Erik Rosqvist kom ut som homosexuell redan när han var 13 år. Han hade just börjat sjuan i Filipstad, Värmland. Han berättade det för några vänner. Först hände inte så mycket. Men sedan spred det sig ganska snabbt eftersom det är en liten ort med drygt tio tusen invånare.
Inställningen till Erik och det bemötande han fick svängde över en natt. Han blev samtalsämnet på hela skolan.
– Egentligen inte så konstigt att det blev som det blev. Man vet inte så mycket om livet i 13-årsåldern.
Han hade ingen stor bekantskapskrets innan han kom ut. Men nu blev den obefintlig.
– Det blev verkligen annorlunda. Det var inte längre kul att gå till skolan.
Vad var det som var svårt?
– Jag blev kallad bög och fick höra nedlåtande kommentarer. Det var aldrig något våld utan mera blickar. Det blev slentrian efter ett tag. Men det var ändå inte så kul.
Trots att det ju måste ha funnits fler som Erik på en skola med flera hundra elever var han ensam om att komma ut. En av fyra invånare i Filipstad är under 25 år. Lika många är i pensionsåldern.
– Jag tänkte inte så mycket på det då. Men det är klart att det var litet märkligt att det blev så annorlunda från en dag till en annan bara för att jag berättat att jag var gay. Jag var ju samma person som innan och det var inget jag kunde göra eftersom jag var så säker på mig själv och inte kände mig konstig.
Erik lärde sig att värdera andra egenskaper hos människor.
– Jag insåg att det inte betydde något för mig att tillhöra ett ”coolt” gäng. Det skulle ju ändå upplösas när jag slutade nian.
En image är inget värd om den inte bygger på att man är sann mot sig själv, menar han. Det håller inte i längden.
Det fanns en del som var nyfikna och ville känna någon som var homosexuell. Det har han förstått nu efteråt. Men det kändes aldrig som ett hållfast stöd.
När Erik började gymnasiet i Filipstad upplevde han att det blev lättare. Han var inte längre lika socialt utsatt.
– Jag hade fortfarande inga vänner, men det var inte längre jobbigt att gå till skolan. Jag visste ju vad folk tyckte och jag kunde fortfarande få blickar. Men det var ingen som sa något.
– De hade väl börjat vänja sig. Det kanske inte var så viktigt längre att kommentera det om och om igen. Under gymnasieåren koncentrerade han sig på att plugga och få tillräckligt bra betyg för att komma in på juristprogrammet.
Var det fortfarande ingen annan som kommit ut?
– Inte vad jag minns. Det var någon som gjorde ett projektarbete om hbt (homo-, bi- och transpersoner). Jag tror att han var homosexuell men jag vet inte. En del tjejer var nog bisexuella, men det var ju inte lika provocerande.
Det var först i tvåan på gymnasiet som han berättade för sin familj att han var homosexuell.
– De tog det bra och det var absolut inget som förändrades i vår relation, säger han.
På ett sätt tror han att det varit enklare om han varit tydligare gay, mer feminin. Då kanske han hade sluppit så mycket frågor och en del missförstånd.
Har du aldrig haft lust att manifestera det tydligare, till exempel med klädseln?
– Nej jag behöver inte den bekräftelsen. Det räcker med att jag själv vet vem jag är.
Fastän han bor i Stockholm går ha sällan på gayklubbar eller ställen som riktar sig särskilt till hbt-personer.
– Jag klarar mig utan det. Men jag förstår att andra kan tycka det är viktigt. Att inte behöva tala om att man är gay, utan visa det genom att gå till ett visst ställe.
Vad hade hänt om du växt upp i Stockholm?
– Det hade varit enklare. Jag hade haft erfarenheter av hur det är att vara accepterad för den jag är och haft en annan grund att stå på. Jag har ju lärt mig att tolka vad andra säger och gör på ett annat sätt.
Hur då?
– Jag har sett hur människor kan säga en sak men mena något annat bara för att de tycker att någon är avvikande. Jag lärde mig också hur man klarar sig själv.
Eriks råd till unga som tvekar om de ska komma ut är att de inte ska känna sig tvingade av någon annan.
– Det ska kännas naturligt att komma ut. Det kan också vara bra att vänta med att berätta tills man känner sig säker själv. Det är ju inte ovanligt att man i tonåren känner en dragning till sitt eget kön, men att det är övergående.
Hur kunde du vara så säker, blev du kär i någon?
– Inte kär, attraherad är ett bättre ord. Det var aldrig något jag tvivlade på. En av mina vänner sa att jag berättade för honom redan i femman. Men det minns jag inte själv.
I dag känner sig Erik som vem som helst. När han berättade för sina klasskompisar på juristprogrammet att han var gay var det ingen som tyckte det var konstigt.
Varför ville du vara med i antologin ”Annorlunda”?
– Jag känner mig inte mer annorlunda är någon annan nu när jag bor i Stockholm. Men jag ville berätta hur det kan vara på en mindre ort.