- Jag är förvånad över att boken väckt så mycket hat. Kanske är det så när man utmanar könsroller, i synnerhet som man. Många kvinnor tycker nog att jag tagit mig in på deras revir. Och visst, jag kan förstå en viss bitterhet när en man född på 80-talet får så mycket uppmärksamhet för något som kvinnorörelsen talat om i årtionden, säger han.
Tjugotvå år gammal och redan med något av stjärnstatus som reporter och krönikör på Aftonbladet sticker namnet Ronnie Sandahl många i ögonen. En snabb sökning i bloggosfären ger drygt 212 000 träffar. Länge försökte han själv hänga med i vad som sades och skrevs om honom men när antalet inlägg passerade 190 000 gav han upp självgooglandet. Äldre, mer erfarna kolleger har rått honom att inte bry sig.
- Sen boken kom ut har allt bara exploderat. Men att jag blir sågad av den så kallade bloggeliten känns helt logiskt med tanke på att avundsjukan är en stark drivkraft. Och mindre än fem procent av dem som skriver om boken på nätet har läst den. De som har läst reagerar oftast med tacksamhet. Säger att de känner igen sig.
Romanen handlar om tre unga män, Kristian, Frippe och författarens alter ego Hannes. De representerar i tur och ordning "den tjocke" som ingen vill ha, "idrottskillen" som alla flickor vill ha och slutligen "kompiskillen", den snälle som aldrig säger hora, som håller flickornas hår när de kräks men som aldrig blir deras.
Tillsammans och var och en för sig har de gått vilse i dagens diffusa mansroll där män ska vara som riktiga män alltid har varit - och ändå inte.
Alldeles oavsett romanens litterära kvaliteter har reaktionerna huvudsakligen handlat om att Ronnie Sandahl vänder på den gängse bilden av kvinnor som offer och män som förövare. I stället skildrar han en värld där snälla killar är lika mycket offer som tjejer, och där tjejerna utnyttjar killar som män traditionellt utnyttjar kvinnor.
Det mesta av kritiken mot boken riktar sig mot bilden av att det är synd om killarna, underförstått inte längre om tjejerna. Som om män och kvinnor efter 30 år av könsrollsdebatt nu bytt plats.
I en radiointervju med Annika Lantz fick Ronnie Sandahl frågan om han ville ha beröm för att han inte sa hora, och i Expressen frågar Aase Berg om det verkligen är så mycket bättre att kräva kärlek som belöning för att man inte är en sådan som våldtar och säger hora - och sen bli sur när man inte får det - än att vara ett vanligt machosvin.
- Men det är inte det jag säger. Hela poängen med boken är att det inte har hänt något på 30 år. Boken är skapad ur en insikt om ett stort misslyckande. Det jag försökt skildra är två sidor, män som både offer och som förövare. Och hur tunn skiljelinjen mellan att vara offer eller förövare faktiskt kan vara, säger Ronnie Sandahl.
Romanen föddes ur tanken att skriva om de "goda" killarna. På vägen tvingades han dock inse att det inte finns några "goda" män, bara män med både goda och onda egenskaper.
- Jag har alltid upplevt mig själv som en känslig kille men när jag började utforska min egen manlighet hittade jag mycket av den traditionella mansrollens vidrigare sidor också hos mig.
Som tendensen att sluta sig inom sig själv, ha svårt att visa känslor, förakta svaghet, ha lätt att dela in kvinnor i hora eller madonna och att fokusera för mycket på kvinnors utseende.
- Det förvånade mig. Jag är inte uppfostrad så. Men de värderingarna finns överallt runt omkring en. I skolan, bland kompisarna, i fotbollslaget. Hela tiden får vi lära oss att vara stolta, starka, hårda, stå upp som en man, ta en för laget.
På så vis är killar lika mycket offer för könsrollstänkandet som kvinnor och formas in i en mansroll som kanske ingen vill ha.
Därmed menar han inte att män är utan ansvar. Men Ronnie Sandahl har mycket svårt att känna igen sig i den mansbild som tecknades av den aggressiva 90-talsfeminismen och i kampanjer som Aftonbladets "stoppa gubbslemmet". Någon kollektiv skuld för att samhället ser ut som det gör är han inte beredd att ta på sig.
- Jämställdhet är ett enkelt humanistiskt ställningstagande. Intellektuellt tror jag inte att det finns någon, vare sig man eller kvinna, som inte skriver under på det. Men hittills har män inte haft tillräckligt stark anledning att göra sig av med sina privilegier, även om de faktiskt också innebär ett ok för dem, säger Ronnie Sandahl
- Våld är den värsta avarten av manlighet. Se bara på fotbollshuliganismen, den är som en skrattspegel av mansrollen.
Vad han vill få sagt är återigen att det finns två offer, även om han utan omsvep medger att den ena har övertaget. Samma dubbeltydighet ligger i titeln på hans bok, "Vi som aldrig sa hora". Den var avsiktligt missvisande och hade kunnat fortsätta ..."men tänkte det oftare än alla de andra". Nu i efterhand har det funnits ögonblick då han ångrat sitt titelval.
- Titeln är lätt att missförstå om man inte läser boken. Den har nästan blivit ett skällsord, för politiskt korrekt, lismande.
Unga mäns försök att göra upp med mansrollens avigsidor väcker ofta misstänksamhet. Så även Ronnie Sandahls. Den nymoderna mjukiskillen och det gamla machoidealet är bara två sidor av samma mynt, menar hans kritiker som anser att romanen snarare bekräftar än ifrågasätter just de värderingar författaren utger sig för att vilja överge.
- Alltså, att det är två sidor av samma mynt är ju, så att säga, poängen med boken. Det är min tes. Jag har skildrat två sidor av ett manligt förtryck. Jag ser inte hur det kan finnas en motsättning i att skildra just det man ifrågasätter och vill överge, kontrar Ronnie Sandahl.
Själv skulle han gärna utplåna många av sina "traditionellt" manliga sidor.
- Jag kan komma på mig själv i vardagen med att vara och reagera på ett visst sätt som är knutet till min könsroll. Och det hämmar mig. Senast i går påpekade en kvinnlig kollega att jag ofta kommenterar kvinnors utseende, det ytliga. Visserligen i uppskattande ordalag, men ändå ...
För att komma vidare krävs att män och kvinnor närmar sig varandra i debatten. De har allt att vinna. Inte minst kvinnorörelsen som, enligt Ronnie Sandahl, hittills valt att avskärma männen från sina strävanden. I den mån männen bjudits in har det skett med armbågen.
- Jag skulle aldrig kalla mig feminist. Det ligger något uteslutande redan i ordet. Och det är orimligt att åstadkomma någon förändring om man inte får med dem som faktiskt sitter på makten, männen.
Sedan boken gavs ut, på självaste kvinnodagen den 8 mars, har Ronnie Sandahl varit en efterfrågad gäst i debatter om mansrollen. Men hittills har han tackat nej.
- Jag vill inte bli en "manlighetens sofftyckare". Jag är författare och har tagit ett grepp om min samtid. Nästa gång tar jag ett annat grepp. Sen får andra föra debatten vidare. Nu har jag gjort mitt!