Hösten 1993 tjänstgjorde Eva Kallai som polisaspirant inom A-turen
vid Norrmalmspolisen i Stockholm.
- Inom den kultur som dominerade där fanns det inte så stort utrymme att behandla folk med respekt. Den som var misstänkt för något brott eller utslagen eller helt enkelt berusad kunde behandlas hur som helst. Det var förakt och översitteri, håll käften och hugg tag, tryck ner och packa in i bilen och i väg till arresten!
Eva Kallai kände sig djupt olustig. Hon var rädd för att tvingas göra våld på sig själv för att passa in i rollen som polis.
- Många av kollegerna i turlaget skaffade sig adrenalinkickar i den grå vardagen genom att använda hårda tag och ständigt söka konflikter. De provocerade människor i stället för att lugna ner dem, och resultatet blev mer våld. Men man skulle inte ifrågasätta en kollegas beteende. Det fanns ingen tid till eftertanke. Och jag skulle ju verkligen inte tro att jag begrep något eller hade lärt mig något på Polishögskolan.
En kväll stoppade Eva Kallai och hennes kolleger en tonåring i en bil på Mäster Samuelsgatan. Pojken försökte springa, men Eva Kallai fick tag i honom. Hon höll fast hans ena arm, och patrullens befäl högg tag i den andra.
- Vi hade full kontroll över killen. Men då kom en annan kollega fram, tog tag i hans huvud och drämde det mot bilen så att det small i plåten. Killen skrek och fick en duktig bula. Men befälet sade ingenting - han agerade som om detta var något fullständigt normalt!
Den chockade pojken hade flyttat sin brors bil trots att han saknade körkort. Eva Kallai satt och höll i honom på vägen till Norrmalms polisstation. Han skakade i hela kroppen.
- Jag kunde inte fatta varför killen hade blivit så brutalt behandlad - han hade ju varken varit hotfull eller våldsam, säger Eva Kallai.
"Vad fan håller ni på med?" frågade pojken gång på gång i bussen.
"Håll käften!" röt de manliga poliserna.
"Snälla du, var tyst", viskade Eva Kallai i pojkens öra. Hon var rädd för att han skulle få ännu mer stryk om han verkade kaxig.
Hon ville slippa jobbet att förhöra pojken, för hon kände att hon inte kunde möta hans blick. Detta uppfattade befälet. "Kallai, du får höra honom!" sade han.
"Du såg vad som hände!" sade pojken vid förhöret.
"Nej", svarade Eva Kallai. Hon tvingade sig att se honom i ögonen, gråtfärdig över sitt svek.
"Är du under utbildning?" frågade han.
"Ja."
"Då förstår jag. Men jag vill att du kommer ihåg mig i framtiden, när du är färdig polis."
- Direkt efter förhöret gick jag in på toaletten, berättar Eva Kallai. Jag ställde mig framför spegeln och såg mig själv i ögonen. Jag var tvungen att välja. Antingen lämnade jag in polisbrickan direkt, eller också lovade jag mig själv att aldrig låta något liknande ske igen.
Pojken anmälde polispatrullen för misshandel, och dagen innan Eva Kallai skulle förhöras av den internutredare som granskade händelsen kom polismannen som hade misshandlat pojken fram till henne i träningslokalen.
"Inget hände - eller hur , Kallai?" sade han.
"Nej, inget hände", svarade hon.
Dagen därpå sade hon till internutredaren att hon ingenting hade sett. Och åklagaren lade ner förundersökningen; den skyldige gick fri.
- Jag bröt faktiskt mot lagen när jag lät bli att anmäla kollegan, säger Eva Kallai. Jag halkade till i den så kallade moraliska utförsbacken som finns inbyggd i poliskulturen. Men jag ville inte rutscha ner och bli en lögnaktig och våldsam polis. Så jag lovade mig själv att aldrig mer ställa mina ideal åt sidan för kårandans skull.
När Eva Kallai var godkänd som polis kom hon tillbaka till A-turen på Norrmalm. Och den 30 juli 1995 inträffade den händelse som kom att skaka om både henne och Stockholmspolisen.
Hon och fyra kolleger hade hämtat en ung chilensk medborgare på S:t Görans sjukhus. Han var misstänkt för misshandel och skadegörelse. De förde honom i handbojor till Norrmalms polisstation, och när de stod i hissen trängde sig plötsligt en sjätte polisman in. Han ställde sig tätt intill chilenaren och sade: "Här inne är du inte lika tuff!"
Chilenaren svarade på ett sätt som retade polismannen. Han tog i sin tur tag i mannens hår, och enligt Eva Kallais vittnesmål vid den rättegång som senare följde drog han först chilenarens huvud bakåt för att ta sats, sedan dunkade han det mot hissväggen gång på gång med så stor kraft att blodet stänkte.
- Det han gjorde var helt obegripligt, säger Eva Kallai. Jag blev väldigt upprörd. Den här gången håller jag inte tyst, tänkte jag.
Hon gick till sitt befäl och berättade vad som hade hänt, men han ville inte föra saken vidare.
- Han höll en föreläsning om att somliga poliser har kort stubin, det måste man förstå. Och han blev förbannad när jag sade att jag skulle säga sanningen om det blev rättegång. Han tyckte uppenbarligen att jag skulle tiga!
Det blev både internutredning och åtal. Tre poliser som hade varit med i hissen påstod att de ingenting hade sett. Den misstänkte polismannen hävdade att den gripne själv hade slagit sitt huvud mot hissväggen, men både tingsrätten och hovrätten dömde honom till villkorlig dom och böter för misshandel och osant intygande. Under hot om avsked sade han upp sig den 19 juni 1997.
Fallet väckte starka känslor inom poliskåren. Den fällande domen var en direkt följd av de vittnesmål som Eva Kallai och en av hennes arbetskamrater i hissen hade lämnat. Två poliser hade vittnat mot en tredje polis. Detta var något oerhört.
- Och jag fick mitt straff, säger Eva Kallai. Jag infann mig som vanligt på jobbet, men jag blev inte uppropad för tjänstgöring. Ingen i turlaget hälsade på mig - jag fanns inte!
En gång hörde hon en kollega säga så här bakom hennes rygg:
"Hon kan ju själv behöva hjälp i en trängd situation på stan. Men någon sådan lär hon inte få."
- Genom att säga sanningen om misshandeln i hissen blev jag den polis som jag ville vara igen. Och jag tror att ganska många av mina jobbarkompisar innerst inne tyckte att jag hade gjort rätt. Men det var nästan ingen som vågade säga det öppet. Det plågade mig att kolleger som jag tyckte om svek mig, säger Eva Kallai.
Under resten av sommaren tjänstgjorde hon i receptionen eller som arrestvakt. Sedan bytte hon jobb. Hon blev närpolis i Vasastan, började arbeta med förebyggande brottsbekämpning bland ungdomar och kände hundraprocentigt stöd av chefen och kollegerna.
Hon tycker att många poliser i ett visst avseende verkar vara blinda.
- Efter händelsen i hissen har flera poliser kommit fram till mig och sagt att de aldrig har varit med om något liknande - men i nästa andetag har de berättat om uppenbara övergrepp som de själva eller deras arbetskamrater har gjort sig skyldiga till. Orkar de inte se? Eller blundar de?
Poliser utsätts själva för våld. De möter ständigt människor som visar sina allra sämsta sidor.
Somliga förråas av jobbet, andra förädlas. Eva Kallai har mött många mogna, reflekterande poliser som verkar i det tysta som goda föredömen. Som gärna talar allvar om det svåra och erkänner att de känner sig rädda och osäkra ibland. Som reagerar när en ung polisassistent lägger sig till med en föraktfull attityd mot "buset". Som säger ifrån när någon börjar använda onödigt våldsamma arbetsmetoder eller förfaller till sexism eller rasism.
Det är sådant stöd man behöver som nybliven polis, enligt Eva Kallai.
- Men på många håll dominerar fortfarande den dåliga machovarianten av poliskulturen, säger hon. Man anses svag och blödig om man erkänner sina misstag. Men hur kan man lära sig något om man går omkring med den attityden?
En polis som blir dömd för misshandel förlorar som regel jobbet. Detta är en av orsakerna till att poliser håller varandra om ryggen enligt den oskrivna lag som kallas kårandan.
Eva Kallai anser att fördomsfulla personer som gång på gång misshandlar människor inte passar som poliser. Men hon tycker inte att det är rimligt att man kan få hela sin tillvaro raserad för att man förlorar kontrollen en enda gång.
- Alla människor tappar huvudet ibland, säger hon. Men om man riskerar att bli hårt straffad så fort man gör fel - då är risken stor att man mörklägger sina handlingar eller blir passiv i jobbet av rädsla för att göra fel. Nej, det borde finnas större möjligheter för poliser att genom öppenhet, eftertanke och självkritik utvecklas i jobbet.
DN har varit i kontakt med polisen som dömdes för misshandeln i hissen. Han har sökt flera jobb inom säkerhetsbranschen i Sverige, utan framgång. Nu har han emigrerat till USA, där han hoppas få ett kvalificerat arbete.
Eva Kallai slutade som polis för tre år sedan. Inte av bitterhet, utan för att hon vill gå vidare i livet. Just nu arbetar hon som marknadsförare i egen regi. Hon jobbar också inom Tjejzonen, en idéell organisation som vill stärka unga kvinnors självkänsla.