När högen med kuddar plötsligt blir ett sjunkande skepp måste Fredrik och Robert, 5 år, rädda sig från att drunkna. I vattnet får de tag på var sin planka som de klamrar sig fast vid. Efter en stund inser de att de inte kommer att klara sig på plankorna eftersom det går höga vågor, åskar och blixtrar. När Fredrik tappar greppet förvandlas kuddplankan till en delfin som räddar dem till säkrare vatten.
- Små barns lekar handlar oftast om spänning och äventyr, sjukdomar och död. Målet för barnen är att förstå hur de kan klara sig i en svår situation, säger Annica Löfdahl.
Hon är doktorand vid Karlstads universitet. I sin kommande avhandling har hon studerat innehåll och mening i barns lek på en förskola. Barnen i studien är mellan tre och sex år gamla.
Annica Löfdahl skiljer på två sorters lekar, realitetslekar där handlingar och föremål är vad de ser ut att vara, och fantasilekar där föremålen blir något annat och handlingen utvecklas. Det är framför allt i fantasilekarna som barnen lär sig att förstå den tillvaro som de befinner sig i, menar hon.
- I fantasin sätter barn ihop olika delar av verkligheten. Det kan vara egna erfarenheter, något de har sett på teve eller hört någon berätta. I leken testar de vad som händer i olika situationer.
Några teman är vanligare än andra, konstaterar Annica Löfdahl. Ofta handlar det om att undersöka om relationerna håller, om någon räddar Fredrik och Robert när skeppet har förlist. Barnen leker ofta negativa känslor som ilska eller ledsamhet.
- Men oftast är slutet gott. Barn har lösningar på problem.
I leken provar barnen också roller som de inte har i verkligheten. På så sätt lär de sig hur det kan vara att vara i underläge eller väldigt populär.
Barn lär sig också förstå vilka regler och normer som finns genom att vända upp och ner på maktrelationer och ta makten över vuxna.
En tidig morgon hörde Annica hur Emma och Emily, 5 år, lekte att de tog livet av tomten genom att ge honom förgiftad gröt till frukost. De var trötta på att deras föräldrar sa åt dem att vara snälla för att få julklappar. Om tomten inte fanns skulle de kunna göra sina egna julklappar, tänkte de.
- Men bara för att barn gestaltar förbud och motstånd innebär det inte att de håller med om dem, säger Annica Löfdahl.
Hon tror inte att barn i tre- till sexårsåldern är medvetna om att de lär av varandra i leken. De vill göra roliga saker tillsammans, kunskapen är en biprodukt. Men Pia Williams, som förra året disputerade på en avhandling om hur barn lär av varandra vid Göteborgs universitet, menar att även små barn ser varandra som källor till kunskap.
- Barn har en önskan att lära av varandra, helt enkelt för att de vill vara tillsammans och skapa något utifrån gemensamma erfarenheter och upplevelser. För att bli en accepterad lekkamrat måste de lära sig vissa saker, till exempel hur de får tillträde till en lek eller att man måste vänta i kön för att få gunga, säger hon.
Barnen lär sig vilka regler och koder som gäller genom att se hur andra barn gör, imitera varandra eller genom att tala om för varandra vad som gäller.
Både Annica Löfdahl och Pia Williams påpekar att barn gärna diskuterar vilka roller de ska ha i leken: Vem ska vara sjöjungfru och vem ska vara sjöjungfruns mamma? Ska hunden vara vild eller tam?
- Barnen lär sig att förhandla och komma överens. Om de är oense inser de att de antingen måste ändra åsikt eller övertala sina kamrater. Det kan bidra till att de upptäcker varandras olikheter, säger Pia Williams.
Hon har även studerat hur äldre barn, mellan sju och nio år, agerar när de lär varandra att spela kinaschack. Alla barn lyckades lära sin kamrat att spela spelet. De förklarade hur man gör, visade hur man kan gå med kulorna, och varierade exemplen de tog upp. De började med enkla beskrivningar och gick sedan över till mer komplicerade förklaringar. Men för en del tog viljan att vinna över. De berättade inte alla knep.
- Barn i den här åldern är väl medvetna om vad det innebär att lära någon något, säger Pia Williams.
I intervjuer har hon frågat barn mellan sju och nio år om vad de tänker om att lära av varandra. Barnen nämner många saker som de kan lära varandra. Det är allt ifrån att rida eller spela fotboll till att stava eller räkna. Anledningen är att de är olika gamla, har olika bakgrund, eller helt enkelt för att de är bra på olika saker.
- Men de säger att de inte kan lära äldre barn något, för de kan ju redan allt. Men när jag sedan tittade på barnen när de lekte "Småstjärnorna" upptäckte jag att en sjuårig kille lärde en nioårig kompis att dansa som Michael Jackson. När jag frågade honom om det tyckte han att det var en självklarhet. Han var ju bäst på det, säger Pia Williams.
Hon konstaterar att barn hela tiden växlar mellan att vara den som lär en kamrat något och den som lär sig. I intervjuerna säger barnen att det är den som lär någon annan något som har ansvar för att organisera situationen. Om Olivia ska lära Julia att göra en bok är det Olivia som måste se till att det finns papper, pennor och snöre att binda ihop boken med. Men Julia måste också vara aktiv och öva om och om igen.
- När barn lär av varandra är situationen aldrig lika auktoritär som när de lär av en vuxen, säger Pia Williams. Det gör att barnen ställer andra sorters frågor när de inte förstår. Därmed lär de sig delvis andra saker. Det finns också en större frihet då barn lär varandra. Om de tröttnar på kompisens undervisning kan de ge upp och gå därifrån.