Mer än varannan anhörig hittar ingen tid för att klämma in begravningen när en nära släkting har dött, visar en statlig utredning,
Sverige är bland de länder i hela världen där man väntar längst med att begrava sina anhöriga. I Stockholm väntar man längst, 30 dagar i genomsnitt jämfört med 20 dagar i hela landet. I de andra nordiska länderna är snittet 14 dagar.
– Vi har en attityd att döden inte ska få oss att stanna upp, att det är inget som vi prioriterar, säger Jan-Olof Aggedal, präst i Lomma församling och begravningsforskare.
En statlig utredning föreslog nyligen att lagen ändras så att begravningen måste äga rum senast en månad efter dödsfallet och inte som i dag två månader.
– I andra länder är döden något som bara inträffar och som gör att man automatiskt tar ledigt för att ordna begravningen. Vi har svårt att klämma in den i vårt späckade schema.
Orsaken till att så många har svårt att hitta en tid för begravningen är såväl personliga som strukturella. Det kan handla om att man vill ha en särskild präst, att den ska äga rum i en särskild lokal eller på någon särskild plats som inte är ledig just när alla anhöriga tycker att de kan boka in en tid.
– Den som kan tänka sig vilken präst som helst har lättare att hitta en tid.
Det finns undersökningar som visar att begravningen helst ska äga rum 8–12 dagar efter döden för att sorgarbetet ska bli så bra som möjligt, menar Jan-Olof Aggedal.
– Går det för snabbt kan man befinna sig mitt i ett chocktillstånd. Då hinner man inte alltid få med tankarna och känslorna vid begravningen, och det kan vara viktigt för att man ska kunna gå vidare.
För att gå igenom en sund sorgeprocess är det bra att utnyttja de ritualer som vi har skapat för exempelvis begravningen, menar Jan-Olof Aggedal.
– Riterna har en gång skapats för att skapa trygghet, vi vet att så här har mina förfäder gjort. Det finns undersökningar som visar att den som har en gravplats att gå till har lät-
tare att komma över sorgen och gå vidare.
– Att gå fram till kistan och ta avsked, se jord falla på kistan, stärker relationen till den döda. Det hjälper oss att ta nästa steg och hitta en framtida relation till den som har dött, exempelvis för en änka.
– Utan en rit riskerar sorgen att bli ”frusen”. Det gäller oavsett religion och även dem som har en profan begravning. Genom att ritualisera avskedet är chansen större att sorgen ska bli hälsosam och inte skadlig.
Att begravningen behöver inträffa inom rimligt tid är inte bara av hänsyn till de efterlevande. Det är också oetiskt att låta den döda ligga flera veckor innan begravningen på grund av förruttnelsen, menar Aggedal.
Samtidigt som allt färre hittar en tid för begravningen, finns en trend att göra riten mer personlig, menar Jan-Olof Aggedal.
– Man vill att det ska vara tydligt att det är just Stina eller Kalle som ligger där i kistan.
Jan-Olof Aggedal har som forskare intervjuat människor som valt en viss musik eller stoppat ned olika saker, som gosedjur men också whiskyflaskor och telefoner i kistan.
– Det kan handla om att ens pappa tagit sig ett järn på hemmet och att man vill att han ska kunna göra det i himlen också. Intellektuellt förstod de här personerna att han inte skulle kunna dricka eller ringa från himlen. Men emotionellt betydde det något för dem.
Det visar att man inte ska vifta bort vår uråldriga tro på riter, menar Aggedal.
Människor lägger också saker på kistan. Det kan vara alltifrån ett foto till en murslev.