Det sämsta med att komma hem till Sverige efter fem år i Bryssel var att ingen längre kallade mig "madame". Som madame kände jag mig som en viktig och intressant person. I Sverige blev jag bara ännu en grå medelålders kvinna.
Han kom in i den fullsatta, krängande vagnen i lokaltåget som just rullat ut från Schumanstationen i Bryssel, ställde sig i mittgången och tände ogenerat en cigarrett fast det var en rökfri vagn.
Jag skummade invärtes medan cigarrettröken steg mot taket och försämrade den redan dåliga luften i vagnen. Men jag hade inte en tanke på att säga ifrån. Rökaren var en storväxt yngling som såg allmänt hård ut i sin tröja med huva. Vem visste vad han skulle ta sig till om jag klagade?
Den vithåriga damen som satt bredvid mig på andra sidan mittgången hade lyckligtvis inga sådana betänkligheter. Hon vände sig mot den unge rökaren och sade, hövligt men bestämt:
- Förlåt, monsieur, det här är faktiskt vagnen för icke-rökare.
Slog han ner henne? Väste han "håll käften, käring"?
Inte då. Han tog cigarretten ur munnen, släckte den och sade artigt:
- Åh förlåt mig, madame, je me suis trompé, jag misstog mig.
Jag var rätt ny i Bryssel och hade ännu inte lärt mig det belgiska sättet att umgås. Jag minns episoden i järnvägsvagnen så väl för att den blev en aha-upplevelse: javisst, så kan hövlighet fungera som smörjmedel mellan människor i det offentliga rummet! Pojken med cigarretten behövde inte förlora ansiktet över tillrättavisningen och överkompensera med aggressivitet. Genom att kalla honom "min herre" upprätthöll den äldre damen hans värdighet.
I de små butikerna kring Place St Job i Uccle där jag bodde, lärde jag mig snart hur det gick till och att själv strö små artighetsfraser kring mig i alla lägen. "Bonjour, madame" när jag klev in genom dörren och "au revoir, madame" när jag gick ut - i bageriet, konditoriet, apoteket, kemtvätten, järnhandeln, charkuteributiken. För att inte tala om alla de små restaurangerna förstås.
Inte för att belgarna är särskilt hjärtliga av sig. Det är de inte. Gränsen mellan privatliv och offentligt rum är skarp och noga vårdad. Privatlivet utspelas bakom fördragna, ogenomskinliga trådgardiner i hem där bara de närmaste vännerna släpps in. Vi blev aldrig närmare bekanta med våra grannar på Avenue Victor Emmanuel i Uccle, men när vår son blev påkörd av en bil på gatan störtade de ut som en man för att hjälpa till. Efteråt lämnade de små sirliga biljetter i brevlådan för att önska honom ett snabbt tillfrisknande.
För i det offentliga rummet är det hövlighet som gäller. Belgien är ett tätbefolkat land och ett land där flera kulturer mötts genom seklerna. Hövligheten är ett slags gemensam regelbok som gör det lättare att leva gnisselfritt tillsammans.
Möjligen är det språkets makt över tanken. När någon kallar mig madame känner jag mig sedd och betydelsefull och kanske är det också så att den jag kallar madame eller monsieur därmed blir viktigare i mina egna ögon.
När jag efter fem år flyttade hem till Sverige var det också det som slog mig mest (förutom de vansinnigt långa bankomatköerna, men det är en annan historia). Plötsligt var det inte längre självklart att hälsa när jag gick in i en butik eller ta farväl när jag gick ut. Och genast blev jag mer anonym, grå och osynlig.
Ganska snart efter hemkomsten hade jag min aha-upplevelse som svensk återvändare, ett slags motsvarighet till händelsen i järnvägsvagnen. Jag hade fastnat för en vit kashmirtröja i en av småbutikerna i det stora varuhuset i Stockholm. Den var vansinnigt vacker fast med en prislapp som fick mig att tveka ordentligt. Men jag ville så gärna ha den och jag bara väntade på att någon försäljningssugen expedit skulle ta hand om mig och milt övertyga mig om att tröjan var som gjord för mig och att jag bara måste köpa den.
Men inte då.
Jag tog tröjan med mig till provrummet och provade den, både en och två gånger, flera dagar i rad. Men ingen i butiken tog den minsta notis om mig. De unga expediterna stod vid disken och pratade med varandra, fullt upptagna av sin egen betydelse. Över mig gled deras blickar förstrött utan att se mig - vadå, en tant på minst 40 år, tror hon det här är avdelningen för stödstrumpor eller.?
För dem var jag inte madame, en betydelsefull kund att vårda ömt, utan bara en ovidkommande statist på deras arbetsplats.
Jag köpte aldrig tröjan.
Nu kanske någon tror att det här med hövlighet har med det svenska duandet att göra, men det tror jag inte alls att det har. Som de flesta som växte upp i Sverige i början av 60-talet tyckte jag att det sena 60-talets du-reform gjorde livet mycket enklare och får utslag när expediter i dag kallar mig "ni" när jag väl bestämt mig för att köpa något. Dessförinnan var det så svårt att veta hur man skulle tilltala folk att det var enklare att inte alls tilltala dem direkt. (Med litet träning går det bra att göra, med meningar av typen "Skulle det smaka med en kopp kaffe" )
På den tiden fanns det inget behändigt hövligt tilltal mellan likar. "Ni" var överhetens tilltal nedåt. Uppåt gällde de otympliga konstruktionerna - "vill domprostinnan ha en permanent i dag".
Det borde finnas ett sätt att säga "du" och vara hövlig.
Och artigheten har trots allt sina begränsningar. Under den fruktansvärda pedolfilaffären som rullades upp i Belgien 1996 besökte jag en dag en bar i Charleroi där Marc Dutroux, mördaren och pedofilen, hade brukat dricka.
Att de svingat en bägare med Dutroux ibland var inget som de personer jag träffade i baren var särskilt stolta över. Både personal och kunder verkade skämmas över att de inte anat något. Jo, medgav de, de kände sig litet skyldiga.
Men det var ju inget särskilt med Dutroux, sade de. Han hade liksom inte gjort något intryck alls.
Men något minns ni väl, försökte jag. Jo, en sak mindes alla när det gällde Marc Dutroux.
- Han var alltid väldigt hövlig, sade de.