Gamla röda trähus ligger samlade i en lantlig miljö, omgivna av ståtliga ekar. För många är det sinnebilden av en hembygdsgård. Vi är i Björnlunda, en liten sörmländsk ort med några hundra invånare. Pia Forss, ordförande för den lokala hembygdsföreningen, visar runt.

Så här i januari är dörrarna låsta och fönstren täckta av luckor. Först fram i april vädras vintern ut och besökarna välkomnas på nytt till den idylliska hembygdsgården.

– Det här med hembygd är egentligen ett ganska svårt och mång­tydigt begrepp, svarar Pia Forss. De flesta förknippar nog hembygden med en plats, och så är det för mig med Björnlunda. Men för den som flyttar runt mycket kan det säkert lika gärna vara till exempel arbetet eller vännerna som skapar en känsla av tillhörighet, en sorts ”hembygd”.

I dag kan vi resa vart vi vill på gans­ka kort tid, fortsätter hon. Kans­ke kan detta förklara varför en del tycker att det är viktigt att hitta en plats att förankra sig i.

– Många har, liksom jag, också ett historiskt intresse. Då kan det kännas naturligt att hitta sin förankring eller hembygd på en plats där släkten levt länge, oavsett om man bor där eller bara kommer på besök under storhelger. Själv skulle jag nog alltid känna att den plats jag lever på är min hembygd.

Björnlunda ligger cirka åtta mil sydväst om Stockholm. Här finns en kyrka, en Icabutik, en numera nedlagd bykrog och så hembygdsgården. Dit har flera gamla hus flyttats för att visa hur livet i trakten kunde te sig för ett par hundra år sedan.

På midsommarafton lever hembygdsgården upp. Människor som bor i närheten eller har någon anknytning till trakten samlas runt majstången. Och under en särskild hemvändardag får de som flyttat möjlighet att träffa dem som bor kvar. Här finns även ett sommar­öppet vandrarhem med elva bäddar i en så kallad loftbod från 1700-talet. Och flera väljer att gifta sig eller fira födelsedagar på hembygdsgården.

Under barndomen och gymnasie­åren bodde Pia Forss i Lund, Uppsala, Bogsta, Strängnäs ... Hon bildade familj tidigt och i trettio år arrenderade hon och maken Sören lantbruket Vibyholm på en ö i Båven, den stora sjö som ligger mitt i Sörmland. Men ”hemma” var alltid på något konstigt sätt ändå alltid gården Åttersta i Björnlunda, som Pias farmor och farfar hade brukat, säger hon. Hon hade alltid varit där på sommarlov och helger.

– Jag kan inte riktigt förklara hur det kommer sig att den känslan växte sig så stark. Jag bodde ju inte där som barn, bara några år som tonåring.

Kanske kan hembygdskänslan bero på att hennes släkt levt i den här delen av Sörmland åtminstone sedan början av 1600-talet. Den vetskapen kan skänka en känsla av förankring eller tillhörighet, menar Pia. Men, tillägger hon, många väljer att bryta upp från en trakt där de har sina rötter för att leva någon helt annanstans.

– En del känner att den nya trakten blir en ny hembygd. För andra har platsen de kommer ifrån alltid en extra stor plats i deras hjärta.

För tio år sedan flyttade makarna Forss till gården Åttersta. I husen intill bor hennes föräldrar och en bror. Många kvällar och helger ägnar hon åt uppdraget som ord­förande i hembygdsföreningen. Den svenska hembygdsrörelsen växte fram i början av 1900-talet och var en protest mot att den gamla folkkulturen ansågs hotad.

– Men jag vet att en del i Björnlunda var skeptiska när vår hembygdsgård skapades på ganska kort tid i början av 1930-talet. Varför var det egentligen nödvändigt att bevara gamla hus? Folk ville ha något nytt och inte leva kvar i det förgångna. Men det var tur att så många byggnader ändå flyttades hit till hembygdsgården, annars hade de nog inte funnits kvar i dag.

I Björnlunda bor det runt sju hundra personer, få av dem är invandrare. Många har liksom Pia Forss släkt som i generationer levt på den här platsen.

Skulle någon med en annan kulturbakgrund kunna ta över som ord­förande i hembygdsföreningen?

– Sjävklart, för mig handlar det bara om engagemang och duglighet. Nu är det ju så att i Björnlunda bor det inte så många personer från andra länder och kulturer. Det återspeglas också i vårt medlemsregister.

Kan en sverigedemokrat bli ord­förande?

– För mig skulle det bära emot. Jag tycker att det partiet har en ogenomtänkt idé om vad en hembygd är för något och vilka som ”får” tillhöra den svenska gemenskapen.

Men många associerar hembygdsrörelsen med något ”ursvenskt”…

– Så var det nog från början. Den tidiga hembygdsrörelsen var nationalromantisk i synen på att bevara det svenska. Många hembygdsgårdar byggdes upp med inspiration från Skansen i Stockholm. I dag vill i alla fall jag och övriga i vår förening lyfta fram det lokala kulturarvet, skapa en känsla av att vår bygd tillhör alla som bor här.

Björnlunda hembygdsgård ligger på en bronsåldersboplats med gravkullar från järnåldern strax intill. Vi fortsätter att titta runt bland husen. På väggen i ett av dem hänger en kopia av ett märkligt svärd. Originalet hittades av en lantbrukare på 1970-talet, en kilometer från kyrkan.

Svärdet, som är gjort av brons, tillverkades för nära 3 500 år sedan. Det har sannolikt importerats från mellersta Donauområdet, flera hundra mil bort. Troligen slängdes det i en sjö som en offergåva till gudarna.

– Varje plats har sin historia med människor som levt och verkat där, säger Pia Forss. Folk och föremål flyttar och hämtas ibland långt ifrån. Det är något som hembygdsrörelsen måste ta hänsyn till, annars blir vi bara en sorts museum som inte har något liv.

Pia Forss säger att hembygdsföreningen försöker skildra samtiden i sina skrifter och i utställningar. För henne är det viktigt att dokumentera det som sker i dagens Björnlunda.

– Vi i hembygdsrörelsen måste även leva med i nuet. Men där hembygdsgården ligger har det bott människor i kanske tusentals år. Visst kan man säga att tiden ”frusits” här, att bara hus och föremål från en begränsad tid i historien visas.

– Men för mig är det här ändå en magisk plats för att uppleva lugn och ro i en tid som inte erbjuder så många sådana ställen.