Mer än tre år har gått sedan Ulla senast träffade sin dotters två barn, en sextonårig pojke och en femårig flicka. Tomrummet efter dem ekar inom henne, säger hon.

- Det går inte en dag, inte en timme utan att jag tänker på dem. Det är som en världsdel mellan oss och ändå bor vi bara några mil från varandra. Hade jag inte haft mina and­ra barn och barnbarn vet jag inte hur jag skulle ha klarat saknaden, säger hon.

Ulla är 64 år och bor i en tvårumslägenhet i utkanten av Malmö. På ett sideboard i vardagsrummet står fotografier av de sammanlagt fem barnbarnen. Hon pekar stolt på dem och berättar vad barnen heter. Johan är yngst och vill vara i mitten för att han inte ska känna sig ensam, säger hon.

Efter en långvarig sjukdom gick Ullas man bort för några år sedan. Plötsligt stod hon utan den livskamrat hon hade haft sedan ungdomen. Barnen, de två sönerna och dottern, var vuxna och levde sina egna liv med familjer och yrkeskarriärer.

- Det tog tid att lära sig vara ensam. Är man van vid att alltid vara tillsammans med någon så blir det tomt. Men samtidigt var jag ju inte ensam, jag hade mina söner och min dotter. Och deras barn, så jag var lyckligare lottad än många.

Precis som andra morföräldrar engagerade sig Ulla i barnbarnen. Hon hämtade och lämnade dem på dagis, hjälpte med läxor, hade söndagmiddagar och lät barnbarnen ligga över hos sig. Tack vare en avtalspension hade hon mycket tid över. Hon kände det som att hon gick in i en ny livsfas där hon var fri att göra det hon ville.

Men det var också då problemen började. Ullas dotter hade träffat en man som hon blev blixtkär i. Från ett tidigare äktenskap hade dottern en son. Pojken var Ullas ögonsten och han bodde ofta hos henne.

- Periodvis var han mer hos mig än hos min dotter och hennes man. Särskilt när deras flicka föddes fick jag ta ett stort ansvar för honom.

Hon gladde sig åt sitt nya barnbarn och umgicks med familjen ofta. Men så småningom märkte hon att dottern blev inbunden. När hon frågade om något var fel, fick hon undvikande svar.

- Vi har alltid kunnat tala öppet om allting. Men i och med den nya mannen förändrades hon. Jag såg att hon inte var lycklig, trots sitt nya barn.

Ulla fortsatte att träffa sin dotter även om det blev allt mera sporadiskt. Men barnbarnen träffade hon ofta och pojken fortsatte att då och då vara hos henne.

Efter det att Ulla återvänt från en längre resa berättade en av hennes söner att deras syster hade haft blåmärken i ansiktet och på kroppen. När Ulla frågade dottern svarade hon att hon hade ramlat och slagit sig. Ulla blev utom sig men både dottern och hennes man förnekade att det skulle vara fråga om misshandel.

- De ljög mig rätt i ansiktet. Min dotter för att hon var rädd och inte vågade annat, då hade hon blivit misshandlad ännu mer.

- Trots att hon är självständig och har ett kvalificerat jobb verkade det som att han tog mer och mer kontroll över hennes liv.

Ulla ansåg att hon måste göra något och anmälde mannen först till de sociala myndigheterna och sedan till polisen. Men eftersom båda förnekade det som Ulla påstod i sin anmälan, lades utredningen ner. Dessutom fanns det inga bevis.

- Samtidigt förbjöd min dotter och hennes man mig att träffa barnen.

Veckorna gick och Ulla försökte nå dottern och barnbarnen. Hon skrev brev, men de kom i retur. Dottern och mannen bytte telefonnummer. Då och då gick Ulla till barnbarnets dagis för att få en skymt av henne. Och i smyg träffade hon sin dotterson. Men hon märkte att han kände sig trängd.

- Jag ville ju inte göra det svårare för honom. När jag frågade hur mamma och lillasyster hade det, svarade han bara enstavigt "bra".

Till slut kände hon att hon inte ville tränga sig på längre. Tre år har gått sedan det snaste mötet med barnbarnen. Hon vet var de bor men orkar inte gå dit. Hon vill inte riskera en konfrontation.

Presenter som hon har skickat till jul och födelsdagar har kommit tillbaka oöppnade.

- Det är nog det värsta, ovissheten. Jag vet inte hur barnen mår eller vad de gör. Hur har de förändrats? De har ingen skuld i det här.

- Min dotter har även klippt av kontakten med sina syskon, men jag försöker intala mig att jag nog skulle ha fått veta om något var riktigt illa, säger Ulla.

Hon känner sig straffad av dotterns man, men också av dottern, och uttrycker både sorg och vrede när hon talar om dem. Hon är inte bara ledsen utan också kränkt över att ha blivit utmanövrerad. Hon tycker att hon har rätt till sina barnbarn.

- De använder dem som vapen mot mig. Barnen får lida för något som jag har gjort. De behöver sin mormor och jag behöver dem. Vi är ju en del av varandra. Och jag börjar bli till åren nu.

En period för ett år sedan mådde Ulla mycket dåligt. Hon gick till vårdcentralen och där gjordes en ordentlig undersökning utan att man hittade några fel på henne.

- Hela kroppen värkte och jag var konstant trött. Jag som hade orkat hur mycket som helst orkade ingenting längre. Jag fick tvinga mig att gå ut och handla och ta korta promenader. Ensam i skogen kunde jag skrika ut min maktlöshet.

- Men barnbarnen kom inte tillbaka för det.

Ulla har bra relationer till sina två söner och deras barn. Tack gode gud för att jag åtminstone får vara farmor, säger hon. Hon träffar barnbarnen nästan varje vecka och den sover över hos henne.

- Min största önskan är att bli mormor "igen", en sån där som bakar bullar och läser sagor och skämmer bort ungarna. Man talar om frånvarande fäder. I mitt fall kan man tala om en frånvarande mormor.

Tycker Ulla att hon själv har skuld i det som har hänt?

Hon säger att hon vridit och vänt på frågan så att huvudet hållit på att spricka. Hon vet inte. Kanske har hon det. Gjorde hon rätt som anmälde dotterns man? Skulle hon ha avvaktat och hoppats på att allt blev bättre? Försökt tala mannen och dottern tillrätta? Hållit sig på sin kant?

- Jag är hetlevrad och impulsiv och kan säga saker som sårar. Och jag lägger mig i. Men jag är inte ond. Och vad skulle jag ha gjort? Det är ju min egen dotter och mina barnbarn, säger Ulla.

Hon kommer aldrig mer att anmäla någon för något. För även om man har rätt kan allt bli så fruktansvärt fel, menar hon.

- Jag har fått ett straff som är värre än fängelse. Ett juridiskt straff kan man avtjäna, men inte detta. Den enda trösten är att pojken är myndig om två år. Då får han själv bestämma om han vill träffa mig, säger Ulla.

- Och två år går ganska fort, försöker jag tänka. Men jag är rädd för att han och hans lillasyster ska glömma bort mig. Eller tycka illa om mig. Jag vet ju inte vad föräldrarna berättar.