– När modeller påstår att de är ”naturligt smala” och äter normalt, kan det betyda vad som helst. När företrädare för modebranschen säger det, ljuger de.

Det säger Hanna Fridén, 23, frilansjournalist och känd bloggare. Hon har själv haft ätstörningar och jobbat med mode, både som modell och som modereporter.

– Jag var tvungen att sluta skriva om mode när jag såg modellerna som gick på catwalken under svenska modeveckan. Det var så obehagligt, tjejerna var jätteunga och väldigt nedbantade. Och de blir smalare för varje år som går. Jag kunde inte sitta och skriva om ett märke, när de enda bilder som fanns att tillgå var med de här smala människorna, säger hon.

Hanna Fridéns dom är hård. Hon menar att modebranschen inte bara är ansvarslös i sitt förhållningssätt till ätstörningar – bakom kulisserna uppmuntrar man till och med till anorexi.

– De säger det aldrig officiellt, men på mingelfester efter visningar hör man folk prata om att ”kropparna var snygga på en internationell nivå”, alltså ännu smalare än de svenska modellerna brukar vara. Attityden är att modellerna gör en fin uppoffring som håller tillbaka sina begär, säger hon.

Grovt sett finns tre förhållningssätt bland de styrande i modebranschen (agenturer, designer, fotografer och modemagasin) menar Hanna Fridén.

– Det finns de som hyllar och uppmuntrar modellerna som inte äter, och de som inte bryr sig om vilket, och så finns det de som tycker att det är dumt. Men de som tycker att det är dumt vet inte vad de ska göra, så de väljer att inte göra någonting, säger Hanna.

Som modell får man höra många förnedrande utlåtanden, om sina breda höfter, att det är bra för karriären att gå ner lite i vikt, särskilt om man ska satsa på en internationell karriär.

– På bilder från modevisningar i Milano har tjejerna knän som är större än deras lår, de är bara skelett, säger Hanna.

Hanna Fridén förhåller sig rätt skeptisk till modeller och andra kända personer som påstår att de äter normalt.

– Det är få som medger att de har ätstörningar, och många förstår inte att de har en osund livsstil. Anorexi är en sjukdom som smyger sig på en, du upplever dig inte som onormal förrän du börjar få problem med olika saker. En del anorektiker dricker kanske läsk och äter godis för att få upp blodsockret – då tänker de att eftersom de äter godis, måste de vara naturligt smala. De glömmer att de faktiskt inte äter mat, eller bara äter ett mål om dagen, säger hon.

Själv blev hon anorektisk i tolvårsåldern, och anorexin gick så småningom över i bulimi. Under en period blev Hanna bättre, men hon trillade snart tillbaka igen. För fyra år sedan började hon blogga, och hennes blogg blev snabbt stor.

– Jag vägde 43 kilo till mina 173 centimeter. Många tjejer kommenterade och skrev: ”Gud vad du är smal, du är verkligen modellsmal, hur gör man för att bli så fin som du?” Flera av mina läsare var yngre än jag, och det kändes inte bra att pracka på dem de här idealen. Så jag bestämde mig för att bli frisk. Jag ville inte sända ut budskapet som de redan fick överallt annars, berättar Hanna.

Hon tillfrisknade offentligt, gjorde om sin blogg till en ”gå upp i vikt”-blogg.

– Det tog rätt lång tid att gå upp i normalvikt, över ett år, och var en svår process rent mentalt, för jag hade ju fortfarande ätstörningarna kvar. Jag kan inte påstå att jag blev skitlycklig över de där kilona jag lade på mig. Men det gick till sist, säger Hanna.

Samtidigt märkte hon hur mycket piggare hon blev, på bättre humör – men framför allt märkte hon skillnad på tankarna.

– Jag kunde tänka mycket bättre! När du inte äter, går kroppen på sparlåga, allt fungerar sämre – men allra sämst fungerar hjärnan. När jag åt mer blev jag lugnare, jag slapp det där instabila som kommer när man inte äter och bara kastas upp och ner mellan sockerkickarna, säger Hanna.

Att blogga sig ur ätstörningar var inte helt okontroversiellt, det fanns många unga tjejer som tyckte ”så kan du inte göra”, samtidigt som andra uppmuntrade henne.

– Jag berättade ärligt att jag inte mådde bra och inte hade mått bra på länge, att jag blir sjuk av att inte äta. Är man uppriktig och förklarar att det skadar en, förstår folk det och respekterar en. Det var också många som hakade på, det var fantastiskt, säger Hanna.

I dag är hon frisk, men hon kommer aldrig att våga ”banta bort ett par extra kilo som kommit under julfrossandet”. En annan bieffekt är att hon inte kan känna hunger. Hon får äta efter klockan i stället.

Hanna tror absolut att människor påverkas av att se bilder på unga, smala kvinnor. Det märks inte minst på alla modebloggare, som ofta bantar ner sig för att se ut som modeller, trots att de egentligen borde kunna representera ett alternativt ideal, eftersom de står fria från modemagasin och agenturer.

– När modebloggandet började var bloggarna människor med normala kroppar, det var jätteskönt att se. Men de vars bloggar växte, bantade ner sig allt eftersom läsarsiffrorna steg. Jag tror att det beror mycket på kommentarerna. Folk är så otroligt elaka på nätet och hör du hela tiden att du är fet och ful, dröjer det inte länge innan du känner dig så, säger Hanna.

Hon tycker att politikerna behöver engagera sig mer, tvinga modebranschen att anpassa sig.

– Det är ett så stort problem i dag med unga som växer upp med ätstörningar att politikerna måste ta sitt ansvar, precis som man gjort med rökning, till exempel.

Själv föreslår hon ett lägsta bmi-värde för de modeller som får gå på catwalken under modeveckan.

– Modebranschen kommer inte att ta ansvar själva, de skyller bara på varandra. Agenturerna skyller på sina kunder, till exempel modemagasinen. Designer skyller på agenturerna. Modemagasinen på kunderna eller agenturerna. Ingen vill ta tag i det, säger Hanna.