Få svenska kvinnliga fångar har fått så stora rubriker som Annika Östberg. 1981 dömdes hon till livstids fängelse för sin medverkan vid två mord i USA. Efter många år i amerikanskt fängelse blev hon i fjol förflyttad från USA för att avtjäna resten av straffet här i Sverige.
I det amerikanska fängelset utbildade hon sig till tränare för hundar som kan hjälpa personer med funktionsnedsättning att få ett enklare liv.
– Hundar skulle kunna bidra till att skapa ett mänskligare och inte lika aggressivt klimat på fängelser här i landet, tror Annika.
Hon satt inlåst i sammanlagt tjugoåtta år på olika anstalter i Kalifornien i USA. En dag för många år sedan var hon sen från lunchen och sprang för att hinna tillbaka till arbetet i fängelset. Hon svängde hastigt runt ett hörn – och stannade tvärt. Framför henne satt en kvinna i en rullstol och en golden retriever med viftande svans.
Annika tänkte att hon så gärna skulle vilja röra hunden, men hon tvekade. Flera kvinnor kom till platsen och till slut frågade en av dem om hon fick klappa hunden.
– Kvinnan i rullstolen nickade och när det var min tur satte jag mig på huk intill den vackra hunden. Försiktigt nuddade jag dess mjuka och varma päls, och kände den lugna och trygga andhämtningen. När den vände sina bruna ögon mot mig flödade tårarna nedför kinderna.
När Annika reste sig upp såg hon att flera ur fängelseledningen bevittnat den osannolika scenen. Där var en dam i rullstol och en hund omgiven av en samling fångar som ansågs vara de allra farligaste i hela fängelset.
Det här var Annikas första möte med en frivillig organisation som bland annat erbjuder hundar till personer med olika former av funktionsnedsättningar. Flera av hundarna är tränade och utbildade av intagna på fängelser. Senare utbildade sig Annika själv till certifierad tränare av hundar.
På de flesta anstalter förekommer mycket våld. Både mellan fångarna och mellan fångar och personal – misstänksamheten är därför stor.
Bakom murarna försöker alla också skaffa sig så många personliga fördelar som möjligt och de flesta intagna har ett fåtal vänner, menar Annika. I denna tillvaro av misstroende kände hon sig som en uppskattad hundtränare.
– Min värld var fylld av mörker, förtryck, rädslor och hämndkänslor. Men jag minns så starkt den dagen när det kom en mjuk varelse till mig. Hunden andades liv och var beroende av mig, jag skulle ta hand om och träna honom. Han såg på mig utan den avsky som vakterna så ofta visade, och mina nya vän betraktade mig inte heller som en osynlig vägg eller möbel.
Den tillgivenhet och kärlek som hon mötte stärkte hennes självbild och ökade hennes självförtroende.
– Flera av oss kvinnor i fängelset hade någon gång i livet haft en egen hund som vi älskat. För de flesta var det en lycklig tid, oavsett hur kort den än var och vad som hänt sedan dess. När hundarna kom till fängelset kände många kvinnor för första gången på länge att livet faktisk kanske hade en mening.
Många av kvinnorna var dömda till långa straff, flera av dem hade varit inlåsta i mer än tjugo år. Under så lång tid skapas lätt hierarkier mellan fångarna – något hundarna var helt omedvetna om, menar Annika.
– Första natten tillsammans med den hund jag skulle träna var jag rädd. Jag var rädd att den gåva jag fått skulle tas ifrån mig, som så mycket annat som tagits från mig i fängelset under årens lopp. Jag kände att jag till varje pris ville hålla kvar det där magiska ögonblicket så länge det nu skulle vara.
Många av de kvinnliga fångarna hade levt större delen av sitt liv i en tillvaro fylld av kriminalitet, droger och en omedelbar behovstillfredsställelse. Det handlade om ”snabba fix” utan tanke på morgondagen.
– Att träna hundar kräver tålamod, planerande och att givna överenskommelser hålls. Hundarna ska tränas att gå fint, att inte hoppa på andra människor och lära sig minst femtio andra kommandon. Detta kräver en förmåga att kunna blicka framåt och en stor ansträngning av tränaren. Till en början kan allt verka som en omöjlighet.
Hundarna som Annika fick ta hand om tränades till att bli professionella och väl fungerande assistanshundar.
– Därför kunde vi inte behandla dem på ett ryckigt och inkonsekvent sätt. Ett gott uppförande skulle belönas och ett dåligt uppförande korrigeras, men aldrig med våld och straff.
– Man kan inte plötsligt säga att ”jag känner inte för att gå ut i dag” eller ge hunden mat vid bordet. Då blir den förvirrad och vet inte längre vem som bestämmer. Den som väljer att träna en hund – och leva med den en tid – gör en överenskommelse som måste följas. Det är precis som när man fått ett barn.
Den konsekventa fostran av hundarna medförde också att kvinnorna i fängelset även ”fostrade” sig själva. De lärde sig att ta ansvar och att samarbeta – deras tillit växte också.
I fängelset såg Annika många intagna som helt förlorat tron på framtiden och livets mening. Hon berättar om när de tuffaste av dem mötte hundarna.
– Det var kvinnor som rakat bort allt hår, som var hårt sminkade och häftigt tatuerade. Ofta blev de alldeles till sig när de mötte en hund. De började nojsa och busa med dem. Efteråt hade de svårt att återgå till sin tuffa attityd och jargong.
När Annika blir fri nästa år hoppas hon kunna arbeta med hundar. Hon vet vilka positiva effekter träningen av hundar hade för henne och andra medfångar i USA.
– Jag skulle gärna vara med och starta ett träningsprogram för hundar inom den svenska kriminalvården. Flera med samma idé har kontaktat mig och jag hoppas att vi gemensamt lyckas förverkliga min stora livsdröm.