För några veckor sedan satt Brutus Östling tyst och väntade i ett gömsle på den nordnorska fjällsluttningen. Efter några timmar landade tre unga kungsörnar ett litet stycke framför honom. Under några sekunder lyckades han fånga dem i en serie bilder. Sedan försvann de igen.
De första gångerna som Brutus Östling befann sig i ett gömsle tänkte han väldigt mycket. Nu sitter han där utan en tanke på gårdagen eller morgondagen. Han är i nuet - och plötsligt har det gått åtta timmar.
- Jag grubblar inte längre över livets mening. Över huvud taget tänker jag inte särskilt mycket när jag väntar på de korta ögonblick då örnen eller örnarna anländer.
På några få år har Brutus Östling blivit en av världens mest uppmärksammade fågelfotografer. I augusti i fjol kom boken "Örnarnas rike" ut på Norstedts förlag. Liksom hans tidigare böcker höjde kritikerna den till skyarna.
Örnen har i alla kulturer och i alla tider symboliserat makt och styrka. Men för Brutus Östling är det snarare den enskilda fågelns individualitet som lockar. I hans nya bok finns en bild på en ung kungsörn som sitter med huvudet böjt i en märklig vinkel, nästan uppochned.
- När jag satt i gömslet och tittade undrade jag varför den rörde huvudet fram och tillbaka i så underliga krumelurer. Jag hade inte sett något liknande förr. Efter en stund märkte jag att det hade börjat snöa, och att den unga örnen följde snöflingorna med blicken.
- Det var som om den riktade ett budskap till mig inne i gömslet: "Hörru fotografen, slappna av där inne, det snöar och det är kul!" Eller kanske bara: "Hörru, ta inte dig själv på så jäkla stort allvar!"
Länge var Brutus Östling den skånske bokförläggaren som gav ut en mängd filosofiska och samhällsvetenskapliga böcker tillsammans med sambon Christina. För tio år sedan reste han till Röda havet för att i lugn och ro gå igenom ett sex hundra sidor tjockt manus.
En dag såg han en skylt som berättade att intresserade kunde få göra ett provdyk. Han gjorde två och blev fast. Ett år senare återvände han och Christina till Eilat för att ta dykarcertifikat.
Han blev ännu mer fascinerad av livet under vattenytan och köpte en kamerautrustning. Visserligen hade han "bott" i mörkrummet när han gick i gymnasiet, men inte tagit särskilt många bilder sedan dess.
Snart visade det sig dock att kunskapen om lämpliga slutartider, bländaröppningar och brännvidder på objektiven fanns kvar. Han började sälja dykreportage till tidskrifter i Sverige och Tyskland.
Under en resa till Florida, där han egentligen skulle fotografera dykning i grottor, besökte han våtmarksområdet Everglades. Han steg ut ur bilen för att ta några bilder av fåglar. En halv timme senare rusade han tillbaka, plågad av den otroligt fuktiga värmen och stickande myggor. På väg hem mot hotellet lovade han sig själv att aldrig mer ta bilder av några fåglar.
- Men det var något med bilderna jag tagit som fångade mig och tvingade mig att återvända till fåglarna. En gång sade Christina att jag nog är ute efter att fånga fågelns "själ". Så är det naturligtvis inte.
- En fågel har ingen själ, men jag kanske ser något i deras väsen som andra naturfotografer inte alltid lyckas fånga. Kanske beroende på att jag då, för tio år sedan, nästan inte kunde något om fåglar, visste inte ens namnen på dem.
Brutus Östling tycker egentligen inte att man ska läsa in mänskliga egenskaper i fåglars och djurs beteende, något som är vanligt i naturfilmer.
- Men jag kan ändå inte låta bli och man måste ju få ha roligt. Som under mötet med den unga kungsörnen som var så fascinerad av snöflingorna. Hos fåglar och djur finns en nyfikenhet, inte som hos människor, men jag har ibland läst in en djurens förundran inför det som sker.
För övrigt vet vi egentligen ganska lite om djurs och fåglars känslor, säger Brutus Östling. Kan de känna sorg? Kärlek? Saknad? Han berättar om hur han under en resa i Afrika upptäckte en zebrahona som hade dött i samband med att hon skulle föda en unge. Hannen gick oroligt fram och tillbaka runt dem.
- Han försökte gå sin väg, men kom gång på gång tillbaka till den döda honan och det döda fölet. Han puffade på dem, ville väcka liv i dem och han försökte jaga bort gamarna som kommit till platsen. Efter flera timmar vandrade han sakta bort. Sorgsen? Vem vet?
Brutus Östling är född och uppväxt i Järfälla, nordväst om Stockolm. I dag bor han i ett hus mitt emellan Höör och Eslöv i Skåne tillsammans med Christina och deras tre barn. Ett fjärde är på väg.
Sedan sjutton år är han nykter alkoholist, och har inte drucket en droppe sedan han gick med i en självhjälpsgrupp. Han går fortfarande på möten och var tidigare ute och berättade om sin väg bort från spriten.
- Jag har sett mirakler i självhjälpsgrupper. Utslagna människor som levt ett liv i misär har kommit till våra möten - en tid senare har de gått vidare med rak rygg för att på nytt leva ett värdigt liv.
Brutus Östling säger att inte minst för en nykter alkoholist är det viktigt att tro på något större än sig själv. De flesta aktiva missbrukare har normalt bara en Gud, det egna självuppblåsta egot.
- Och därför behövs något större. För mig var det enklaste att tro på Gud. Men jag vill inte krångla till det med teologiska teorier. Jag har min tro, och den är min.
Han har utvecklat en viss allergi mot dem som försöker pådyvla andra sin religiösa uppfattning. Han ber ofta, men tror inte att Gud talar direkt till oss människor.
- Den som säger sig ha vägledning direkt av Gud går oftast rejält fel. Det är genom våra medmänniskor vi får svaren på våra frågor.
Vi återvänder till örnarna. Många av bilderna i den nya boken är som nämnts tagna i norra Norge. Han åkte dit första gången en oktobervecka för tre år sedan. Då blev det inga bilder på örnar. Han återvände en månad senare, då lyckades han fotografera en ekorre. Under ett tredje besök i december samma år fick han en bild av en örn, en havsörn.
Men han gav inte upp. Och efter många timmar i gömslet lyckades han fånga kungsörnar från alla möjliga - och omöjliga - vinklar.
Varför lockar örnarna?
- Kungsörnen har en avancerad och fulländad konstruktion. Den har över sju tusen fjädrar och dun som byts ut i ett ständigt kretslopp. Om alla byts ut på samma gång skulle den så majestätiska fågeln inte kunna lyfta från marken.
Vilken är din drömbild?
- Jag vill arbeta med albatrosser. Det är fåglar som spänner som mest tre meter mellan vingspetsarna. Alla fåglar är ju i princip skapade för att flyga. Albatrossen kan hålla sig i luften långa tider i ett sträck utan att behöva landa - och den måste därför vara så nära den ultimata fågeln man kan komma.
Så avslöjar Brutus Östling sin och många andra naturfotografers hemlighet. För att få häftiga bilder på björnar, vargar eller örnar måste man ofta locka med något.
- Till exempel lägger man ut mat en bit från gömslet för att locka kungsörnarna. Även om man har en livstid på sig skulle man annars troligen inte få särskilt många bilder på örnar på nära håll.
En stelbent fundamentalist kanske tycker att alla naturfotografer fuskar, menar Brutus Östling. Men han ser detta moment av uppfinningsrikedom för att locka fågeln som något synnerligen kreativt.
- Det är som att jag och den vilda örnen har ett avtal, om än inte skriftligt. Jag ger honom mat mot att han ställer upp på bild. Det uppstår ett möte, och det är detta möte jag vill fånga i mina bilder.