Landet runt spelas fram till vårens slut föreställningen ”No tears for queers” – fäll inga tårar över bögar, fritt översatt. Den bygger på Johan Hiltons reportagebok med samma namn och har dramatiserats av skådespelaren och författaren Mattias Brunn, som spelar med i föreställningen.
Bok och föreställning granskar hatbrott riktade mot homosexuella, men både Johan Hilton och Mattias Brunn understryker med eftertryck att det bärande temat inte i första hand är homosexualiteten utan manligheten, och varför den ofta tar sig sådana våldsamma och hatiska uttryck när den blir hotad. De menar att där skiljer sig de homosexuella hatbrotten från de rasistiska och religiösa, som är gruppspecifika.
– Manligheten är världsomspännande och manligheten och heterosexualiteten upprätthålls oreflekterat som norm i alla kulturer på otroligt många plan, både av män och kvinnor, säger Mattias Brunn.
– Kvinnor har alltid fått slåss för sina rättigheter och har på så sätt haft anledning att tänka över det här med manligt och kvinnligt. Män ärver roller, positioner, makt och privilegier på ett sätt som verkar självklart för dem, säger han.
Kärnfrågan i föreställningen är varför hotet mot manligheten blir så starkt när en man avviker från den heterosexuella normen och till exempel vill älska med någon av samma kön. För att inte tala om vad som drabbar manligheten när den får en direkt invit från en annan man.
– Det gäller att förinta kvinnligheten i mannen, säger Mattias Brunn, och tillägger att den enorma energi som läggs ned på att förinta denna kvinnlighet måste tyda på att den är väldigt smittsam. Kanske rentav lockande?
”No tears for queers” stod skrivet på ett av de plakat som demonstranter från Westboro Baptist Church bar när en av dem som dödat 21-årige Matthew Shepard skulle få sin dom i april 1999. Matthew mördades med utstuderad grymhet av två jämnåriga som han träffat på en bar och raggat på. Demonstranterna uttryckte sin glädje över att världen befriats från en bög, och samma församling hade demonstrerat på Matthews begravning i Castper i Wyoming i USA, flera månader tidigare.
Westboro Baptist Churchs glädjedemonstration över Matthew Shepards död kom av sig. Motdemonstranter som hade gjort långa vita dräkter och änglavingar åt sig omringade demonstranterna och fällde ut sina vingar så att hela demonstrationen doldes.
Det var texten på det där plakatet som blev titeln till Johan Hiltons reportagebok som kom 2005 och som är en granskning av tre homosexuella hatbrott:
Matthew, som misshandlades brutalt och bands fast vid en ensligt belägen gärdesgård, som en fågelskrämma. Han levde när han hittades men kom aldrig till medvetande igen.
Johan Pettersson, 19 år, som mördades av två bröder efter en pubkväll i Katrineholm. Tretton dagar senare hittades hans kropp med byxorna neddragna och halsen avskuren på två ställen, nedstoppad i en avloppsbrunn.
Josef Ben Meddour, 36 år, som mördades i Göteborg 1997 av två satanister. Han torterades med elpistol innan han avrättades med ett pistolskott i huvudet.
Det brott Matthew, Johan och Josef begått var att de raggat på fel killar på fel plats vid fel tillfälle.
De fyra skådespelarna Mårten Andersson, Mattias Brunn, Peter Lorentzon och Helena Sandström varvar stramt hållna förhörsprotokoll och intervjuer med mer dramatiserade monologer och dialoger, allt hämtat från boken med de intervjuer Johan Hilton gjort med de inblandade – vänner, poliser, vittnen, jurister och journalister.
Mattias Brunn läste ”No tears for queers” två dagar efter att den kom, men han hade ingen tanke på att dramatisera den då. Idén att göra en scenisk version kom från skådespelaren Mårten Andersson, som också är med i föreställningen. Johan Hilton tände på idén men ville absolut inte dramatisera själv. Han tar till ordet ”frapperande” för att tydliggöra vilken usel dramatiker han är.
– Jag föreslog Mattias som jag imponerades storligen av i monologen ”Efter Fredrik” säger han.
– Mitt förbehåll var att föreställningen måste bli berättande, absolut inte traditionellt gestaltande – att spela ut de ohyggligheter boken skildrar skulle bara bli patetiskt och cyniskt.
Det är två år sedan Mattias Brunn började arbeta med dramatiseringen av ”No tears for queers” och han spelar den till och med april nästa år, kanske längre. Det innebär att det kommer att bli nära tre år med denna outhärdliga sanningsskildring.
– Jättejobbigt, sammanfattar han.
Förra sommaren undervisade han på Dramatiska institutet som just flyttat till Gärdet. De hade inte ens tagit bort golvpappen.
– Jag satt ensam där i det tomma huset och skrev, jag läste obduktionsprotokoll och tittade på bilder av offren. Det var tungt.
På frågan vad som kändes svårast svarar Mattias Brunn:
– Den fullkomliga meningslösheten! Att ett upprätthållande av den manliga rollen kostar liv. Mördarna hade en uttänkt plan som de genomförde. Hur kan det få kosta liv? Var det värt det? Och vad blev resultatet? I vart och ett av de tre fallen slutar det med att en dör och två åker in på livstid. Det är så totalt poänglöst, det väcker bara hopplöshet, säger han.
– Jag kan inte förstå våldet, men ju mer jag arbetade, desto mer tvingades jag inse att människor kan vara sådana. Det är klart att man vill tro på det goda i alla människor, men jag påmindes om att det är en naiv hållning. Det gäller att hålla i minnet att förövarna inte är monster, de är unga killar med olika öden och bakgrund. Om det kan vi förhoppningsvis starta en diskussion med publiken.
Fotnot: Westboro Baptist Church grundades 1955 av pastorn Fred Phelps. Församlingen ägnar sig bland annat åt att demonstrera sin glädje vid homosexuellas begravningar och att skicka gratulationskort till de närmast sörjande. Phelps gladde sig också åt att så många svenskar dog i tsunamikatastrofen: ett Guds straff för det svenska accepterandet av homosexualitet.