Det började som en tävling. Vem är smalast? De sjuåriga flickorna i ettan lade sig ned en efter en i omklädningsrummet efter gympan för att mäta vem som hade smalast mage. De drog in magen och höll andan.

– Jag kom tvåa. Hade jag kommit på fjortonde plats hade jag kanske inte brytt mig. Men det där satte i gång någonting hos mig, säger Hanna. Kanske kunde jag vinna nästa år? Jag började väga mig tre gånger om dagen.

I boken ”Varje dag har vi en liten tävling” som kom ut 2007 har hon skildrat den långa kampen mot anorexin, om hur lyssnande terapeuter hjälpte henne tillbaka. Och om hur det stora intresset för elektronisk musik också blev ett sätt att bekämpa sjukdomen.

– Jag började lyssna på skivor när ångesten blev för stor, säger Hanna.

När hon flyttade till Stockholm började hon gå på klubbar och fick spelningar som dj. Hon blev uppmärksammad och kallade sig ”Knivflickan”, ett namn som hänger kvar än.

Hannas föräldrar märkte att dottern åt dåligt som sjuåring. Hon petade i maten och ville helst inte äta lagad mat, utan valde hellre ett äpple eller en smörgås. Men de visste inte om att hon var så besatt av smalhet.

I skolan blev hon ”lilla Hanna” – hon som kunde sitta i någons knä när det var ont om plats, hon som hade benig rumpa och knän som stod rakt ut för att benen var så smala.

– Jag älskade att höra att jag var smal och liten, jag sög åt mig av alla komplimanger som handlade om det.

När hon började i högstadiet hade hennes psykiska mående blivit sämre, i den gamla dagboken står det ofta ”jag tycker jag är så ful”.

I gymnasiet blev fixeringen kring maten ännu större. Hanna speglade sig ofta och skämdes för hur hon såg ut.

– Många trodde nog bara att jag hade en smal kroppstyp, de visste inte att jag ofta var yr i huvudet och kände mig svag. Det syntes liksom inte. Viktminskningen var ganska smygande, så ingen reagerade särskilt.

Efter studenten flyttade Hanna till Västerås för att plugga. Hon åt allt mindre när hon bodde ensam och började extremträna. När hon sprang försvann ångesten. Hon styrketränade, spelade badminton och gick på spinning. Till slut var hon tvungen att träna varje gång hon hade ätit någonting. ”Tjocktankarna” – rösten som hela tiden sa att hon var tjock – tog över helt.

Hanna skuldbelade sig själv, drevs av prestationsångest och studerade mycket. Vikten rasade.

Till slut sökte hon hjälp och hamnade till sist på en privatklinik där man behandlar ätstörningar. Det blev på något sätt vändningen, men tillfrisknandet tog många, många år. Flera gånger funderade hon på att ta livet av sig. Hon drabbades ofta av en förlamande ångest.

– Jag var i svält i femton, tjugo år. Näringsbristen gör att man blir deprimerad. Hjärnan blir trög och flera organ i kroppen tar skada, hjärtat pumpar saktare och musklerna blir svagare. Och det är skador som jag känner av än i dag.

– Ätstörning är en psykisk störning som spelar spratt med hjärnan och det började jag förstå när jag gick i behandling.

Hannas hjärna fortsatte länge att lura henne att hon var tjock.

– Jag behövde verkligen hjälp. Jag kände sådant hat mot mig själv. Alla de fantastiska människor jag mött genom vården blev min räddning. Ensam är det svårt att ta sig ur en allvarlig ätstörning.

Hanna fick träningsförbud av läkarna och blev uppmanad att äta regelbundna måltider. Hon hade kontinuerlig kontakt med sin terapeut när hon inte bodde på kliniken.

– Jag fick hjälp att hantera min ångest och att vrida och vända på mina tankar om hur jag uppfattade min kropp och maten. Mina vänner betydde också jättemycket, de gav inte upp om mig och de vägrade se mig som bara en anorektiker. Även musiken och dj-spelningarna var viktiga, säger Hanna.

Fixeringen kring maten tog allt mindre plats. Sedan 2005 räknar hon sig som frisk.

– Jag hade redan blivit friskförklarad inom sjukvården, men först då kände jag mig fri. Jag upplevde att jag helt igenom var befriad från min ätstörning. Det var härligt. Sedan dess känner jag ett stort lugn, nu kan jag leva!

Hanna har inte ställt sig på en våg på elva år.

– Inte för att jag är livrädd, utan för att vågen bara visar en siffra. Vad säger en siffra? Ingenting. I dag vill jag bara känna att jag mår bra. Jag äter det som jag är sugen på och behöver inte ha den där kontrollen hela tiden.

Hon tränar fortfarande, men bara när hon har lust.

– Regnar det så springer jag en annan dag. Det är stor skillnad mot förr, säger hon.

Hanna arbetar som pressansvarig på Riksföreningen Anorexi/Bulimi-Kontakt, tack vare dj:andet gör hon också musikprogrammet ”Ström” i P 2.

För två år sedan fick Hanna och hennes pojkvän Håkan en dotter, Estrid. Hon var efterlängtad, när Hanna var som sjukast var en av drivkrafterna att bli frisk just att hon någon gång ville ha barn.

– Att se henne växa upp ska bli så spännande. Min uppgift som förälder är att ge henne en bra självkänsla, jag vill lära henne att hon är underbar som hon är.

Ibland ser Hanna unga tjejer på tunnelbanan som hon anar har problem med anorexi.

– Jag kan se det på blicken, en ätstörd blick. Men jag har fortfarande aldrig vågat gå fram, jag är rädd för att de ska tycka att jag kommer för nära deras personliga sfär. Det jag skulle vilja säga är: Jag ser hur du har det, men det går att bli frisk och fri! Våga söka hjälp!