Det är måndag morgon och runt ett bord inne på förskolan Opalen i Rissne i västra Stockholm sitter barnen Merron, Mattias, Ibtehal, Diba, Matteus och Julia. De väntar ivrigt på att förskolläraren Parvin Arghavani ska ta fram mjukisdjuren ”Snälla Snigel” och hunden Viktor.
I Parvins händer råkar Viktor knuffa till ”Snälla Snigel”, men fortsätter bara vidare som om inget hade hänt.
– Aj, det gjorde ont. Det gjorde verkligen ont, gnyr snigeln.
– Jag såg dig inte, säger Viktor sturskt.
Parvin stannar upp och möter barnens blickar.
– Vad var det egentligen som hände? Vad var fel? frågar hon barnen.
– Att Viktor gjorde illa snigeln utan att säga förlåt, säger Diba.
– Ja, just det, säger Parvin och spelar upp scenen på nytt, men denna gång med ett annat slut.
Viktor kramar ”Snälla Snigel” och ber om förlåtelse ”Oj, gjorde jag dig illa, ursäkta, ursäkta.”
– Hur gick det den här gången? frågar Parvin.
– Bra! säger Matteus. Viktor stannade upp och frågade och tröstade.
– Precis, det kan man göra, eller hur, om man råkar göra någon annan illa. Man kan trösta och krama, då känns det mycket bättre för den som har ont.
– Men sniglar kan ju inte krama, de har inga händer, säger Merron.
– Nej, men de kan krama så här, säger Parvin och visar hur snigeln vrider sig för att ta emot hundens omfamning.
Temat för dagen är ”När det gör ont”. Hur känns det när det gör ont? Vad gör man när man råkar göra någon illa? Och hur kan man trösta? Efter scenen med mjukisdjuren pratar gruppen om en situation på en stor bild som Parvin visar barnen. En liten flicka står uppe på en stock och ser ned på en pojke i samma ålder. Pojken verkar ha ramlat och ser ledsen ut.
– Vad tror ni hände här?
Både mjukisdjuren och fotoplanschen hör till empatiprogrammet Stegvis, ett program som förskolan Opalen har använt i två år i den här gruppen 5–6-åringar. I Sundbybergs kommun är 110 pedagoger utbildade i Stegvis och metoden används på samtliga 26 kommunala förskolor.
En halvtimme varje måndagsmorgon tar Parvin Arghavani upp en fråga som berör känslor och olika sociala dilemman. Gruppen har bland annat pratat om vad det är att vara glad, att vara rädd, att slappna av, avsky, ”samma eller olika” och ilska. Barnen får berätta om något de själva känt och varit med om, sedan uppmanas alla att rita det de berättat om.
I dag berättar Ibtehal om när hon cyklade med några barn under helgen och att några körde på henne.
– Några var nio år, men de sa ändå inte förlåt. Då blev jag ledsen, berättar hon.
Barnen har förändrats mycket sedan de började med empatiträningen, tycker Parvin.
– De har blivit mycket öppnare och mycket mer respektfulla mot varandra. När vi började var barnen ganska blyga och saknande ord för allt de vill berätta. För de har mycket att berätta – om man bara lyssnar, säger hon.
Omsorg om och hänsyn till andra människor, rättvisa, förståelse och medkänsla är viktiga delar i den värdegrund som den svenska förskolan ska förmedla till barnen, enligt läroplanen för förskolan. Det är först med Stegvis som Parvin tycker att hon fått verktyg att lära ut det på ett sätt som barnen tycker är roligt.
– Tidigare tog vi upp saker på samlingen som ”man får inte slå”, ”du får inte göra så”. Barnen blev trötta på alla ”ajabaja”. Nu är de i stället intresserade av att lösa problem, de tycker om att sätta sig in i olika aspekter och de kan sätta ord på det de känner. Jag tror att barnen känner att detta verkligen handlar om dem, säger hon.
I dag genomsyrar arbetet med Stegvis hela verksamheten i förskolan.
– Det stannar inte vid en halvtimme varje vecka, de ämnen vi tar upp dyker hela tiden upp i olika situationer under dagen; på gården, vid samlingen eller i leken i kuddrummet.
Även hon som pedagog har förändrats av arbetet, säger Parvin.
– Jag kan läsa barnens känslor bättre och vi har kommit närmare varandra. Jag har också blivit lugnare som person, vilket också påverkar barnen positivt, säger hon.
Empatiträningen startade med de grundläggande känslorna; Hur ser man ut när man är glad? Arg? Ledsen? Steget vidare var att prata om vad det är man blir glad, ledsen och arg av och hur man bäst löser olika konflikter som naturligt kommer upp mellan människor.
– Vi har en stor barngrupp om 21 barn på vår avdelning. En del pratar bra svenska, andra inte. Det är klart att det blir konflikter. Men Stegvis har gjort barnen mer självständiga och medvetna. De vet sina rättigheter och vad de kan kräva av andra. De tar mer hänsyn.
– Det är också härligt att se att barnen märker att deras egna beteenden faktiskt påverkar andra – ja, en hel grupp, men också livet utanför förskolan. Jag tror och hoppas att barnen faktiskt bidrar till en fredligare värld, säger Parvin Arghavani.