Fråga:  Jag är i 35-årsåldern och har i flera års tid försökt få barn via IVF (in vitro fertilisation). Efter några försök, både via landstinget och privat, har det konstaterats att mina ägg håller på att ta slut och att det inte är någon idé med IVF längre. Nu är det antingen äggdonation eller adoption som gäller.

Detta faktum att jag, med stor sannolikhet, aldrig kommer att få ett biologiskt barn har emellanåt vänt upp och ner på hela min föreställning om hur livet skulle bli. Jag vet att saker och ting sällan blir som man tänkt men ändå ... Ibland är sorgen så överväldigande, det känns som jag knappt kan andas. När det är som värst känns det som om jag aldrig tänker på något annat än barn. Mycket energi går åt att styra tankar till annat, men det är inte alltid jag lyckas. Försöker tänka på ”fördelarna” med barnlösheten men det är inte alltid det går. Det finns mycket ilska och frustration som jag inte vet vad jag ska göra av. Det finns även inslag av avundsjuka och en känsla av utanförskap, det ”normala” är att skaffa barn. Detta har lett till att jag drar mig undan sociala tillställningar. Hur lär man sig leva med sorg? Just nu känns det som min sorgeprocess aldrig kommer till ett avslut.

En sak till är att det har hänt att jag blivit gratulerad, klappad på magen och fått tydliga antydningar om att ”åh, väntar du barn?”. Detta har känts som extra salt i såren och jag har blivit både väldigt ledsen och arg. Kan du ge mig något råd kring detta? Problemet ligger i att jag dels har lust att upplysa dem om att alla faktiskt inte kan få barn, och att jag bara har lagt på mig, dels inte alls har lust att vara personlig med dessa klantiga människor.

Med vänlig hälsning.

Elin

Svar: Tack för ditt brev. Du skriver så konkret om din sorg över att vara barnlös, och andra känslor som den också orsakar som avundsjuka och ilska. Jag tror att många känner igen sig i din berättelse.

Du skriver att det normala är att skaffa sig barn. Förväntningar om hur livet bör, och närmast måste vara, kan bli en fälla och leda till stor sorg, ilska och känslor av utanförskap, när livet inte blir som vi tänkte oss. När vi befinner oss mitt i sorgen och ilskan över detta kan ett första steg, för att komma vidare, vara att sakligt acceptera det som har hänt. Är vi dessutom i en situation som inte går att ändra på, kan det vara ganska avgörande för oss att lyckas med det. Du skriver att det har konstaterats att du med stor sannolikhet inte kan bli gravid. Ett accepterande kan i den situationen göra det mer möjligt för dig att hitta en balans mellan att sörja över det som hänt och bejaka vardagen och möjligheterna du har på andra områden i ditt liv.

Du skriver att du försöker tänka på fördelarna med barnlösheten men att det inte hjälper dig mot din sorg. Mitt råd till dig är att göra precis tvärtom. Gå i stället din sorg till mötes, fly inte dina tankar och känslor, tvinga dig inte att tänka på fördelarna med barnlöshet när du upplever sorg, ilska och frustration över hur det har blivit. Det paradoxala är att ju mer vi försöker undvika känslor och styra våra tankar på det som plågar oss, desto starkare och ihärdigare blir de. Det är förmodligen det som bidrar till att du känner att din ”sorgeprocess aldrig kommer till ett avslut”.

Tillåt dig att uppleva och känna din sorg utan att fly. Beskriv det du känner för dig själv. Stanna i känslorna, låt dem finnas där, och du kommer märka att de minskar i intensitet. Starka känslor är som havsvågor. De rullar in, höjer sig, och sjunker undan.

Sorgen och glädjen går sida vid sida. Jag föreslår dig att du ännu mer bejakar det som ger dig glädje. Det handlar inte om att du ska tänka positivt. Du ska bekräfta dig själv i din sorg. Du har rätt att känna det du känner samtidigt som du provar att hitta mer balans i ditt liv för att inte fastna i sorgen. Bli uppmärksammare på det som ger dig glädje här och nu. Vidga ditt seende. Titta dig omkring och fråga dig vad du har i dag som gör att livet stundvis känns bra, och prova att ge det ännu mer plats. Fråga dig också vad du längtar efter att få göra och uppleva om du hade barn. Beskriv det så konkret som möjligt. Du nämnde adoption som en möjlighet. Skulle du kunna uppleva dessa känslor med ett adopterat barn? Min personliga uppfattning är att det finns många föräldralösa barn som längtar efter kärlek och att ha en mamma.   

När det gäller din andra fråga är mitt förslag att du svarar med att säga ”Nej, jag är inte med barn” utan att tillägga något annat. Du behöver inte förklara dig om du inte känner för det. Du kan också fråga om något som gäller den andra personen eller börja prata om något som du vet intresserar den som ställt frågan till dig. Det är en bra strategi för att styra ett samtal i den riktning du vill, och bort från ett ämne som du inte vill att samtalet ska handla om.

Något som kanske kan hjälpa dig att hantera din ilska är att fundera på att de allra flesta av oss går genom livet med olika öppna sår. Vi är sårbara för olika saker. Det är en del av livets villkor. Många som frågar dig om du är med barn kan vara lite klumpiga men de allra flesta menar nog inte att såra dig. Man skulle förstås önska sig att folk vore mer finkänsliga och försiktiga med vad de frågar om eller kommenterar men det är omöjligt att gardera sig för allt som kan gå fel i möten mellan människor. Vi kan ju inte läsa varandras tankar och veta vilken sorg den andre bär med sig. Det kan resultera att vi gör andra ledsna utan att vi vill det.

En varm kram till dig.

Liria