När Klas och Paulina berättar om sina tre år på högstadiet handlar det om en tillvaro fylld av rädsla, uppgivenhet och aggressivitet. Fortfarande känner de obehag vid minnet av klasskamraten Frasse. Och de har ännu inte förlikat sig med att de vuxna i skolan tillät skräckväldet att fortsätta.
För när oroliga föräldrar undrade hur det fungerade i klassen bagatelliserade lärarna, rektorn och psykologen situationen: "Det är inte så farligt." "Det kommer att bli bättre." "Vi måste ha tålamod med honom"
- Men det blev aldrig bättre och ingen brydde sig om att vi elever fick lida under tre år. Vi, alla de övriga i klassen, upplevde ett helvete som satte djupa spår hos oss. Jag blir fortfarande kallsvettig och får ont i magen om någon höjer rösten, säger Klas.
Han menar att det han, Paulina och de andra i klassen fick utstå kanske är exceptionellt. Men han har mött andra jämnåriga som vittnat om att en eller flera elever i en klass härskat med ett aggressivt beteende eller via hot om våld.
Nästan alla elever i Klas och Paulinas klass bodde en bit utanför den mellansvenska orten, och de flesta av dem hade gått i mindre skolor. Nu hamnade de i en stor skolfabrik med långa korridorer. Många av dem kände sig vilsna och icke-sedda.
Ett par veckor in på höstterminen i sexan satt klassen och räknade matte. Läraren hade tillfälligt gått ut när Frasse böjde sig fram mot Emil, en annan i klassen, tog hans räknebok och rev sönder den. "Om du säger nåt, så djävlar", sa Frasse.
- Emil berättade ändå för läraren vad som hänt, men hon verkade inte bry sig. Hon tittade bara på Frasse och sa inget mer. Efter skolan fick Emil så mycket stryk att han måste vara hemma dan därpå. Och han skvallrade aldrig mer, berättar Paulina.
Hon läser psykologi på universitet och säger att hon i efterhand förstått att Frasse var en störd ung människa. Han saknade inte bara impulskontroll, utan verkade njuta av att se andra lida när han visade sin makt.
Till en början var Frasse bara aggressiv under rasterna eller när han mötte sina klasskamrater på väg till eller från skolan. Men snart började han uppträdda våldsamt även under lektionerna. Han kunde gå fram till en kamrat och knacka honom kraftigt i huvudet, slå honom hårt på armen eller hota med kniv när lärarna inte var där. Han drog ofta flickorna i håret eller vred om armen bakom ryggen på dem.
Paulina berättar att hon var rädd när Frasse slogs för att han inte verkade ha någon stoppknapp. Men hon var nästan lika rädd när det var lugnt, för hon visste ju att han snart skulle få ett utbrott.
- Ja, det var hemskt, säger hon. Frasse hotade ofta med stryk om han inte fick pengar eller godis av oss. En gång snodde han en cd-spelare från en kille i klassen. Den killen fick ljuga om att han tappat den inför sina föräldrar.
Klas och Paulina berättar att lärarna inte tycktes märka vad som skedde inför ögonen på dem, eller så låtsades de inte se. När det inte gick att blunda längre kom de bara med en massa bortförklaringar. De talade om att Frasse hade haft en svår barndom, att pappan slagit hans mamma och han bodde i fosterfamilj. Kanske var de helt enkelt rädda för Frasse.
- Han kan ha haft det hur svårt som helst i livet, men det rättfärdigar ju inte att nära trettio andra pojkar och flickor ska få lida. Jag tycker att det finns en nonchalant syn på aggressivitet i Sverige. Vi ska vara så förstående mot dem som gör andra illa och offren glöms bort, säger Paulina.
Hon och Klas tycker att det är otäckt hur aggressivitet påverkar människor. Frasse var större än alla andra och ingen vågade gå på honom. Han blev nästan som berusad när han slogs, han växte.
- Vi andra, offren, krympte däremot liksom ihop. Blåmärkena försvann ju, men de inre såren var svårare att läka. Jag tycker att många av oss blev skadade av det vi fick uppleva, säger Klas.
Han själv fick svårt att sova på nätterna, han drömde ofta mardrömmar och så fort någon höjde rösten eller visade minsta tecken på ilska där hemma började han må illa.
Paulina däremot blev själv aggressiv och var ofta elak mot sina småsyskon. Hon retade dem, kunde ge dem tjuvnyp, och ett par gånger slog hon dem också.
- Jag älskade min bror och syster, ändå jag liksom kokade inombords när jag kom hem från skolan. Mamma och pappa hade aldrig tid att riktigt bry sig om hur jag mådde. Jag har fortfarande ingen riktigt bra relation till min bror och syster, det sörjer jag.
Klas och Paulina har läst om elever som mobbats i skolan, om hur ansvariga inte brytt sig eller reagerat alldeles för sent.
- Först förnekelse, sedan bagatellisering och när sanningen blir uppenbar slår man ifrån sig och säger att man inte hade något ansvar. Att man inte visste något. Sådana verkar mekanismerna vara i mobbningsfallen och så var det för oss. I vårt fall var det dock inte en enstaka elev som förföljdes utan en elev som terroriserade en hel klass, förklarar Klas och Paulina.
I juni nästa år är det tio år sedan de slutade grundskolan. De har fortsatt att träffas och för ett par veckor sedan kände de att de ville försöka ta reda på vart deras gamla klasskamrater tagit vägen. Planerna på en jubileumsfest började ta form. Efter jul ska inbjudningskorten skickas ut.
Frasse då? Klas berättar att han hört att Frasse slog sin flickvän för några år sedan och han fick villkorlig dom. Sedan vet han inget mer.
- Han får inte komma, säger Paulina plötsligt. Vi skickar inget kort till honom. Han förstörde så mycket då. Det får räcka.
Personerna i artikeln heter egentligen något annat.