- Jag föddes en vecka efter sexdagarskriget 1967 och har levt hela mitt liv under ockupation. Situationen har aldrig varit så svår som under de senaste tre åren, men det var först när jag fick barn som de negativa följderna blev riktigt tydliga för mig. Tidigare kunde jag smyga över bergen förbi de israeliska soldaterna bara för att träffa vänner och roa mig, men i dag är det otänkbart för mig att ta sådana risker, säger Hisham Sharabati, som när som helst ska bli far för andra gången. Hans hustru har åkt till vänner i USA för att föda, och han är ensam med sin snart tvåårige son under några veckor.
Det krävs många förfrågningar och telefonsamtal innan taxichauffören på smala och gropiga vägar hittar fram till Hishams hus i utkanten av Hebron på Västbanken. Huset är stort och modernt inrett, men ännu inte helt färdigbyggt trots att han och hustrun har bott där i två och ett halvt år. Bygget fortsätter steg för steg allteftersom familjens inkomster tillåter - huset är precis som för många andra palestinier familjens enda förmögenhet.
Sonen Abed sover när vi kommer, men efter en stund sitter han nyvaken och svettrufsig i Hishams famn och tittar med nyfikna mörka ögon på oss. Han ler bakom nappen och frågar gång på gång vilka vi är, och sedan vänder han sig mot sin pappa och frågar efter mamma.
- Hon har varit borta en vecka nu, så han längtar väldigt. Jag har tagit ledigt från jobbet så jag kan vara med honom hela tiden, men det är ändå inte som när mamma är hemma, säger Hisham och tar med Abed till köket för att värma mjölk. Abed kommer tillbaka koncentrerat balanserande ett fat med kex som han ställer på bordet. Medan han dricker mjölken delar han ut kex till oss alla.
- Det svåraste med att vara förälder här är att inte kunna ge barnen ett bättre liv än det vi själva har haft. Hur ska jag kunna skydda dem mot tårgas, gummikulor och stridsvagnar? Ungarna kastar sten på stridsvagnarna, som om det vore en spännande lek. Jag vill ge mina barn en annan uppväxt, med andra lekar. Därför har vi valt att låta barnen födas i USA så att de har en utväg om situationen blir alltför svår, säger Hisham, som precis som sin fru är född i Hebron och därmed statslös så länge det inte finns någon palestinsk stat.
Hishams känsla av utsatthet har förstärkts sedan Abed föddes. Den osäkra tillvaron i Hebron, med spärrade vägar, israeliska arméoperationer och utegångsförbud har fått en annan innebörd. När Abed blev sjuk med hög feber vid sex månaders ålder vågade de inte trotsa utegångsförbudet och åka till en läkare av rädsla för att bli skjutna.
- Vad som helst kan hända här, eftersom Hebron är en brännpunkt i konflikten mellan de militanta bosättarna och det palestinska motståndet. Vid ett tillfälle flydde en grupp beväpnade palestinier häråt under en eldstrid med israeliska soldater. Jag var rädd för att de skulle ta skydd i närheten av mitt hus så att vi skulle hamna i skottlinjen, och kanske få huset förstört trots att vi inte är inblandade i kampen. Sådana saker händer hela tiden, säger Hisham.
Både Hisham och hans hustru yrkesarbetar, hon är lärare i arabiska och han är fältarbetare för LAW, en palestinsk organisation för mänskliga rättigheter. Han samlar vittnesmål och dokumentation om olika slags övergrepp, främst från den israeliska arméns sida. Ibland är han också tolk åt utländska journalister och organisationer.
- Eftersom vi båda jobbar delar vi också på arbetet hemma. Det är inget som min fru har hittat på, utan det är jag som vill att vi ska vara så jämlika som möjligt. Visserligen är min fru hundra gånger bättre på att laga mat, men jag gör mitt bästa för att hjälpa till, även om min mamma inte gillar att jag gör vad hon betraktar som kvinnogöra. Hon tycker att min fru är bortskämd, men det bryr jag mig inte om.
I de traditionella palestinska storfamiljerna är det fortfarande ganska ovanligt att männen tar lika stort ansvar på hemmaplan som Hisham gör, trots att kvinnorna i den yngre generationen ofta är utbildade och har ett eget yrke. Att en man ensam tar hand om en tvååring under flera veckor torde vara tämligen unikt.
- Det var jag som insisterade på att Abed skulle vara kvar hos mig, och min fru litar uppenbarligen på att det ska gå bra, säger Hisham medan han byter Abeds blöjor och klär på honom. När han sätter på en av Abeds favoritskivor dansar pojken förtjust framför oss. Sedan springer han och hämtar en, två, tre ... sju fotbollar som han lägger framför pappas fötter.
- Han älskar att spela fotboll, och jag önskar att han kunde få fortsätta med det även när han blir större. Men här finns inga fotbollsplaner och ingen idrottsverksamhet för barn, och inga lekplatser eller gungor. Det är omöjligt att organisera sådana aktiviteter, för folk orkar inte bry sig. Alla vill naturligtvis sina barns bästa, men de flesta saknar kunskaper om vad barn behöver, och många har inte råd att göra något annat än att försöka överleva dag för dag.
Hisham har länge försökt mobilisera grannarna för att asfaltera vägen och organisera sophämtningen, eftersom kommunens myndigheter inte bryr sig om denna svårtillgängliga utkant. Grannarna tycker att det är en bra idé men ingen vill vara med och betala. Som det nu är kör Hisham varje dag sina sopor till en container, men utanför grannhusen växer högarna av sopor längs vägkanten tills någon sätter eld på dem för att bli kvitt stanken.
- Det är ockupationen som är orsaken till denna likgiltighet. Varför anstränga sig när allt kan bli förstört vilken dag som helst? Jag vill att mina barn ska kunna leva som trygga och ansvarsfulla medborgare i ett fritt land, och jag tror att det kan bli verklighet. Kanske inte inom den närmaste framtiden, men på längre sikt. Jag vägrar att ge upp hoppet om att förnuftet kommer att segra till sist, både för vår och israelernas skull.