Under de första tolv åren av sitt liv var Maria pappas flicka. Han var så påhittig och lekfull, rolig att prata med och duktig på att laga mat.
Maria valde att spela fotboll och tennis - pappans favoritsporter. Och det var han som skjutsade henne till träningarna och matcherna, gick på föräldramötena och följde med på skolresorna.
- Jag älskade både mamma och pappa, säger Maria, men han var liksom närmare mig. Vi förstod varandra.
Så när föräldrarna grälade var det oftast på pappans sida Maria ställde sig. Och grälade gjorde de, oftare och oftare.
Maria blev tonåring, och nu var det inte längre lika enkelt och roligt att vara pappas flicka. Han hade uppenbara problem med sig själv.
- Han var en jättebra pappa så länge han var nykter, säger Maria. Men när han drack blev han bitter, och då kom han ofta till mig för att prata. Då tappade han liksom sin goda kraft och sade en massa dumma saker. Han fick mig att känna mig värdelös. Och han påstod att jag tyckte mer om mamma än om honom - men det var ju inte sant!
En natt när mamman jobbade sade pappan till Maria att han skulle ta livet av sig. Morgonen därpå bad han henne om ursäkt, lika ångerfull och ångestfylld som så många gånger tidigare.
- När jag var fjorton år hade han bett mig om förlåtelse hundra gånger, berättar Maria. Han använde mig, jag var nästan som en mamma för honom och jag kände att så där skulle det inte vara.
Familjen sprack på nyårsaftonen 1998.
- När vi vaknade berättade mamma att hon ville skilja sig från pappa. Men han låtsades först som ingenting, han ville inte höra. Sedan sade han att han inte kunde leva utan oss. Jag tror att han var jätterädd ...
Luften i lägenheten var tjock av känslor den dagen. Maria tänkte på de konstiga nätterna med pappan. Hon tog mod till sig och sade att om han skulle fortsätta att dricka - då ville hon bo hos mamman. Han svarade att hon ljög; något alkoholproblem fanns inte. Men Maria stod på sig, och mamman stödde henne.
- Då blev pappa jättearg, fast jag såg att han egentligen var rädd och ledsen för att varken jag eller min lillasyster ville bo hos honom. Och jag tror att det var då som något vände i honom. "Om det inte passar, så får det vara, jag kryper inte för er!" skrek han. "För mig är ni döda. Jag kan skaffa mig en ny familj!"
Efter den dagen frågade pappan aldrig mer sina döttrar om de ville träffa honom. Han var sammanbiten, stängd. Skaffade en egen lägenhet några hus bort. Hämtade sina saker. Flyttade.
- Vi såg honom ofta på gården, berättar Maria. Han pratade med alla grannarna, lika social som vanligt. Men oss brydde han sig inte om. Veckorna gick, men han ringde aldrig.
På valborgsmässoafton var det som vanligt fest på gården. Pappan skrattade och hojtade med alla - utom med sina döttrar och deras mamma, kvinnan som enligt hans syn på saken hade svikit honom och förvridit hans barns sinnen till den grad att de hade valt bort honom.
Maria stod vid brasan och grät, men pappan gick inte fram till henne. Han lade inte armen om hennes axlar, tröstade henne inte.
Den natten bröt hon samman. Hon sprang hem till sin farmor, men där fick hon ingen förståelse. Hur hon sedan kom hem minns hon inte.
- Jag låg på golvet i mitt rum i flera timmar, jag bara skrek och grät. Jag hade så ont i magen, kunde knappt andas. Jag hade ju hoppats att pappa skulle kämpa för att behålla kontakten med mig, men han bara sopade bort mig ...
Till sommarfesten på gården samma år kom pappan i sällskap med en ny kvinna som bara var några få år äldre än Maria. Men då hade hans döttrar och deras mamma flyttat till ett annat bostadsområde.
Någon enstaka gång körde pappan dit i sin nya bil.
- Plötsligt dök han upp och ville skjutsa mig till skolan och ge mig pengar, berättar Maria. Men sedan var han försvunnen igen.
För Marias mamma var detta en mycket svår tid. När löven på trädet utanför hennes sovrumsfönster gulnade och föll till marken var hon djupt deprimerad.
En dag försökte hon ta sitt liv. Hon överlevde. Men livskrisen var så djup att hon under större delen av hösten låg kvar på sjukhuset.
- Mina kompisar pratade om fester, säger Maria, men jag undrade varför min mamma inte ville leva ... Jag var sexton år gammal och min syster var elva, och nu skulle väl pappa ta hand om oss i alla fall. Men han vägrade. Han ville inte ens tala med mig i telefon. "Har ni valt bort mig så får ni stå ert kast!" skrek han.
Flickorna placerades tillfälligt i en fosterfamilj. Där bodde de i flera månader. Under den tiden hörde pappan aldrig av sig.
De fick komma till en psykolog vid PBU (Psykiska barn- och ungdomsvården) för att få hjälp att bearbeta allt det svåra. Och en gång, i mars 2000, var pappan faktiskt med vid ett familjesamtal.
- Han var fruktansvärt arg, berättar Maria. Han anklagade mig för att ha pratat skit om honom inför mamma. Det var mitt fel att hon ville skiljas, påstod han. Han skrek som en galning. Psykologerna var alldeles förskräckta.
Samtalet spårade ur. Pappan stormade ut, och sedan dess har Maria inte träffat honom en enda gång.
- Socialtanterna sade att vi måste respektera att han inte längre vill ha någon kontakt med oss, berättar Maria. Jag spyr när jag tänker på det. Varför ska man respektera en pappa som struntar i sina barn?
Maria är nitton år nu. Hon bor hos sin mamma, arbetar på dagis och funderar på sin framtid. I höst kanske hon börjar studera psykologi, om hon kommer in.
Hon verkar vara mogen och klok. Talar eftertänksamt om åren som har gått. Säger att hon tvingades att bli vuxen alldeles för tidigt.
Hon bjöd sin pappa till studentmottagningen i juni i fjol. Han kom inte.
Hans svek har gjort henne extra känslig, säger hon.
- Det är så fruktansvärt svårt för mig att bli lämnad ... Det känns som om jag hade en maskin i huvudet. Allt spelas upp igen.
Pappan lever tillsammans med den nya kvinnan. Han har fått ännu en dotter.
- Vi vet var de bor, säger Maria. Min syster gick dit en dag och knackade på för att få träffa vår lilla halvsyster, men han släppte inte ens in henne ... Han gjorde som han sade att han skulle göra! Han bytte ut oss! Nu sitter han där med en annan liten flicka i famnen, och det sägs att hon är så himla lik mig. Jag blir illamående när jag tänker på det.
Numera avstår Maria från att försöka nå sin pappa. Hon har gett upp.
- Han har bränt broarna, säger hon. Han skulle inte släppa in mig och jag vill inte låta honom förned-ra mig mer. Jag vill gå vidare med mitt liv.
Hon har vänner vars pappor har dött, och hon säger att hon nästan är avundsjuk på dem.
- De har ju kunnat sörja. De vet varför de inte får träffa sina pappor: de är döda och begravda. Men jag sörjer en levande människa. Hur gör man det?