En dag när Johanna Wallins älskade pappa skulle hämta henne på förskolan dök han aldrig upp. I stället fick personalen ringa till hennes mamma.

– På kvällen när mamma och jag kommit hem låg en lapp från pappa på köksbordet. Han berättade att han lämnat oss och han att använt ett falskt namn under sina år i Sverige.

Johanna, som är 33 år i dag, säger att hon fortfarande har ett tomrum inom sig efter pappan som övergav henne och mamman. Hon har funderat mycket över varför han gjorde som han gjorde och varför han levde med ett påhittat namn. Hon vet att pappan var jude och att han hade starka band till Israel, men inte varför han ville dölja sin identitet. Var han kriminell? Eller kanske en underrättelseagent?

Trots att Johanna bara var fem år när pappan försvann minns hon honom som en principfast man med en stark tro på vad som är rätt och fel. När hon i vuxen ålder stödde det palestinska folkets kamp för en egen stat kände hon därför inte att engagemanget stod i motsättning till hennes judiska påbrå.

Johanna var med om att arran­gera flera seminarier i Sverige där båda sidor – såväl den israeliska som den palestinska – var representerade. Varje gång sände hon en tanke till sin pappa.

Senare berättade hennes mamma att pappan ogillade araber, som han kallade palestinierna och att han var kritisk till det palestinska folkets frihetsträvanden.

– Det gjorde mig chockad, eftersom jag inte alls hade den bilden av honom. Hur kunde han som hade starka moraliska och humanistiska principer vara så ensidig i sin syn på konflikten?

För två år sedan reste Johanna till Israel och Palestina för att tillsammans med en grupp fredsvänner övervaka att allt gick rätt till vid den israeliska militärens vägspärrar på Västbanken. Samtidigt var det också ett sista försök att hitta några spår efter sin pappa.

 Hon besökte flera platser han uppgett att han varit på och hon visade upp fotografier för dem hon träffade. Några tyckte sig känna igen pappan, men ingen hade information om honom.

Hur skulle det kännas för dig att möta din pappa i dag?

– Jag är nog rädd för att bli besviken över att han inte är som jag minns honom från när jag var barn. Kanske har jag skapat en förskönad bild av honom i mitt minne? Sedan vet jag inte heller hur han skulle reagera på mitt engagemang i Palestinafrågan. Men det är ändå en omöjlig tanke att aldrig få reda på vem pappa är och varför han övergav oss.

När Johanna bestämde sig för att resa till Palestina och bevaka vägspärrar var hon nöjd med livet hemma i Stockholm. Hon trivdes med arbetet på en organisation som sysslar med globala utvecklingsfrågor, bodde i egen lägenhet och hade många vänner. Men när dagen för den planerade hemresan närmade sig efter tre månader på Västbanken kände hon att hon inte kunde lämna Palestina.

Johanna tyckte att det hon kunde uträtta på plats var meningsfullt, och bestämde sig för att stanna kvar i Tulkarem, en tättbefolkad stad på norra Västbanken. Där började hon arbeta ideellt med administrationen i ett kulturcenter.

Samtidigt skrev hon långa brev och sände dem till vänner, kolleger, politiker och journalister hemma i Sverige. Hon berättade om ändlösa timmar av väntan vid den israeliska militärens vägspärrar och hon beskrev byar som delats mitt itu av den höga mur som Israel byggt.

Men hon skildrade också vardagslivets glädje i flyktinglägren, byarna och städerna, med allt från spännande fotbollsmatcher till lyckliga bröllop.

– Jag mötte akademiker, konstnärer, flyktingar, tuggummiförsäljare, taxiförare, musiker … med det gemensamma att de alla lever under ockupation och att de fortsätter att kämpa för ett värdigt liv.

I nära två år bodde Johanna på Västbanken. Först i Tulkarem och sedan i grannstaden Jenin. Tillbaka i Sverige skrev hon boken ”Jag går aldrig ensam mer”. Det är hennes berättelse om hur hon på nära håll upplevde den israeliska ockupationen.

– Vi som bor i trygga Sverige har ofta svårt att föreställa oss hur det är att leva i ett land som är ockuperat av främmande soldater. Hur det känns att aldrig vara fri och att inte få resa fritt, att ständigt vara övervakad och begränsad.

Johanna talar om alla starka kvinnor hon mötte i Tulkarem och Jenin. Några av dem har blivit nära vänner, som Samar. Hon är 33 år och därmed jämnårig med Johanna. Samar är yngst av sju syskon, och det har fallit på hennes lott att försörja både sig och sin mamma. Varje morgon och kväll måste Samar passera två vägspärrar för att ta sig till och från arbetet.

I sin bok berättar Johanna om hur Samar under ett år chattade på internet med Shimon, en äldre judisk man. De diskuterade hur det är att leva på var sin sida om betongmuren som skiljer två folk åt. Vänskapen växte sig allt starkare.

Så en dag bestämde de sig för att träffas vid en checkpoint i ingenmansland. Shimon förmådde de israeliska soldaterna att öppna grinden – under förutsättning att han inte gick mer än tio meter in på den palestinska sidan där Samar väntade. Det blev ett känslosamt möte och tårarna strömmade nedför kinderna på båda två.

Shimon frågade om Samar inte ville komma till Israel så att han fick ta henne till havet som hon längtar efter att få återse. Hon svarade att han inte kan ana vilken omständlig och förnedrande process det är att söka tillstånd för att besöka Israel – och att ansökan troligen ändå kommer att avslås.

Samar frågade om Shimon i stället ville besöka henne i Tulkarem. Han svarade nej. Han var ledsen, men han vågade inte.

 – Vänskapen mellan Samar och Shimon visar att israeler och palestinier kan bli vänner, men också hur svårt att det är.