hur mycket och för vad. Ändå lyckas jag inte undvika att lägga växeln i försvarsläge och känna mig orättvist anklagad. Blir lika delar rädd att bli betraktad som ett as som för att faktiskt vara aset. Att behöva hantera en sådan identitet skrämmer så otroligt. Jag värjer mig med det enda jag kan och skyller havererad kommunikation på henne, som om inte jag som vanligt varit så rädd att göra fel att jag inte kan ta ett enkelt beslut om inne eller ute, utan bara stannat upp halvvägs på tomgång.
Det blir en besvärande avancerad konflikt för några som inte dejtat mer än ett par veckor. Vi pratar och tvekar och skaver en lång stund men måste till slut sova. Det blir som vanligt igen efter något ytterligare samtal och jag vågar ligga med henne igen ett par gånger.
Kort därefter säger jag att det nog inte är någon bra idé att vi träffas mer. Trots att jag vet att det inte är på grund av en stunds misslyckat sex – det finns massor av skäl för att vi passar dåligt ihop – så känns det som att jag dumpat henne för att hon sa ifrån eller var besvärlig i stället för kåt, glad och tacksam. Jag kan inte veta om hon faktiskt tror att det är så.
Inga offer eller förövare i historien men tydligt är lättheten i tveksamheternas förlopp. Nu råkade jag ligga med någon som faktiskt kunde säga till när något var fel, och jag råkade ha i alla fall så mycket respekt att inte vilja tjata. Men lika gärna kunde hon varit tyst av rädsla för att förstöra något. Jag hade ovetandes kunnat bli ännu ett dåligt minne för någon som redan samlat på sig nog. Jag hade kunnat minnas händelsen som ett helt vanligt knull medan hon gått och undrat om hon fick kalla det ett övergrepp fastän hon inte sagt ifrån.”
Gustav Almestad, 29 år