Om man gör sina barn till livsprojekt och tror att de ska förverkliga ens egna drömmar, då kan det gå riktigt, riktigt illa. Det säger Lars H Gustafsson, barnläkare, författare och barnrättskämpe.
– Som förälder måste man hålla isär sina egna behov och barnets. Vi ska uppmuntra och stötta våra barn, men också låta dem få höra att vi tycker om dem alldeles oavsett vilka projekt de lyckas med. De måste få känna att vår kärlek är villkorslös och aldrig knuten till prestation. Ett barn ska aldrig någonsin behöva betala för föräldrarnas kärlek.
Med ett långt yrkesliv som bland annat skolläkare bakom sig – och så åtta barn, fem barnbarn och en rad böcker om barn, etik och livsfrågor – är Lars H Gustafsson i dag en av Sveriges ledande experter på barn och uppfostran.
I sina böcker, nu senast ”Växa –inte lyda” (Norstedts), poängterar han hur viktigt det är att barn respekteras som självständiga individer och inte ses som vilda växter som vuxna måste tukta.
Den heta debatt som blossat upp på nätet efter forskaren Amy Chuas artikel i The Wall Street Journal (där hon skriver om hur sträng disciplin är vägen till framgångsrika barn) kan ses som en förlängning av de nanny- och curlingdebatter vi tidigare haft, tycker Lars H Gustafsson.
Ena dagen är föräldrarna för slappa. Andra dagen kritiseras de för att curla – jämna vägen för sina barn alltför mycket. Nu ska barnen drillas hårt och leka mindre och föräldrarna driva på och ställa stenhårda krav på resultat.
– Det är det individuella livsprojektet som gäller. Var och en är ansvarig för sin egen framgång. Då blir kraven stora. Och det är lätt att känna att om mitt barn inte lyckas, så slår det tillbaka på mig som inte gett push och stöd.
Som skolläkare har det ingått i Lars H Gustafssons jobb att tagga ner föräldrar som ställt orimliga krav på sina barn, som sett det som en katastrof och som skämts när barnen inte uppfyllt förväntningarna.
– Samtidigt finns det andra föräldrar som skulle behöva ge sina barn mycket mer stöd än vad de gör. Många föräldrar är fortfarande väldigt frånvarande i sina barns liv.
– Ska man säga något positivt om debatten kring nyauktoritära metoder så är det ändå att den tyder på ett engagemang. Den förs av föräldrar som prioriterar barnen, som ser dem som viktiga och vill att det ska gå dem väl. Men metoderna tar jag starkt avstånd ifrån. Jag har sett så oerhört många, främst unga tjejer, digna under prestationskraven. Risken är stor att de går in i väggen. Det ser vi i Japan till exempel, som har oroande höga tal av självmord bland ungdomar.
Men var går gränsen, tycker du, mellan att stötta och att pusha för hårt?
– Det handlar om fingertoppskänsla. Det viktiga är att ha en tillräckligt bra relation med sina barn, så att de vågar säga vad de tänker och tycker. Alla krav måste bottna i att man känner barnen väl och tror på deras goda vilja, alltså att de gör så gott de kan.
– Visst ska man åka med och kolla på fotbollsmatcher och heja och engagera sig, men man ska göra det med glimten i ögat så att barnet känner att om det går dåligt, är det inte hela världen.
– Och har man till exempel ett barn som spelar piano, och som vill sluta när det börjar ta emot efter något år, kan man försöka göra ett avtal. Säga nåt i stil med: ”Jag vet att det tar emot nu, men kör några månader till, jag ska backa upp dig. Känns det likadant om ett halvår, så kan du sluta då. Men inte nu, kämpa på ett tag!”
Att strikt försöka kontrollera barnens aktiviteter är kontraproduktivt, menar Lars H Gustafsson. I stället är något av det viktigaste i föräldraskapet att acceptera den kontrollförlust som det innebär.
– Att vara förälder är att få vara beredd på överraskningar.
Vad det handlar om är, menar han, att förstå att den väg barnen är på väg mot kanske inte är just den vi siktat in oss på – men att den kan duga bra ändå.
Det finns, påpekar Lars H Gustafsson också, en barnfattigdom i Sverige som det inte talas så mycket om. En rapport från Rädda Barnen häromveckan visar att antalet fattiga barn i Sverige ökar. Ett par hundra tusen barn lever i familjer som har mycket låg inkomst eller behöver försörjningsstöd.
– Det finns så många duktiga barn som kämpar och sliter och ändå inte har en chans att komma fram. De vill så gärna spela hockey eller gå i musikskola, men deras föräldrar har inte råd. Och de vill spela fotboll och bli en Zlatan, men föräldrarna kan inte skjutsa dem till träningarna, säger Lars H Gustafsson.