Cellen var fem steg lång och hade rundade hörn för att öka fångens känsla av desorientering. Mellan latrinhålet i golvet i den ena änden och gallerdörren i den andra fanns en väggfast betongbänk.
Ingenting annat.
I detta utrymme satt Eduardo Grutzky isolerad i fem år, för det mesta i kompakt mörker, periodvis helt naken. Han hade fängslats på grund av sitt engagemang i en vänstergerilla som kämpade mot militärdiktaturen i Argentina i mitten av 1970-talet.
Hans chef inom gerillan var en lesbisk kvinna som hette Norma.
- Hon var varm som person men iskall under stress. Hon dog i strid och ändrade för alltid min syn på biologi, kön och känslor. Det var hon som gjorde mig till feminist.
Han torterades i fyra dygn av poliserna som grep honom.
- Jag hade händerna bundna på ryggen med snören som skar in i köttet. De gav mig elchocker och malde mig med tunga slag och sparkar mot kroppen för att få mig att avslöja namnen på mina kamrater.
Hans flickvän hade också gripits.
- Jag hade en svart huva och hörde hur hon skrek när de våldtog henne.
Senare, i fängelset, var tortyren mer nyckfull. Han kunde få vara i fred i flera dagar, men plötsligt ville vakterna roa sig. "Vi tar juden", sade de och tryckte ner hans huvud i en vattenhink.
- Jag drunknade, och de återupplivade mig. Gång på gång. De slog sönder mig därför att jag vägrade runka framför dem.
Tjocka Negling, en av vakterna, var ändå ganska hygglig. Som de flesta av sina kolleger var han en vanlig, arbetande familjeman.
- Han var hjälpsam och hygglig, frågade hur jag mådde och gav mig ett leende ibland.
Men när fängelset övertogs av hårdföra militärer som införde sträng disciplin och krävde brutalare tag under tortyren förändrades Negling.
- Han blev helt avstängd och torterade oss på det mest grymma sätt, och jag vet varför. Han hade gått ännu längre in i sitt agenttillstånd.
Eduardo Grutzky lånar termen av den amerikanske socialpsykologen Stanley Milgram, vars klassiska experiment om lydnad under en auktoritet nyligen har beskrivits i en artikelserie om ondska här på Insidan.
Milgram kunde genom sina försök visa att de flesta av oss människor under vissa omständigheter är beredda att underkasta oss en auktoritet till den grad att vi på given order till och med kan ge en medmänniska en dödlig elstöt - trots att detta strider mot vår övertygelse.
När vi gör så befinner vi oss i ett agenttillstånd, enligt Milgram. Vi har hängt av oss vår personliga moral och beter oss som auktoritetens - chefens, befälets, ledarens - villiga verktyg. I likhet med fångvaktarna i nazisternas koncentrationsläger eller de amerikanska soldater som massakrerade befolkningen i den vietnamesiska byn Song My anser vi oss inte längre ansvariga för våra handlingar. "Vi gör bara vårt jobb", urskuldar vi oss.
- Innerst inne tyckte nog Negling att det han gjorde med oss var hemskt. Men han hade fått order och kände sig inte ansvarig. Och de enstaka vakter som inte lät sig brutaliseras utan protesterade mot fängelseledningen sköts ihjäl eller försvann. På det viset kunde tortyren fortsätta.
Det är detta mänskliga drag av lydnad under en auktoritet som förklarar att unga män i grupp kan utföra våldsamma vidrigheter som de inte skulle göra sig skyldiga till på egen hand, menar Eduardo Grutzky. De gör det under en destruktiv gängledare, inom ramen för en våldsförhärligande machokultur.
- Jag har aldrig märkt att kvinnor skulle ha större civilkurage än män. Men vi socialiserar pojkar på ett helt annat sätt än flickor. När en pojkbebis gråter säger vi att han är arg, när en flicka gråter är hon ledsen. Vi bejakar konsekvent pojkars aggressivitet, och hela populärkulturen är baserad på våld.
Eduardo Grutzky kom till Sverige 1984. Han har bland annat arbetat på Fryshuset i Stockholm, där han startade Elektra och Sharaf Hjältar, två projekt mot hedersförtryck. Numera är han aktiv inom Alma Europa, en idéell organisation som utvecklar nya metoder för socialt arbete. Han föreläser ofta om våld och är djupt orolig för barnen i de socialt och etniskt segregerade förorterna i Sverige.
- Underklassen har inte nåtts av jämställdhetsarbetet. Våra förorter och våra fängelser är fulla av unga och brutala machomän. De är mäktiga på gatan, men de gör människor illa. Och i det långa loppet är de förlorare.