Omkring 16.000 pojkar och flickor i Sverige saknar helt och hållet kontakt med sina pappor, och många fler har en fattig fadersrelation.
Varför är länken mellan barnet och pappan så ofta svagare än den mellan barnet och mamman?
Mansforskaren Thomas Johansson har grubblat mycket över denna fråga, och nu har han skrivit en bok om fäderna, de närvande och ansvarstagande och de helt eller delvis frånvarande.
Han gör en exposé över faderskapets historia, undersöker mansrollen i den västerländska kulturen och genomför en socialpsykologisk analys av vad den manliga frånvaron från avkomman innebär.
Detta är lämpligt jullovsläsning både för den som vill utvecklas i konsten att vara pappa och för den som försöker förstå sig på männen.
Thomas Johansson är minst sagt kunnig på området. Han skildrar vad klasstillhörigheten innebär för mäns möjligheter att vara fäder, och han beskriver olika faderstyper:
För det första patriarken, han som ska stå för klassiskt manliga ideal som ansvarstagande, disciplin och ekonomisk stabilitet men som i praktiken alltför ofta bidrar till svek gentemot barnen.
För det andra den jämställda omvårdnadsmannen, han som trots kulturella och sociala förväntningar om motsatsen faktiskt lyckas upprätthålla en nära och ansvarsfull relation till sina barn - även efter skilsmässan.
Och för det tredje queermannen, han som ifrågasätter de heteronormativa föreställningarna om faderskap och som ingår i en minst lika ansvarsfull men lösare sammanhållen familj som kanske består av två fäder och två mödrar.
Männen "navigerar sig fram på olika sätt i det nya manliga landskapet", skriver Thomas Johansson. För den som har tappat orienteringen fungerar hans bok som en god karta.