Redan kring förra sekelskiftet var Paris populärt bland konstnärer och författare från olika delar av världen, framför allt Europa och USA. Den svenske konstnären Georg Pauli, till exempel, reste dit för att studera i slutet av 1800-talet. Han och andra skandinaviska konstnärer bodde då gärna i byn Grez-sur-Loing utanför Paris på somrarna. Där vistades också en annan känd, svensk Parisresenär, August Strindberg.
Tiden efter första världskriget, 1920- och 30-talen, innebar ett nytt uppsving för Paris som det moderna livets, kulturens och nöjeslivets huvudstad. I Paris kallades epoken "Les années folles", de galna åren. Många skandinaviska konstnärer bosatte sig i Montparnasse, och världskända författare som Ernest Hemingway och Henry Miller har beskrivit sina Parisliv under den tiden.
Efter andra världskriget kom en ny våg av intresse för Paris hos den unga generationen. Både "vanliga" ungdomar, de med författar- och konstnärsdrömmar och etablerade kulturutövare sökte sig dit. Svenska författare som berättat om den epokens Paris är bland andra Pär Rådström, Birgitta Stenberg, Sun Axelsson och Stig Claesson.
Den vår då Gunnar Larson reste ut i Europa för allra första gången var han 25 år. Under vintern hade han flyttat från Värmland till Stockholm där han hade börjat på Otte Skölds målarskola. Året var 1950.
- Det hade varit fred i fem år, det hade blivit lättare att komma ut i världen och alla längtade ut, säger Gunnar Larson. Tidigare hade jag varit i Norge någon gång, kanske i Danmark också, men aldrig längre.
Gunnar minns fortfarande hur den första långa resan kändes.
- Det var så nytt allting. Så härligt, så oerhört romantiskt och känsloladdat. Kriget var slut, det kändes som om världen låg öppen för oss.
Innan Gunnar Larson flyttade till Stockholm jobbade han som fönsterdekoratör på varuhuset Epa. På somrarna tog han cykeln och trampade ut bland de värmländska åkrarna för att måla.
Han började ställa ut hos Värmlands konstförening, och blev uppmuntrad av äldre konstnärer att fortsätta, och att utbilda sig.
Den första Frankrikeresan blev betydelsefull för Gunnars liv, säger han. Tillsammans med ett gäng andra konststuderande åkte han till Collioure, nära gränsen till Spanien, där målaren Henri Matisse hade vistats tidigare. Där träffade han för första gången målaren Leif Knudsen, som berättade om Valands målarskola i Göteborg där ungraren Endre Nemes nyligen blivit chef. Gunnar blev nyfiken.
- Man väljer inte så mycket i livet, mycket beror på slumpen, säger Gunnar. När vi åkte hem till Sverige följde jag med Leif till Göteborg och sökte till Valand, och redan den hösten började jag min fyraåriga utbildning där.
Det skulle bli många fler resor för Gunnar de närmaste åren. Han, hans kamrater och så småningom hans fru Lisa åkte söderut varje vår och det första resmålet var alltid Paris.
- Vi brukade vara en fem sex stycken och vi åkte så billigt som möjligt, vi tog inte sovvagn utan satt hela vägen. Man kom till Gare du Nord, sedan gick man till fots och letade efter ett billigt hotell. Vi hade alltid dåligt med pengar, men det gick bra eftersom allting i Paris var så billigt då. På studenthotell kunde man få en sängplats för en och femtio natten.
Resorna finansierades delvis med pengar från den så kallade Valandsportföljen, en grafikportfölj som konstskolan gav ut varje år där utvalda elever fick ha med var sitt blad.
- Man kunde få 2 000 kronor per man, och på det kunde man vara ute hela sommaren, berättar Gunnar. Vi var några veckor i Paris, sedan åkte vi vidare till Katalonien och badade ett tag. På tillbakavägen stannade vi i Paris igen.
I Paris var han och kamraterna ambitiösa och studerade seriöst, säger han.
- Vi letade upp vartenda museum, och lärde oss att hitta alla intressanta gallerier. Men vi levde också i stämningen på gatan väldigt starkt. Man lärde sig faktiskt att uppleva gatan på ett speciellt sätt.
Där fanns en hel grupp av gatufolk, säger Gunnar, det var konstnärer, författare och andra människor från olika länder. Alltid träffade man på någon vän på gatan, det blev mycket umgänge och många diskussioner.
- Bland annat träffade vi många amerikaner, vänsterfolk som inte var välkomna tillbaka till USA. Men vi umgicks också mycket med Parisbor - vi lärde känna en hel del clocharder. Man kunde själv sova under en bro ibland, om det knep.
Paris var inte bara konstens stad, det stod för ett nytt och annorlunda sätt att se på livet. Gunnar och hans kamrater var starkt påverkade av existentialismen.
- Den var väldigt viktig. Vi läste mycket av existentialisterna, som Jean-Paul Sartre, Albert Camus och Françoise Sagan. I Paris förstod man snabbt hur man skulle klä sig som existentialist - det var svarta kläder, svart alltigenom.
Existentialismen anses ha sina rötter bland annat hos den danske filosofen, diktaren och teologen Sören Kierkegaard. Men det var i Frankrike under andra världskriget som termen började användas, och många franska filosofer och författare betecknades som existentialister. Det handlar inte om någon bestämd, avgränsad skola eller livs-åskådning, men en grundtanke är synen att upplevelsen av existens aldrig kan bli föremål för objektiv kunskap, och individens eget, fria val betonas. Sartre utvecklade en ateistisk filosofi som vände sig mot färdiga och slutna tankesystem. Under och efter andra världskriget förknippades existentialismen med den franska motståndsrörelsen. I den svenska kulturdebatten spelade existentialismen och särskilt Sartre en roll.
- För oss innebar hela existentialismen något nytt och positivt, ett hopp om framtiden, säger Gunnar.
I det nya tänkandet ingick också konsten. Man skulle måla stora, abstrakta målningar.
- I Paris fanns ett tongivande galleri som ställde ut sådan konst, där höll vi ofta till. Man trodde så mycket på den abstrakta bildkons-ten, den skulle bli en konst för folket som skulle synas överallt. Så blev det ju inte, men vi trodde på det.
Gunnar och hans fru Lisa fortsatte att resa till Paris då och då genom åren. Men jobbengagemang hemma i Sverige och tre barn gjorde det med tiden svårare att komma i väg, så det blev glesare mellan gångerna.
- Lisa och jag var där igen för några år sedan, säger Gunnar. Visst är staden annorlunda, jobbigare, framför allt på grund av den för-ödande biltrafiken.
Att resa i dag är också helt annorlunda än att resa då, på 1950-talet, det går inte att jämföra, menar Gunnar.
- I dag sticker folk i väg till Thailand eller Indien på en vecka. Men för oss var Paris väldigt exotiskt.
Nu finns internet och mobiltelefoner; nästan överallt kan man koppla upp sig, hålla kontakt med familj, vänner, jobbet, banken. Då, på 1950-talet, var man avskuren från sitt vanliga liv när man reste bort. Någon enstaka gång kunde man gå till en telefonstation och ringa eller telegrafera - om ärendet var mycket viktigt.
- Det var en del av tjusningen, säger Gunnar. Man slapp ifrån alla bekymmer och släktkontakter, man var verkligen någon annanstans.
På 1960-talet kom beatnik-generationen och London blev den nya innestaden, även om Paris behöll en del av sin status bland unga intellektuella och/eller romantiksökande under många år. Med tiden blev New York hett, och på senare år Berlin. Paris har inte samma dragningskraft på de unga längre.
- Men Paris kan återuppstå en gång till. Staden har så mycket att ge, så mycket av känslor och upplevelser för människor från hela världen. Jag tror att det blir så, att Paris kommer igen, säger Gunnar Larson.