Sedan långt tillbaka i människans historia tycks ägande av föremål ha varit förknippat med hög status. Eliter har alltid smyckat sig med särskilt värdefulla ting – juveler, särskilda bruksföremål, utsirade vapen, imponerande bostäder.Samtidigt har den stora mängden människor aldrig haft många saker i sin ägo. Att människor i allmänhet äger många föremål är med andra ord ett relativt nytt fenomen, historiskt sett.

Det konstaterar Sverker Sörlin, idéhistoriker och professor vid KTH. Grunden till den materialistiska kultur vi lever i i dag spårar han till renässansens 1400–1500-tal, då en växande handel började skapa rika klasser. Samtidigt som ett kulturellt uppsving skedde började allt fler få möjlighet att köpa vackra föremål – och visa upp dem. Föremål kunde gärna komma från främmande världsdelar och vittna om ägarens prestige. 

Sakta, över århundradena, spred sig vanorna att köpa föremål till nya grupper i samhället. 

– I stor skala är det utspridda ägandet en följd av industrialiseringen, förklarar Sverker Sörlin. När människor sakta vande sig vid att arbeta i industrier, vilket inte var lätt, började de också att konsumera i takt med att penninginkomsterna ökade och fabrikstillverkade varor blev billigare. 

– Det blev också alltmer moraliskt godkänt att visa upp vad man äger, vilket inte alltid varit fallet. Man bör helt enkelt söka i kulturhistorien efter en förklaring till dagens konsumerande, och ägande. 

Samtidigt har det hela tiden funnits en motrörelse – som tagit avstånd från köpandet och ägandet, och sett det som något negativt. 

– Riktig fart fick kritiken av det rådande systemet först efter andra världskriget, särskilt på 1960- och 70-talet. Men den moderna människan har internaliserat normen ”att köpa och äga är bra”. 

Men på sikt menar Sörlin att man mycket väl kan tänka sig att ägande av föremål kan komma att betraktas som otidsenligt och stigmatiserande. Att konsumera och äga skulle då framstå som resultatet av beklagansvärda prioriteringar, alltså som motsatsen till prestige.

 – Då skulle man vara tillbaks till de ideal som rådde före renässansen, när enkelhet och ett djupare ”vita contemplativa” stod högre i rang än timlig fåfänga.