Hur fick du idén om det goda hatet?

– Idén hade grott länge hos mig. Strofen ”flammande röd som vårt heliga hat” från den polska kampsången ”Warszawianka” kom upp då och då. Jag såg framför mina ögon hur helt vanliga mammor och pappor sjöng detta vid arbetarrörelsens sammankomster både i Finland under min uppväxt och i Sverige.

– Även sången ”Internationalen” har hatiska strofer, bland annat om att ”vi skjuter våra generaler”. Sedan läste jag boken ”Korstågen enligt araberna” och allt klarnade för mig: Svenska föräldrar sjöng om sitt hat mot kapitalisterna och överklassen medan muslimerna uttryckte sitt hat mot en enligt dem förtryckande kristendom och kolonialism. Så började jag fundera på hatets mekanismer.

Har hat ett berättigande?

– Klasshat, hat mot dem som förtrycker dig för att du är kvinna, för din religiösa tillhörighet eller för att du är homosexuell ... i dessa fall kan hatet leda till en vrede som gör att du försöker åstadkomma en förändring. Som rörelsen som vill ockupera Wall Street i protest mot finanskrisen.

Men kan hat jämställas med vrede?

– Jag tycker det. När arbetarklassen reste sig i vrede mot förtryck och utsugning sjöng de om sitt flammande röda och heliga hat. Jag ser hatet som en drivkraft för de förändringar som skett i det svenska samhället.

Men hat är ofta väldigt destruktivt?

– Så är det. Jag tänker på unga män som kan döda varandra för sitt favoritlag, där är hatet bara destruktivt. Men hat kan i andra sammanhang vara en befrielseakt. Det kan vara nödvändigt att hata för att skapa något bättre.

Efter att ”Det goda hatet” sänts i radio arrangerades en debatt i ABF-huset. Då reste sig en kvinna från Chile och berättade att halva hennes familj dödades när diktatorn Pinochet styrde landet.

– För henne var hatet den enda vägen att överleva, om hon förnekat det så hade hon blivit ­tokig. Enligt henne var hatet en förutsättning för att senare kunna gå vidare i livet.

Fast hat kan också vara förgörande?

– Självklart. Jag tror att det handlar om att brinna en stund för att sedan gå vidare. Om man fastnar i hat blir det förtärande.

Har du hatat själv?

– Mitt klasshat blommade upp när jag under mina första år i Sverige jobbade på ett flott ­hotell för välbärgade på Lidingö. Jag städade och plockade disk och har aldrig känt överklassens klassförakt tydligare än då. De klev i princip över mig och jag och de andra i ”skitjobbsarmén” behandlades som luft. Jag kände hat mot dem.

– Något som vid sidan av den militära och politiska maktutövningen i världen gör mig vredgad är hemlösa och tiggare i våra storstäder. Ingen ska behöva tigga eller sova ute. Jag kan känna hat mot ett samhälle som förvägrar människor en anständigt liv.

Tuomo Haapala är född 1945 i Torneå norra Finland. Sedan många år är han bosatt och verksam i Sverige som komponist, musiker och regissör.