Det blev början till en resa som flera gånger återfört henne till Antarktis, men även till Grönland och Svalbard - till platser där kylan och påfrestningarna på kroppen är enorma.
Samtidigt har hon tvingats lära känna sig själv och börjat ana vad som format henne till den hon är i dag.
Den flygrädda unga kvinna som led av ångest och kände att livet kanske var på väg att rinna ifrån henne har i dag en betydligt stabilare självbild. De karga polartrakterna - fulla av is och snö - har med sina utmaningar bidragit till att hon förändrat synen på resor och spänning i tillvaron.
När Cecilia berättar om Antarktis och Arktis brukar folk säga att hon måste ha varit med om många äventyr, att hon verkar vara en äventyrlig person.
- Men då värjer jag mig. Äventyr är ett så laddat begrepp. För många har det en koppling till dumdristighet, till att våghalsigt testa gränserna. Men så är det inte för mig.
Cecilia använder hellre det engelska ordet "explore", vilket kanske kan översättas med att utforska. Hon säger att resan, som i hennes fall fört henne till jordens båda poler, blir en utforskning av både den yttre verkligheten och den inre.
- Jag ser, lyssnar, smakar, känner och luktar mig fram. Jag iakttar och försöker förstå hur det som sker omkring mig och hur relationer till andra människor påverkar mig. En resa innebär inte bara att fysiskt förflytta sig från en plats till en annan. I alla fall för mig finns det en tydlig koppling till en inre aktivitet.
De flesta svenskar som reser utomlands söker sig till sol och värme. Men för Cecilia är det snön och isen som lockar. Hur kommer det sig?
- När det snöar händer något inom mig. Jag blir lugn och varm, snön gör att det känns ombonat och tryggt. Och isen luktar kallt och fräscht.
Som barn bodde hon i Vilhelmina i Västerbotten där det fortfarande är riktiga vintrar. Kanske var det där kärleken till snön och isen föddes. Hennes pappa färghandlaren spelade gärna amatörteater, mamman arbetade som kultursekreterare i kommunen. Men ingen av dem var någon "explorer" i den mening Cecilia lägger i begreppet.
När hon var tio år dog hennes far i cancer och familjen flyttade till Växjö och sedan till Stockholm. Där läste Cecilia till lärare, och efter att ha arbetat som fritidspedagog en tid började hon studera geografi.
- Under större delen av mitt liv har jag styrts av en ångest. Länge begränsade den mig. Som barn var jag rädd för det mesta, inte bara döden. Raggarbilar, människor som grälar, att bli utskälld, hissar och andra trånga utrymmen ... Även som vuxen har jag kämpat för att möta rädslan inom mig.
En dag i tjugoårsåldern hade hon bråttom hem, trängde sig in mellan tunnelbanevagnens dörrar och slog sig ned mitt emot två unga tjejer.
Då var det som om en bubbla avskärmade henne från omvärlden. Hjärtat slog hårdare och hon började andas, fortare och fortare. Det var som om luften inte räckte till. Vid nästa station sprang hon snabbt ut ur vagnen. Anfallet kulminerade och hon vaknade till liv igen.
Efter händelsen i tunnelbanan hade Cecilia flera liknande upplevelser av panikångest. En gång trodde hon att himlen skulle falla ned över henne. Hon blev allt räddare.
- Jag var var ju så ung och tänkte att jag till slut inte skulle våga lämna min lägenhet, att jag skulle tvingas leva ett begränsat liv. Men så bestämde jag mig för att kämpa, att slåss mot ångesten.
Resan till Sydpolen, många hundra mil från Sverige, visade att hon kommit en bra bit på vägen. Under de fyra månader hon arbetade där bevisade hon för sig själv att hon dög, att hon var duktig och framför allt att hon vågade.
Hon tror att de enorma vidderna, med en ödslighet där naturens rikedom framträder först när alla sinnen skärps maximalt, bidrog till att hon vågade närma sig sitt inre mörker än mer.
- Ända sedan tonåren hade jag känt mig vilsen. Mamma och mina systrar är fantastiska människor, men jag har alltid burit på en saknad efter pappa. Jag fick aldrig lära känna honom på riktigt, fick inte möta honom som vuxen.
Sydpolen, Nordpolen, Antarktis och Arktis är förknippade med svensken Otto Nordenskiöld, britten Robert Scott, norrmännen Roar Amundsen och Fridtjof Nansen. Tuffa män som genomled omänskliga strapatser med en utrustning som dagens polarfarare skakar på huvudet åt.
De här upptäcktsresandena drevs av en vilja att utforska dittills okända delar av världen, men strävade nog också efter personlig ära och berömmelse. Dagens "äventyrare" verkar ha andra drivkrafter.
Cecilia Hed Malmström tror att det finns en skillnad mellan män och kvinnor som söker efter äventyret. När män berättar om sina häftiga och spännande strapatser handlar det mer om själva prestationen än om vad den åstadkommit inom dem.
- Män talar gärna om hur de tog sig till Sydpolen, Nordpolen eller andra spännande platser och hur metodiskt de genonmförde sin expedition. Men frågan om hur de utvecklats på ett inre plan brukar bli obesvarad.
- Jag känner som den norska äventyraren Liv Arnessen, som inte i första hand drivs av att göra farliga saker, utan av att just utforska sig själv och sina möjligheter. I sina föreläsningar använder hon sina egna prestationer för att inspirera barn och ungdomar att nå sina drömmar och mål.
Flera år efter resan till Sydpolen blev Cecilia tillfrågad om hon kunde följa med som guide på en turistresa till Antarktis. Hon tackade ja och kände att hon "hittat hem".
Nu har hon varit med om flera liknande resor till både Antarktis och Arktis. Hon brukar säga att hon är en länk mellan den sårbara miljön i polarområdena och alla som vill upptäcka de delarna av vårt jordklot.
I mitten av juni kom hon hem från en resa till Grönland och i augusti bär det av igen. I fem veckor kommer hon att vara borta från maken Johan samt barnen Hanna, Calle och Nisse.
Hur känns det att lämna så små barn, de är ju bara 14, 10 och 6 år gamla? Cecilia svarar att hon ofta får den frågan - särskilt från kvinnor. De undrar hur hon kan svika familjen, och tycker att hon bara tänker på sig själv.
- En man hade inte fått samma frågor. Att vara borta på den här typen av resor i kanske femton veckor per år ingår i mitt jobb. Resten av tiden är jag hemma.
Men under de senaste resorna har Cecilia vaknat mitt i natten och känt en stark längtan efter barnen. Kanske är det denna saknad som gjorde att hon accepterade att försöka utveckla turismen i Nordnorge. I höst ska familjen flytta från Jädraås i Gästrikland till Tromsö, där de ska bo i tre år.
- Jag får vistas i den miljö som jag kommit att älska, men slipper att vara borta så länge från familjen.
Cecilia är ingen globetrotter som skryter med att ha flest stämplar i passet. Förutom polarresorna har hon åkt på en chartertrip till Lanzarote med en syster och dessutom tågluffat i Europa en gång.
Har du någon drömresa?
- Jag skulle vilja komma till Mallorca och vandra omkring på ön och så vill jag tågluffa med barnen. Jag vill lära dem att möta
andra människor, andra kulturer och andra religioner. Det berikar.
Och apropå resor, fortsätter Cecilia, så behöver man inte resa långt för att få spännande upplevelser.
- Att besöka den lokala Ica-affären eller Konsumbutiken och lyssna på vad folk pratar om, se vad de tänker äta till middag, uppleva vad som rör sig i kvarteret, det är ett riktigt äventyr. Liksom att följa med bussen och se vart man hamnar.