Liu följer vissa regler noggrant. Som att huvudet på fisken som beställts in på matbordet ska peka mot den ärade gästen, som ett tecken på vördnad. Och att pipen på tekannan inte ska peka på någon eftersom det betyder otur. Liu är en skämtsam, öppen, trevlig man, som en gång var trafikpolis och som nu driver några företag.
Under en 90 mil lång bilfärd vi gjorde tillsammans i det nordöstra hörnet av Kina till en av landets stora kolgruvor berättade han att han hade varit för snäll för att vara trafikpolis. Han lät hellre bilister undslippa böterna. Underförstått framkom att han brukade erbjudas en sedel att själv stoppa i plånboken. Bra för båda parter.
Liu vet hur det fungerar i praktiken i Kina. Han vet till exempel var hastighetskameror sitter längs motorvägarna. När det blev bråttom stannade han i vägrenen och gick ut och spände fast ett par cd-skivor över nummerplåten, så att inget bilnummer skulle fastna på kamerabilderna.
Man gör så, förklarade han. Det är praktiskt, sen kan man köra så snabbt som man själv vill.
I Kina finns lagar, regler och påbud för allt. Ibland efterlevs de, men oftare utvecklas en praktisk vana för hur saker fungerar. Praktisk för den enskilde medborgaren. Vilka rättigheter man tar sig beror mest på vilka man känner.
Har man bra kontakter eller en civil bil med militärens vita skyltar (man kanske är kusin med en pensionerad militär) kan man göra omkörningar i vägrenen i 130 kilometer i timmen utan att någonsin stoppas. Trafikreglerna gäller inte och vägavgifterna struntar man i att betala.
Är man bara en vanlig nybliven bilägare kan man lockas att använda vägrenen ändå, eftersom många andra gör det, och eftersom det är så praktiskt. Är det tillräckligt befogat kör man på vänstersidan av vägen mot trafiken eftersom man snart ska svänga åt det hållet.
Tro nu inte att jag ogillar praktiska lösningar. De härskar inte bara inom trafiken, utom inom alla områden i Kina. För mig har de gjort intervjuer och reportage möjliga, snabbat på procedurer, fixat bilen och gjort privatlivet lättare. "Sui bian", säger kineser, gör som du själv vill - vem vill inte leva så sui bian som möjligt? Det är bekvämt.
Eftersom Liu vet hur det fungerar i Kina var han överdrivet försiktig när vi närmade oss vägtullarna i nordöstra Kina. Han bromsade in till lagliga 40 kilometer i timmen flera hundra meter i förväg.
Efter 90 mil blev vi ändå stoppade av polisen vid den sista tullstationen. De visade en bild med en bil som otvivelaktigt var vår. Jag trodde polisen hade synpunkter på den medvetet dolda registreringsskylten, inte konstigt i så fall.
- Jag visste det, sa Liu när han kom tillbaka till bilen. De står alltid här för att försöka tjäna extra pengar före det kinesiska nyåret.
Han hade kört 42 kilometer i timmen, två kilometer för fort, men böterna på 200 kronor kom han inte undan. Liu var bedrövad. Vad som hade varit ett praktiskt sätt för polisen att sätta dit fortkörare, drabbade honom.
Andra gånger är det värre. Som när läkare av praktisk vana ber om ett eget förskott inför en operation. En praxis har utvecklats bland sjukhusen att ta ut överpriser på allt från operationer till mediciner. Det finns därför numera inget som skrämmer kineser så mycket som att bli sjuka.
Andra gånger, som vid en av de statliga läkemedelsfabrikerna i norra Kina, lockas anställda med gratis lägenhet och bil, men först måste de, enligt uppgift, betala 80 000 till en mellanhand. Så ser korruptionen ut.
I Kina görs alltid kreativa tolkningar av påbuden som kommer från landets högsta ledning. Det är en skicklighet som utvecklats under lång tid. Tidigare har frågor som var man ska arbeta, till och med med vem man ska gifta sig, styrts uppifrån. Nu är friheten i privatlivet större, men vanan att tänja på varje regel och att tolka den som det passar lever kvar.
När det gällde Liu så behövde han aldrig bry sig om böterna för fortkörning. Dagen efter bromsade han in i stadstrafiken när han fick syn på en bil han kände igen. Det var en gammal kollega från tiden som trafikpolis, som lovade att se till så att han inte behövde betala böterna.
I Kina går det mesta att ordna. Förmågan till improvisation och flexibilitet är häpnadsväckande. Friheten i privatlivet är stor för medelklassen och uppåt. Regler ses som slalomkäppar man rundar och undviker om man bara har en praktisk åkstil. I det skenet kan Sverige tyckas stelt. Dessutom gnälls det i Sverige över saker som kineser skulle skratta åt. Det finns i Kina en framåtanda, en glöd och ett driv som är värt att lära av.
Däremot finns det ingen i Kina som tar hand om allmänningen. Vad som inte genererar omedelbar vinst eller är till nytta för någon överges av alla. Var och en är fullt upptagna med att se om sitt eget hus.
I Kina kan berg av sopor påträffas på gravplatser. Det verkar som ett praktiskt ställe att dumpa ett lass med något som ingen vill ha. De döda protesterar inte.
I Kina sopar man bort skiten framför sin egen dörr, men få städar mellan husen.
Fabriker har fortsatt att släppa ut föroreningar i luft och floder. Det har varit ett billigt sätt att göra sig av med gifter. Attityden till miljöfrågor har blivit bättre, men gamla vanor är svåra att bryta. Har man gått tillräckligt många gånger längs giftgröna vattendrag i Peking och fått kväljningar har minnet av hur det ska lukta i naturen försvunnit.
- Titta, det ser ut som i Sverige, sa min äldste son när han tittade upp mot himlen i Peking, då vi hade bott där i ett år.
Han såg stackmoln för första gången i Kina. Ingen smog dolde dem. En klarblå himmel hade inte varit ovanlig när vindar hade blåst bort föroreningarna, men stackmoln hade vi förträngt att de fanns, tills vi såg dem.
Jag Trodde inte heller att jag skulle sakna saker från Sverige som allmänna gräsmattor där man får sitta på en filt, allemansrätten och laganda. Det låter som prioriteringar från stenåldern.
När jag kommer hem till Sverige blir jag numera löjligt glad av att få köra bil enligt blixtlåsprincipen: först en bil från ena hållet, sedan en från det andra i lugn och ro utan att någon, som i Kina, ständigt försöker tränga sig före.
Det är ingen regel, som ger böter om den bryts, men det tillhör allmänt hyfs att följa den. Framför allt innebär den att trafiken flyter bättre för alla, även om du tvingas stanna upp och släppa en bil förbi dig.
I Kina kräver bilar från fyra olika håll att få köra först och det behövs förvånande få fordon för att orsaka trafikkaos.