Ett bröstcancerbesked är ofta en chock. Så var det för Elisabeth också, både första gången och när hon fick sina återfall.
– Självklart har jag blivit chockad och ledsen många gånger, och haft mörka dagar. Jag har trott att det var kört. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva att få barnbarn. Nu har jag tre stycken, säger Elisabeth, i dag 64 år.
Den första tumören upptäckte Elisabeth själv i duschen, kort efter sin pappas död 1988. Hon sökte snabbt vård och blev opererad, en fjärdedel av bröstet togs bort.
– De såg ingen spridning i lymfkörtlarna, allt såg bra ut och jag trodde att jag var botad. Precis ett år senare när jag var på ett rutinbesök råkade en sköterska få se ärret, och sa att det inte såg bra ut, berättar Elisabeth. Det var en ny liten tumör, som opererades bort. Då upptäckte de att där fanns ännu mer cancer, så jag fick opereras en gång till. Jag var både ledsen och arg, ”ni skulle ha tagit hela bröstet från början”.
Nästa brösttumör dök upp 1993. Då blev det strålning efter operationen. Eftersom tumörerna var hormonkänsliga strålades också äggstockarna för att slå ut hormonproduktionen.
– Då kände jag mig ganska övertygad om att jag inte skulle få någon mer chans, om cancern skulle komma tillbaka igen, säger Elisabeth.
Tiden gick, Elisabeth jobbade och mådde bra till år 2000 när hon började få ont i ryggen och i sidan. Till slut hade hon så ont att hon åkte till akuten, men där hittade man ingenting. Efter en hel del tjat fick hon remiss till lungmottagningen.
– När läkaren där kom med röntgenplåtarna visade han dem och sa ”det här ser inte bra ut”. Jag hade tumörförändringar i lungsäcken, och läkaren sa att överlevnaden inte heller såg bra ut. Då var jag helt säker på att slutet närmade sig. Länge efteråt så tänkte jag alltid ”det här är sista gången” när jag gjorde något, åkte i väg någonstans till exempel.
Men Elisabeth fick börja med antihormonell behandling, fick gå på regelbundna kontroller och åren gick. 2009 upptäcktes metastaser i äggstockarna, som opererades bort.
Elisabeths cancer är mycket hormonkänslig, enligt hennes läkare, och hon har fortsatt med sin antihormonella behandling. Hon mår fortfarande bra, hon är aktiv, promenerar mycket, går på gympa, umgås med familj och vänner, är engagerad i bröstcancerföreningen.
– Men behandlingen gör att man blir lite trött. Jag slutade arbeta för två år sedan. Då hade jag jobb på kansliet hos en idrottsförening, det var ett roligt jobb med massor att göra.
Under alla år med sjukdomen har Elisabeths strävan varit att leva så normalt som möjligt, med sin man och de två barnen.
– Det har gått bra, jag har kunnat leva ett bra liv med sjukdomen även om det funnits svackor. Vi har inte pratat om cancern så ofta hemma. Men ibland, när det är jobbigt, då behöver man prata och då har vi kunnat göra det. Jag hade aldrig klarat det här utan familjen, säger Elisabeth.
– Att ha kontakt med andra kvinnor med bröstcancer har också betytt väldigt mycket. Vid varje återfall har jag fått stöttning från vännerna i bröstcancerföreningen. Och att själv kunna ställa upp och jobba för andra med sjukdomen gör mig stark, det är en riktig kick.
Elisabeth har även haft hjälp av sina tidigare erfarenheter, tror hon. Hon föddes med ett stort födelsemärke i ansiktet och opererades 40–50 gånger som barn och ung.
– Jag har nog fått en hel del styrka därifrån. Jag var tvungen att bli stark, på den tiden fick inte föräldrar vara med på sjukhuset som i dag.
Elisabeth går på regelbundna läkarbesök på Mälarsjukhuset i Eskilstuna, där hon bor. Var tredje månad tas prover för att kontrollera om tumörmarkörerna i blodet har stigit.
– Jag är inte särskilt orolig om jag inte känt något i kroppen. Men man funderar ju lite dagarna innan man får svar. Jag känner mig trygg med min läkare, händer det något så tar han itu med det. Det är viktigt att man känner sig omhändertagen och trygg i vården, så är det inte för alla.
Länge var Elisabeths största rädsla att dö ifrån sina barn innan de blev vuxna nog att klara sig själva.
– I dag är de vuxna. Men nu har jag ju de små barnbarnen som jag gärna vill se växa upp! Jag vill så gärna leva, jag vill så gärna fortsätta att vara med, säger Elisabeth.