Den 20 november 2002 klockan 15.43 kom Astrid till världen. Det var vackert vintrigt skymningsljus, men Erika Nilsson minns inte så mycket av ljuset. Utdrivningsskedet hade tagit på hennes krafter.
Egentligen började förlossningsprocessen redan dagen före.
Erika stod, tillsammans med sin man och sin syster, i en butik för unga slanka kvinnor i farten. Det var egentligen rätt löjligt, tyckte Erika, för det var knappast rätt plats för höggravida blivande mammor. Men där, bland kläder och kunder, gick fostervattnet.
Maken Patrik och systern blev lite stressade, men Erika tog det lugnt. Hon är ju ändå barnmors-keutbildad och visste att om värkarna inte hade kommit i gång, så var det ingen fara. De åkte lugnt hem, åt pasta till middag och ringde för säkerhets skull till Karolinska sjukhuset där hon skulle förlösas. De berättade att vattnet hade gått och att värkarbetet inte var i gång.
De ombads i alla fall att komma in. Jo, vattnet hade gått, det kunde de konstatera och i ctg-apparaten som mäter värkar och barnets hjärtljud kunde de se att barnet mådde bra. Men hon kände inga värkar, och då var det bara att åka hem igen.
På natten satte värkarna i gång. Tveklöst. Erika tog en papperslapp, som numera sitter inom glas och ram, och skrev ner när värkarna kom. Klockan nolltre och fyrtiofem hände något, handstilen är så gott som oläslig. Då tog Patrik över pennan och anteckningarna blir läsbara igen.
Tiden var kommen. De ringde till Karolinska sjukhuset och fick besked om att där var det fullt.
- Vi fick inte komma! De lovade att ringa runt på andra sjukhus och fråga efter plats för oss. Det var jättejobbigt faktiskt. Jag trodde inte att det skulle spela så stor roll, men jag blev rädd och kände mig rådvill.
Personalen på sjukhuset ringde tillbaka efter en stund och sa att Erika och Patrik kunde åka till Södersjukhuset.
- Fast jag vågade inte riktig lita på att de skulle ta emot oss där heller. Tänk om SÖS skickade oss vidare?
Erika hade ju ont och katastroftankarna var inte så långt borta. Patrik ringde efter en taxi.
- Taxichauffören började prata om invandrare som kom hit och tog över. Där satt jag och var så där ... wow, nu ska jag föda barn, och så pratade karln en massa rasistiskt skit. Jag blev förbannad och det är verkligen inte bra. Får man adrenalin i kroppen så påverkar det värkarbetet negativt. Det vet alla barnmorskor.
När de kom fram till Södersjukhuset hade värkarna avtagit. Klockan var då omkring halv sex på morgonen. Nattpersonalen, som tog emot Erika och Patrik, skulle strax gå av. Det oroade Erika lite. Att hamna mitt i ett personalskifte var inte helt lyckat, tyckte hon.
- Men jag blev väl omhändertagen. Eftersom värkarna hade avtagit fick jag vanka fram och tillbaka i korridoren.
Hon erbjöds ett lavemang och föredrog att sköta det själv. Hon visste ju hur det skulle gå till och ville inte besvära personalen. Sedan tog hon en dusch och hoppades att uppfräschningen skulle lindra smärtorna.
- Då var jag bara två tre centimeter öppen. Det var bara att vanka vidare i korridoren. Jag bad att få akupunktur för att kunna slappna av. Jag var lite nervös ... fast det handlade nog om prestige. Jag skulle vara en duktig flicka, jag visste ju hur det hela skulle gå till. Men att vara tuff i det läget, det var verkligen inte lätt.
När nattpersonalen hade gått hem tog en av Erikas gamla kurs-kamrater över. Hon frågade först om Erika tyckte att det var okej. Visst, sa Erika, och berättade för henne att hon kände sig nervös ... trots att hon var kunnig på området.
- Hon var verkligen jätteproffsig. Hon sa bara "nu ska du bara vara mamma och skita i vad du har lärt dig om förlossningar". Patrik och barnmorskan fick också bra kontakt. Och när han var lugn, så blev jag det också. Men jag hade för jäkla ont och kräktes och skulle sitta, nej ligga, kanske stå på alla fyra ... hur jag än gjorde så var det inte bra.
Personalen tyckte vid det här laget att öppningsprocessen gick för sakta. Så här i efterhand tycker Erika att de kanske stressade på lite väl mycket.
- För vad är för sakta och vad är för snabbt? För vem?
Värkarna tilltog.
- Jag bad faktiskt om en ryggbedövning. Jag är väl inte någon förespråkare för "naturlig" förlossning, men jag ville känna allt som hände i mig. Men samtidigt satte de in ett värkstimulerande dropp, vilket gjorde att bedövningen aldrig riktigt hjälpte.
Erika skrattar lite generat när hon berättar hur det kändes när barnet tryckte sig mot bäckenbotten.
- Jag trodde verkligen att jag behövde gå och bajsa. Det var så pinsamt, för det är så klassiskt. Alla vet att då är barnet på väg. Och helt plötsligt hörde jag ett urvrål. Jag fattade inte först att det var jag själv. Det lät så urdjuriskt på något sätt. Krystvärkarna var enorma. Det var häftigt faktiskt. Hela kroppen var uhhhhhhhiiiii så här, som ett kraftfält.
Men barnet ville ändå inte ut. Erikas värkar var inte tillräckligt starka och hennes krafter började sina. Personalen bestämde att det var dags att hjälpa till.
- Inte hade jag tänkt att jag skulle behöva ligga i gynställning med benen isär och med en barnmorska som hängde över min buk och pressade och pressade så jag fick blåmärken efteråt. Men så blev det.
Vid det laget hade Patrik blivit rätt nervös. Erika skrek och fäktades med armarna och lyckades ett par gånger få in en och annan fullträff, både på sin man och på barnmorskorna.
- Personalen var jätteproffsig. Jag ser inte på min förlossning som något negativt. Verkligen inte. Det primära är ju hela tiden att barnet ska må bra. Det var jag som var snurrig och skrikig. Jag sa väl allt det där klassiska om att jag ville gå hem, dö, aldrig göra om det och så. Jag minns inte så mycket av utdrivningsskedet faktiskt. Patrik har berättat för mig.
I dag är hon stolt över att hon klarade det.
- Patrik tyckte att det var en fantastisk upplevelse, inte minst att få vara i en sådan total kvinnovärld. Det kändes nästan organiskt, har han sagt. Det tycker jag låter härligt. Men samtidigt kan jag inte förtränga att den stress och rädsla som jag utsattes för var onödigt smärtsam. För att inte tala om vad sådana situationer kan kosta samhället i längden. Att få föda och att få dö i värdighet måste väl ändå vara det mest självklara för alla. Tyvärr verkar det inte vara så i Sverige i dag.