I alla tider har vi frågat varandra ”vill du veta en hemlighet?”. För barn blir det ett sätt att dela ett förtroende med bästisen. Man berättar kanske om vem man är kär i, om hemliga ställen eller om något förbjudet man gjort som ingen vuxen får veta. För vuxna handlar hemligheterna ofta om drömmar och önskemål som vi har djupt inom oss, saker vi känner skuld, skam eller hemlig lust inför eller om information vi har om företeelser eller andra människor.
Vad vi håller hemligt har att göra med de kulturella normer som finns kring oss, säger Ida Hult, etnolog och trendanalytiker som arbetat med utställningen ”Svenska hemligheter” som pågår på Postmuseum i Stockholm just nu.
– Vi måste lära oss vad som är hemligt och tabu i den kultur vi lever i. Det är en process att lära sig att vara människa i grupp. Vissa saker kan man göra och andra inte. Vi pratar sällan med varandra om till exempel sexuella preferenser eller missbruk. Det vi inte ”får” eller ”bör” göra håller vi aktivt dolt.
Hemligheter fungerar som ett viktigt skydd mellan en själv och omvärlden, säger Ida Hult.
– De ingår i de osynliga kontrakt vi skriver tillsammans med andra, i en vänskap kan hemligheter till exempel bli ett slags kitt. Sedan finns det ju hemligheter som blir till en själslig börda – då brukar vikten lättas av att man anförtror dem till någon.
Hemligheter är också gränstillstånd, de antingen inkluderar eller exkluderar. Att tillhöra den grupp som ”vet om” en hemlighet gör avståndet till den grupp som ”inte vet” stort.
– Hemligheter skapar band; att man delar förtroligheter med varandra gör att man känner sig extra utvald och sedd av varandra. Och det finns väl inget mer lockande än att ta reda på det som andra vet?
Vad skiljer en hemlighet från en lögn?
– En lögn använder man ju oftast för att skydda hemligheten. Och den vita lögnen kan man säga är en social smidighet, som underlättar i våra relationer. Men det är knepigt, skillnaderna mellan hemlighet och lögn är inte glasklara. Det är ju oftast därför vi krånglar in oss väldigt i våra lögner.
För hundra år sedan kanske man träffade 80 personer i sitt liv, den sociala kontrollen var större och det viskades om hemligheter i biktbåset hos prästen.
– I dag har vi många fler olika lager av identiteter. Vi umgås i olika grupperingar hela tiden. Vi har kolleger, familj och vänner som vi har relationer till på olika sätt. Det gör att vi har fler hemligheter i dag, tror jag, säger Ida Hult.
Skillnaden i dag är också att vi lever i ett tillstånd som Ida kallar ”kulturell bulimi”. Vi byter blixtsnabbt information med varandra i dag. Ny teknik, inklusive sociala medier, gör att vi kan hålla oss uppdaterade och matade med upplevelser dygnet runt.
– Ibland är det ofrivilligt, som när vi sitter på bussen och hör privata mobilsamtal som inte var ämnade för våra öron. Men annars hetsäter vi gärna upplevelser – och gärna flera samtidigt. Vi konsumerar medier, statusuppdateringar och förtroenden. I sociala medier skapar vi våra identiteter ständigt på nytt genom det vi förmedlar om oss själva, den bild vi ger.
”Hetsätningen” påverkar vårt sug efter ännu fler kittlande nyheter, tror hon. Vi vill läsa fler spännande statusrader på Facebook, fler utlämnande tweets och suktar efter att veta mer om det som finns ”dolt under ytan” hos andra. Politikers och kändisars hemliga liv är synnerligen åtråvärt.
– Vi vill bli berörda. Och vi vill bli det om och om igen. Det är djupt mänskligt att vilja kunna känna igen sig i andras känslor och erfarenheter, men det blir som ett ”bekännelseknarkande”. Kanske vi borde tagga ned lite i vår jakt på hemligheter. Vi kanske inte måste veta vad alla känner och upplever hela tiden, och kanske är de ändå bara de ”klädsamma” hemligheterna som vi får veta i sociala medier?
Utställningen på Postmuseum innehåller massor av brev eller vykort, inskickade av anonyma svenskar i alla åldrar om hemligheter de bär på. ”Jag är rädd för att aldrig bli så där lycklig som jag drömmer om att bli”, ”Jag tänker ofta på dig innan jag somnar. Du brukar finnas i mina drömmar. Du är sockermannen!”, ”Mamma och pappa. Jag gick aldrig på pianolektionerna. Sorry!” är några.
– Det är intressant att fundera på vad som händer med oss när vi läser om andras hemligheter. Känner vi oss som voyeurer? Som deltagare? Eller känner vi skam?
Var det något som förvånade dig när du läste hemligheterna som strömmade in till museet?
– Ja, jag hade väntat mig mer tråkigheter och chockartade grejer. Det finns något rörande och ömt över de hemligheter som skickats in. Det finns mycket kärlek i hemligheterna. Kanske är det så att de svåra hemligheterna döljer man även för sig själv. Eller kanske de är så tunga att de är svåra att skriva ned? Gör man det kan det kännas som om man måste ta itu med dem, säger Ida Hult.