Internationella kvinnodagen. Att få vara med om en förlossning är för många en omvälvande upplevelse. I samband med RFSU:s kampanj mot mödradödlighet har flera kända mammor och pappor stafettbloggat om sitt barns födelse. Författaren Katarina Wennstam skriver ett öppet brev till sin son. Vi publicerar det i sin helhet.
Detta är ett löfte som jag gav den natten som var vår allra första tillsammans. Du hade kommit till världen efter fyrtiofyra timmars värkarbete, efter plågor och panik, efter makalösa insatser från barnmorskor och vårdpersonal.
När du låg där i min famn den allra första natten så insåg jag detta: du är mitt barn, men du är också bara ett av alla världens barn. Denna natt har tusentals andra barn lämnat livmoderns trygga famn för ett liv ute i ovissheten. Denna natt har andra kvinnor vridit sig i liknande plågor och krystat fram sina barn.
De har blött och förblött, de har klarat det och de har dött, de har bett om en blöt handduk på pannan och om mer lustgas och de har fött alldeles ensamma i en hydda. De är alla jag, men de är ändå inte jag.
Jag som ligger flämtande, fortfarande i smärtchock och nysydd, i ett välinrett rum med bonat trägolv, mjuk belysning och tunga sammetsgardiner. Jag har flera gånger de senaste två dygnen varit övertygad om att jag ska dö. Men jag gjorde det inte.
Men där och då avlägger jag ett löfte till min son. Jag ska ofta påminna mig om just detta, om denna stunds ojämlikhet och orättvisa. När jag några timmar senare läser min journal, den är sju sidor tjock, inser jag att det här var inget annat än en ovanligt lång, något komplicerad förlossning i den svenska sjukvården. Ingen katastrof, inga konstigheter.
Men hade jag fött min son i en hydda i Afrika så hade varken han eller jag överlevt. Han hade aldrig kommit ut.
För sanningen är den att i förlossningen är alla kvinnor en och samma kropp. Det är ingen skillnad på afrikanska, sydamerikanska, asiatiska eller europeiska kroppar. Barnet ska ut på samma sätt, smärtan är densamma var vi än i världen befinner oss. Ändå är det så olika.
Orättvisan har aldrig skrattat mig så i ansiktet som den natten när jag låg i en mjuk sjukhussäng tillsammans med min förstfödde son och sippade på ett glas äppeljuice. Lyssnade på kubansk musik från en medhavd cd. Sms:ade glädjebeskedet till vänner och släkt. Tänkte då och då på den fasansfulla smärtan och dödsskräcken som hållit mig i sitt grepp i nästan två dygn. Väckte min man som låg i sängen bredvid och bad honom gå ut till pentryt och bre mig en ostmacka. Ammade och tänkte på alla andra barn som också skrikit sitt primalskri denna underliga natt.
Jag visste det inte då, men jag vet det nu. I Afghanistan dör var åttonde kvinna som blir gravid. Var åttonde. Antingen under graviditeten, genom olaglig abort eller under förlossningen, enligt siffror från WHO. I Sverige är dödstalet för kvinnor i samband med graviditet, abort eller förlossning en på sjuttontusen fyrahundra. 17 400. Siffrorna svindlar i sin ojämlikhet.
Det är ingen medicinsk gåta. Vi vet hur vi ska göra. Ändå är det så olika. Inget kan vara mer orättvist.