I en källarlokal i Sundbyberg nära Stockholm sitter fem män som vill vara närvarande föräldrar - men som mötts av avvisande mammor och oförstående myndigheter.
Papporna är med i en grupp som ingår i föreningen "Vi pappor". Hittills har de mötts ett tiotal gånger för att samtala om hur det känns att inte få möjlighet att följa sina barns utveckling.
Vid den första träffen i en sådan här pappagrupp får alla berätta om sin situation, och det är tillåtet att lägga all skuld på sin före detta partner.
- Därefter handlar det enbart om att se sin egen del i det som hänt och ta ansvar för att få i gång ett fungerande samarbete, säger den 64-åriga samtalsledaren och fembarns-pappan Robert James.
Han har fyra skilsmässor bakom sig och har under många år deltagit i olika självutvecklingsgrupper för att bättre förstå varför han tänker, känner och beter sig på ett visst sätt. Han har lett flera samtalsgrupper.
- Ett barn behöver båda sina föräldrar - också om de är skilda. Helst en mamma och en pappa som kan prata och resonera. Därför måste föräldrarna lägga allt agg mot varandra åt sidan.
Robert James menar att både pappan och mamman måste ta ansvar för sitt liv, sina handlingar och allt som skilsmässan för med sig.
- Om barnen ser sina föräldrar umgås och uppskatta varandra blir de trygga och får förebilder för hur man kan bete sig i svåra situationer.
Ibland räcker med att den ena inser vilka negativa konsekvenser hans eller hennes handlade efter en skilsmässa innebär, konstaterar Robert James.
- Det är något jag lyft fram i mina pappagrupper. Flera av deltagarna har märkt vilken islossning som kan ske om man erkänner sin del i att relationen havererat.
Samtalen runt bordet i källarlokalen där de fem männen sitter tar fart. Robert James frågar vad som hänt sedan de sågs senast. Peter berättar att hans fyraårige son bor med sin mamma fyrtio mil från Stockholm.
- Jag träffade en annan kvinna och stack när min son var nyfödd. Min före detta flyttade så långt bort hon kunde, så kändes det. Tidigare hade jag skuldkänslor, men nu har jag släppt på dem. Det gör mig till en bättre pappa, och att jag också är ärlig mot mitt ex.
En av deltagarna frågar om framtiden. Vid förra mötet antydde Peter att en vändning kanske är på gång.
- Det stämmer, svarar han. Jag har fått vara med på min sons dagis. Jag och mitt ex och vår son har till och med ätit lunch tillsammans. Jag såg hur lycklig han blev över att äntligen få hålla sina båda föräldrar i händerna - samtidigt.
Männen runt bordet nickar inkännande.
- Jag har insett att ansvaret också ligger hos mig. Jag funderar på att flytta till den ort där min son och hans mamma bor. Jag vill - och hoppas få - vara en närvarande pappa.
Nu tar Bosse vid. Han och hans före detta fru hamnade i en vårdnads-tvist, där hon fick ensam vårdnad om deras dotter. Hon är nu elva år och bor med mamman i södra Norrland.
Nästan varje fredagseftermiddag har Bosse tagit tåget för att hämta dottern och på söndagskvällen har det blivit samma väg igen.
- Min före detta vägrar att dela på kostnaden för tågbiljetterna och inte en enda gång under de sju år som gått sedan skilsmässan har hon följt med vår dotter till mig. Att träffa mitt barn som på nåder påverkar mig psykiskt, jag har inte längre någon kraft.
Deltagarna runt bordet undrar om han hävdat sin rätt.
- Jo ... nja ... nej ... jag gjorde nog inte det. Jag ville inte bråka ... jag trodde att det skulle bli bra ...
Samtalsledaren Robert James griper in och säger att den passiva inställningen kan misstolkas - och utnyttjas - av mamman.
- Du ber hela tiden om ursäkt och är redan på förhand inställd på att hon ska säga nej till alla dina förslag. Din dotter har rätt till båda sina föräldrar och din exfru är faktiskt är skyldig att bekosta en del av dina tågbiljetter.
Axel har bott i kappsäck ett par år. Han träffade en annan kvinna och hustrun kastade ut honom. Nu saboterar hon försöken att göra en bouppteckning och under tiden är Axels tillgångar spärrade. Två av de tre vuxna barnen har vänt honom ryggen, de anser att han svikit dem.
- Jag har varit med i gruppen i ett år. Jag har verkligen försökt föränd-ra mig. Jag inser att jag agerat illa - liksom min före detta fru. Jag är inte bara ett "offer" utan också medagerande.
Janne har lyckats få en bra kontakt med sin lilla dotter. Värre var det för ett år sedan då hon inte ville veta av honom. Han tror att mamman talade illa om honom när dottern hörde på.
- Jag var tveksam när jag kom till pappagruppen första gången. Men här har jag fått mer distans till mig själv. Jag vågar stå upp för mina rätt, formulera mina önskningar och har blivit mer av en jämbördig part.
I dag träffar Janne sin dotter varannan helg och under semestern.
Kalle var tillsammans med en kvinna i fem år och de fick två barn. Efter skilsmässan hoppades han att båda två skulle dela på vårdnaden av barnen. I stället blev separationen starten på en konflikt fylld av misstänksamhet.
- I stället för gemensamma beslut för barnens bästa kämpade vi mot varandra. Jag kände mig väldigt ensam, och här har jag träffat pappor som vet hur det känns att inte längre vara delaktig i sina egna barn. På min resa från att vara en före detta pappa har jag fortfarande en lång väg kvar.
Kalle har fått stöd i att sluta lägga skuld på sin ex-partner, något han tror är viktigt för att kunna bryta gamla invanda mönster och få perspektiv på sitt eget agerande i en till synes helt låst situation.
- Jag vill nu få träffa mina barn oftare, men mitt ex krånglar. Jag försöker att inte brusa upp och bli arg. Jag inser att det är ett tålmodigt arbete att återskapa något som raserats.
Kvällen är sen och en ny morgon väntar. Samtalsledaren Robert James menar att behovet av pappagrupper är stort, men att det är nästan omöjligt att få bidrag till verksamheten.
- Mycket lidande för barnen kan undvikas om föräldrar som separerar tidigt får hjälp att hantera sin besvikelse, sin ilska och sitt hat. Då skulle tusentals barn slippa leva med bara en förälder.
De fem männen runt bordet reser sig. Innan de går hemåt vill de förmedla ett gemensamt budskap:
- I medierna talas det så ofta om män som inte vill träffa sina barn. Men det finns kvinnor som stänger ute sina barns pappor, som vägrar att låta barnen få en vettig relation med bägge föräldrarna.
- Lika illa är det att myndigheterna och domstolarna ofta visar en så stor flathet inför dessa kvinnor. I bland känns det som om vi pappor som vill träffa våra barn - men inte får det - är helt bortglömda. Vi passar inte in i mönstret.