Marias anhöriga ville göra hennes sista tid i livet så bra som möjligt. De hade hört talas om taktil stimulering, en beröringsterapi med svenskt ursprung, och kontaktade en beröringspedagog som kunde holländska.
På måndagen före det planerade slutet fick Maria en första fyrtiominutersbehandling. Efter samma procedur på tisdagen var hon nästan smärtfri. Hennes öga öppnade sig, hon kunde till och med gå. Fast det gjorde hon inte. Hon dansade. Varje dag upprepades samma behandling. På fredagen var Maria ute i stallet och kratsade hovar och påtade i trädgården. Sprutan fick vänta. Döden lockade inte längre.
Ett halvår senare lever hon fortfarande. Cancern är kvar, men den tycks ha stannat upp och Maria är mer levande än på länge. Hon lagar mat, går på gym, sköter hästar och trädgård. Två gånger i veckan får hon taktil stimulering. Bara ibland måste hon ta morfin, och nu hjälper det, till skillnad mot tidigare.
Barnskötaren och barnavårdsläraren Gunilla Birkestad, som utvecklade taktil stimulering som metod, får mejl från Maria varje dag. Hon hör dagligen talas om liknande beröringsmirakel, men påpekar att ordet mirakel är en aning missvisande eftersom det hela kan förklaras rent fysiologiskt. När huden berörs frisätts oxytocin, som har dokumenterat smärtlindrande och läkande effekter (se tisdagens artikel).
- Det här är så oflummigt det kan bli. Några magiska krafter eller osynliga energier behöver jag inte, säger Gunilla Birkestad, som alltid värjer sig när någon vill putta in henne i hokuspokusfacket.
Gunilla Birkestad gjorde sin banbrytande upptäckt för tjugo år sedan, när hon jobbade på ett vårdhem. En dag satte hon sig bredvid Oskar, en 23-årig man med svår hjärnskada, epilepsi och autistiska drag. Oskar var spastisk och satt alltid ihopkrupen med böjda armar och ben. Ingen nådde honom.
Gunilla Birkestad fick ett infall och lade sin ena hand på hans axel och sin andra på hans armbåge.
- Jag har alltid varit "touchy" av mig. Jag tar i allt, säger hon.
Efter en stund rätnade Oskars arm, alldeles av sig själv. Gunilla häpnade. Hon gjorde samma sak med hans andra arm. Som rätnade. Samma sak med båda benen.
Vad händer om vi gör likadant med hela kroppen? frågade hon sig och ropade på resten av personalen, som samlades. Hon strök över Oskars kropp, prövade sig fram, försökte att hitta en struktur.
Plötsligt fäste Oskar blicken på människorna i rummet. Såg på dem, en i taget. Efter behandlingen drog han en djup suck, sträckte på sig och lade händerna bakom huvudet. Ingen hade någonsin sett honom så avspänd och utsträckt.
Gunilla Birkestad upprepade proceduren några gånger i veckan och Oskar förändrades helt. Han blev intresserad och nyfiken på sin omgivning. Under sex veckor fick han inte ett enda epileptiskt anfall. Tidigare brukade han få tre om dagen.
Gunilla Birkestad grävde vidare i forskning och experimenterade sig fram till metoden som kom att kallas taktil stimulering och nu används över hela världen.
En annan framgångsrik, svensk beröringsivrare är sjuksköterskan Siv Ardeby. Hon har utvecklat en liknande metod, taktil massage, som genom åren har lugnat och lindrat människor med vitt skilda besvär, allt från smärta och utbrändhet till ångest och demens.
Men hon var inte populär när hon som nyutexaminerad barnsjuksköterska började utveckla metoden på Regionsjukhuset i Örebro för omkring fyrtio år sedan. De äldre sköterskorna klagade, hon följde inte rutinerna och de inlagda barnen blev alltid så besvärliga när hon hade jobbat.
I alla år hade de försökt få föräldrarna att hålla sig på avstånd från sjukhuset eftersom barnen blev lugnare då. De barn som fick besök blev alltid så upprivna när föräldrarna åkte, de var inte alls lika snälla som de andra, hette det. Siv Ardeby höll inte med.
- De barn som inte fick besök var inte alls lugna och snälla, de var apatiska. De hade blivit deprimerade eftersom de trodde att deras föräldrar hade övergivit dem, säger hon.
Hon hade läst mycket om vikten av beröring och närhet och en dag bestämde hon sig. Trots att föräldrar till de för tidigt födda barnen enligt reglerna bara fick titta på dem genom en glasruta, lät hon dem gå in och varsamt hålla om de små liven. När barnen var tillräckligt utvecklade fick föräldrarna bära dem innanför sina kläder.
Förändringarna kom snabbt och var påtagliga. Barnen ökade snabbare i vikt, de andades bättre och på något vis, berättar Siv Ardeby, tändes en livsgnista hos dem. Hon började själv ta för vana att hålla om barnen och försiktigt stryka deras hud när de var oroliga. Hon var uppmärksam på mimik, andning och kroppsspråk och slutade vid minsta tecken på stress. På så sätt utarbetade hon en teknik.
De äldre sköterskorna fick äta upp sina ord. Snart uppmanades alla föräldrar att vara nära sina barn så mycket de bara kunde.
Siv Ardeby tog med sig sina erfarenheter till sitt nya jobb som distriktssköterska i Nora. Snart upptäckte hon att den teknik som hon använt för att massera sjukhusbarnen fungerade lika bra på andra.
- Beröring blev mitt sätt att vara närvarande när orden inte räckte till, säger hon. Om någon hade förlorat en anhörig eller själv var på väg att dö, då använde jag mina händer. Jag höll om, masserade om jag fick.
Hennes patienter blev lugnare, förbrukningen av smärtstillande mediciner och sömntabletter sjönk drastiskt.
Skillnaderna mellan taktil stimulering och taktil massage är mycket små, effekterna desamma. Båda metoderna går ut på att stryka över huden i ett visst tempo och i ett visst mönster, så att hudens beröringsreceptorer aktiveras och det välgörande oxytocinet sätter fart i kroppen. Behandlingarna har blivit ett allt vanligare inslag inom vård och omsorg, både i Sverige och utomlands. En rad forskningsprojekt har bekräftat de positiva effekterna.
Ändå har Siv Ardeby och Gunilla Birkestad fått kämpa för sin sak.
- Många är skeptiska - tills de med egna ögon ser vad behandlingen kan göra, påpekar Siv Ardeby.
För beröringen hjälper ofta mot sådant som varken mediciner eller andra behandlingar rår på.
Många dementa som tidigare inte gått att nå blir nyfikna på världen och lär sig att kommunicera igen. En del börjar till och med att prata, berättar Siv Ardeby.
En annan slående effekt är den smärtlindrande. En del patienter som stämplats som "hopplösa fall" har blivit helt smärtfria när de slutligen hamnat under händerna på en massör eller beröringspedagog.
- Jag vet ingenting som är så smärtlindrande som beröring. Inte heller något som är så läkande, säger Gunilla Birkestad.
En gång ringde en känd idrottsman till henne. Han hade fått bältros dagarna före ett världsmästerskap. Stora blåsor täckte bålen och ingen trodde att han skulle kunna åka. Utom Gunilla.
Redan efter en första behandling med taktil stimulering gav rodnaden vika och blåsorna sjönk in. Efter tre dagar var han helt ihopläkt. Han åkte till VM - och vann.
Ofta mår även de som masserar bättre eftersom de automatiskt får sin hudhunger stillad. Siv Ardeby har en pisksnärtskada efter en trafikolycka och när hon masserar försvinner smärtan helt, berättar hon.
Beröring kan också stärka kroppsuppfattningen till exempel hos patienter med ätstörningar och människor som är förlamade. Genom att visa samma omsorg för en sjuk eller stympad kroppsdel, som för en frisk, hjälper man patienten att lära känna och acceptera hela sin kropp, berättar Siv Ardeby.
Även friska människor skulle må bättre av mer beröring, det är Gunilla Birkestad och Siv Ardeby övertygade om. Många blir inte bara lugnare, utan får också bättre självkänsla och bättre kontakt med sina känslor - något som i sin tur kan leda till djupare relationer. Par som har hamnat i en återvändsgränd och bestämt sig för att separera har hittat nya öppningar, berättar Gunilla Birkestad. Många får ett bättre sexliv.
Men det finns de som drar sig undan närhet. En del blir allmänt illa till mods, andra kan till och med uppleva att en smekning gör ont, hur mycket deras hud än hungrar.
Förklaringen ligger ofta i tidigare upplevelser. Vissa har någon gång förknippat beröring med något negativt, medvetet eller omedvetet.
Hos andra beror obehaget faktiskt på rent fysiska reflexer som gör att huden överreagerar. Det kallas för taktila defensiva reaktioner och kan uppstå vid ett fysiskt eller psykiskt trauma - en operation, sexuella övergrepp eller en nära anhörig som dör.
Många lider av taktila defensiva reaktioner utan att veta om det. De har ofta problem med närhet men förstår själva inte varför. Att sitta nära någon på bussen eller ha en person bakom sig i en kö kan upplevas som oerhört jobbigt.
- Därför måste vi vara försiktiga och uppmärksamma på dem som vi masserar, säger Siv Ardeby. Massagen får aldrig bli obehaglig, då skapar den bara stress.
Mot taktila defensiva reaktioner finns hjälp, reflexerna går att "stänga av". Man börjar med ett tryck på huden som känns okej och fortsätter sedan försiktigt steg för steg med ökat tryck och så småningom strykningar.
Bottnar obehaget i något annat är det svårare. En del behöver professionell psykologisk hjälp.
Gunilla Birkestad och Siv Ardeby är övertygade om att beröring är livsviktig. Men, påpekar Gunilla Birkestad, det är inte bara mänsklig närhet som räknas. Alla får vi någon form av beröring, vare sig vi vill det eller inte. Lufttrycket, blåsten, marken, kläderna rör vid oss och sätter fart på nerver och hormoner.
Dessutom ser vi automatiskt till att aktivera huden genom att själva göra oss den tjänsten. Vi pillar oss på läppen, stryker med händerna längs armarna, låter ena benet vila mot det andra. Även inre beröring räknas: blodet som susar längs våra ådror, maten som gnuggar våra tarmar, tårvätskan som stryker våra ögon. Varje andetag är en smekning.