"Jag skulle gärna vilja ge min lärare Hans Widmark en eloge för tålamod, engagemang och intresse! Jag heter Susanne Attling är 55 år och hade Hans i ämnena engelska och svenska i högstadiet i Bandhagens gymnasium i slutet av 60-talet. Jag var en otålig, rastlös elev. Hans lyckades med sin naturliga auktoritet och respekt få mig att känna mig som den smartaste och bästa eleven. Min mamma var orolig för mig eftersom jag var enormt skoltrött, hon ställde frågan hur det skulle gå för mig i framtiden och Hans hade svarat med glimten i ögat: 'Susanne ska du absolut inte vara ängslig för hon är alldeles för social för att det ska gå snett, det finns andra här som jag är mycket mer orolig för.'
Tack Hans för de orden, de har följt mig genom livet. Jag lovar!
Hans var i sitt yrkesliv både lärare och regissör och det var nog det intresset som han förmedlade till oss elever. Han satte upp teaterföreställningar bland annat i miljöfrågor vad jag minns. Numera är han ju pensionerad och jag träffade hans son pianisten Anders Widmark för bara några dagar sedan. Jag jag gick fram till honom och bad honom hälsa till sin pappa att han har betytt så mycket för mig. Därför lustigt att den här artikelserien går just nu.
Idag arbetar jag på Arbetsförmedlingen Kultur med scenartister och trivs jättebra med mitt jobb och har tre fantastiska barn och ett mycket bra liv."
Susanne Attling
”Min gymnasielärare i socialkunskap, Klaes-Göran Ganning, gjorde ämnet levande genom att gå ifrån trist katederpedagogik. Vi såg filmer, fick gå ut i city och knacka dörr för att intervjua folk om "deras" stadsdelar, träffade representanter för Alla Kvinnors Hus och gjorde studiebesök hos Polishuset där vi fick se knark i glasmontrar för att bli mer medvetna om vad vi skulle hålla oss borta från. Det et väjdes inte för något ämne, och att komma från ’katedertimmarna’ ut i verkligheten kändes enormt befriande. En bra förberedelse inför vuxenlivet.
Hade alla lärare arbetat på samma sätt, så hade nog till och med jag trivts ganska bra i skolan... Som en gammal gymnasiepolare alltid brukar säga: ’Skolan vill göra fyrkanter av alla’. Men Ganning stod för motsatsen och lät oss vara precis som vi var - och välkomnade debatter om precis allt i klassrummet. Man kan undra vad han tänker om vår nuvarande skolministers hårdföra linje fyrkantspolitik.”
Monica Erikson
”Beklagligtvis förefaller exemplen på lärare som man vill minnas vara relativt sällsynta beaktat lärarkårens storlek och yrkets enorma betydelse för våra barn och ungdomars utveckling som för samhällets som helhet. Mina erfarenheter från skoltiden är snarast är den omvända. Alltför många av mina lärare borde ha valt andra yrken en åsikt som jag dessvärre tror är allmänt utbredd.
Länge betraktades läraryrket som ett ’kall’ i betydelsen pedagogisk och social fallenhet, medfödda egenskaper, som borde vara lika oeftergivliga för lärare som musikalitet för musiker. Nu preciseras i stället kraven på ’behörighet’ i en mer snäv teoretisk/akademisk betydelse vilket på ett avgörande sätt begränsar urvalet och utestänger många potentiella lärarbegåvningar.
Dilemmat är i lika hög grad berörda lärares. Det kan knappast finnas en svårare och mer destruktiv uppgift än att dagligen möta elever som varken kan eller vill dölja sin olust och besvikelse över att de vantrivs på lektionerna. Disciplinära motåtgärder förstärker snarare problemen.
Uppenbarligen kan ett för sina naturbegåvade utövare ovanligt givande och stimulerande yrkesvalen vara ett av de mest otacksamma och destruktiva för de olyckliga om än ’behöriga’ lärare som inte passar för rollen.
Paradoxalt nog tillhör läraryrket ett av de minst eftersökta i vårt land (1,4 sökande per befattning att jämföra t ex med Finlands 4)! Sannolikt är det ett av huvudproblemen för vår svenska skola.”
Bo Widergren, Stockholm
”Jag har så många gånger i mitt vuxna liv mött människor som burit på så mycken bitterhet och tunga minnen från sin skoltid. Jag har därför känt en sådan tacksamhet när jag kunnat ge en helt annan och positivare bild av en period av mina många år på skolbänken (har en fil kand-examen). Det är den historien som jag tänker berätta här.
Jag föddes i Stockholm i februari 1944 som den sista i en barnkull på tre. Jag har en sex år äldre bror och en fyra år äldre syster. Min far var nybliven ombudsman på Fabriksarbetarförbundet och min mor hemmafru (som så många andra kvinnor på den tiden). De två första åren i skolan genomled jag vid Mälarhöjdens folkskola. Lärarinnan var negativt inställd till mig och dessutom utsattes jag för mobbning av en av pojkarna i min klass. Under den fjärde terminen insjuknade dock min far och dog i en på den tiden obotlig hjärtsjukdom innan han hade hunnit fylla fyrtio år. Ensam och outbildad med tre barn och villa (tre rum och kök med källare) att ta hand om blev min mamma tvungen att börja förvärvsarbeta. Det blev ett tungt och hälsovådligt arbete som biträde i en mjölkaffär. För att lätta på försörjningsbördan blev det bestämt att jag skulle flytta till min moster och morbror i Kolsva. Jag hade tidigare varit där och hälsat på under ett par sommarlov. Tillsammans med en adoptivson (krigsbarn från Finland och jämnårig med min äldre bror) bodde de i en liten lägenhet på två rum och kök.
Kolsva var på den tiden (1950-talets första hälft) en av många livaktiga bruksorter i Västmanland. Det politiska livet dominerades av en reformivrig socialdemokrati. Både min morbror och moster var förstår aktiva i partiet. Inom skolans område hade dock reformivern inte kunnat hålla jämna steg med de stora barnkullarna som formligen hade exploderat under 1940-talets början. Jag skulle börja i tredje klass, men eftersom befintliga skollokaler i Kolsva inte räckte till, blev man tvungen att börja använda en del skolfaciliteter utanför kommunens gränser. För min del betydde detta att jag började tredje klass i en liten skola tre kilometer norr om Kolsva. Skolan i Gisslarbo, som orten heter, låg på höjden av en skogsbeklädd ås. Nedanför i en dalgång flöt Hedströmmen och precis nedanför vår skola hade ån bildat ett deltaliknande landskap vilket bland annat innebar att det där fanns ett rikt fågelliv. Skolan hade en väl tilltagen skolgård och dessutom en ganska väl tilltagen fotbollsplan vid sidan om. Och vi var den enda klassen som fanns där! Vi skolbarn fick åka buss till och från skolan (här började en sedermera lång erfarenhet av pendlandets vedermödor). Här kunde vi på rasterna ta del av hur det gick till att arbeta vid en kolmila. Det fanns även en smedja där vi plats kunde se hur järnframställning gick till.
Här skulle jag börja i tredje klass, en liten tunn ’kis’ från Stockholm med en utpräglad stockholmsdialekt, och anpassa mig till bortåt trettio andra barn, som kommunicerade på sin sjungande västmanländska. Men anpassningen till det nya gick över förväntan. Jag tror att det berodde på två saker. Jag var ganska duktig inom olika sporter (framför allt fotboll och friidrott) vilket väckte respekt, åtminstone hos mina manliga klasskamrater. Men den kanske viktigaste anledningen var vår nye, unge lärare, Torbjörn Lindberg.
Han kom nyutexaminerad till Gisslarbo med den unges glöd och entusiasm, full av progressiva idéer om hur undervisning skulle bedrivas. Senare i livet, efter att ha tenterat för ett betyg i pedagogik, förstod jag att hans undervisning var en tillämpning av de progressiva "lärorna" inom pedagogiken under 1930- och 1940-talen med namn som John Dewey (’learning by doing’) som en portalfigur. Även 1946 års skolkommission, med Stellan Arvidsson i spetsen, hörde hit. Vad var det då han gjorde? En nyhet, som också väckte en del (negativ) uppmärksamhet, var att han tog bort läxorna. Han menade att under den tid vi vistas i skolan sker skolarbetet. Precis som industriarbetet sker när arbetaren vistas i industrilokalen eller när kamreren är på kontoret. Om inte läraren hann med att förmedla den kunskap som läroplanen föreskrev, låg inte lösningen i läxläsning, utan i en bättre organisation av arbetet under skolarbetstid. Dessutom förmedlade läxor indirekt en kunskapssyn som man menade inte bara var förlegad utan också farlig. Den byggde på tanken att eleven skulle lära in ett pensum utantill och sedan kunna rabbla upp detta dagen därpå.
I stället ville den nya pedagogiken förmedla tanken att kunskap och förståelse måste gå hand i hand. Detta medförde också att vi till exempel aldrig behövde lära oss psalmverser utantill. En annan innovation var grupparbete. Detta byggde bland annat på tanken att kunskap inte bara inhämtas genom att läsa i böcker. Flera sinnen måste vara med i kunskapsinhämtandet! Alla våra gruppredovisningar byggde på att presentera något som vi hade skapat. Till exempel inom geografin läste vi inte bara om akvedukter, vi tillverkade en modell av en akvedukt! Dessutom var han noga med att se till att den sociala interaktionen i gruppen fungerade, ingen fick vara en så kallad ’freerider’. En tredje implementering av de nya idéerna handlade om att han avskaffade den hämsko på kunskapsinhämtning som ofta uppdelningen i 45-minuters lektioner innebär. Vi kunde ha biologi en hel förmiddag ute i naturen!
Individualisering var helt naturligt för Torbjörn Lindberg. Bussturen till och från skolan innebar att vi var på plats redan 07.30, en halvtimme innan den ordinarie skoltiden började. Den halvtimmen utnyttjade han effektivt för att hjälpa elever som låg lite på efterkälken eller hade andra svårigheter.
Som om inte detta vore nog, han skrev också pjäser. Inte bara texterna utan också musik (vi var några i klassen som spelade instrument), byggde scendekor och arrangerade belysning. Pjäserna uppfördes sedan inför föräldrar, syskon och andra anhöriga (en gång till och med inför allmänheten i Folkets Park).
Men innebar då inte detta ’fria’ pedagogiska tänkande att vi lärde oss mindre än de elever som blev föremål för en mer traditionell pedagogik? Min minnesbild säger mig att detta inte var fallet, snarare tvärtom (åtminstone i kvantitativa termer)! I jämförelse med vår parallellklass i huvudkommunen låg vi hela tiden före när det gällde läroplanens olika moment. Dessutom fick de alltid stryk i all idrott vi tävlade i.
Att gå i skolan, att inhämta kunskaper och tillägna sig färdigheter blev i Gisslarbo något mycket härligt och lustfyllt! Torbjörn Lindbergs lärarinsats (tillsammans med de unika yttre förutsättningarna) grundlade hos mig en oerhört positiv inställning till skola och skolarbete, en inställning som innebar att jag inte tvekade när det senare i livet gällde att ta ställning till eventuella fortsatta studier. Jag har också hela tiden känt en lust till att lära mig nya saker, inte bara i undervisningens mer organiserade former utan också helt på egen hand.”
Ove Eriksson
"På mitt nattduksbord ligger en diktsamling nyss utgiven av min modersmålslärare i Realskolan; 'Färdkost' av Erland Flemming. På försättsbladet har han skrivit 'Till en av mina urelever...' – ja jag har köpt boken.
Trots att mer än femtiofem år förflutit kan jag lätt erinra mig tonåringens glädje och intresse när magister Erland kom in i klassrummet med gitarren och vi sjöng ur 'Lyrik från vår egen tid' (utgiven 1952). 'Frida i vårstädningen' och 'Bleka dödens minut' av Birger Sjöberg sitter än i minnet...
Jag var ingen stjärna i uppsatsskrivning men minns uppmuntrande kommentarer i marginalen i den blå skrivboken – man skrev in med bläck efter att först ha åstadkommit en kladd på den tiden. Hur det nu kom sig lyckades Erland också stimulera mitt läsintresse, han rekommenderade och jag läste i dålig belysning på vinden, som vi sa, i mitt barndomshem. Mycket var nog för svårt för mig men påverkat mig har det.
Det var också Erland Flemming som tillsammans med rektor Olof Fahlèn kom hem till mina föräldrar och talade om fortsatta studier och studielån.
Så blev jag själv folkskollärare i Sveriges minsta kommun – må tro om jag lyckats lämna några positiva spår hos några av mina elever...
Eivor Långström (född Sundquist), Tyresö