På Klastorpsskolan i Stockholm har eleverna själva fått komma med förslag på hur man ska göra så att alla som går i skolan ska må bra. En av deras idéer är ”kompisrutan” som finns mitt på skolgården. Dit kan barnen gå och ställa sig om de inte har någon att leka med.

I första hand är det de yngre barnen, de som börjat i sexårsverksamheten eller går i första klass som går till kompisrutan när de inte hittar en skolkamrat att vara med. När någon står och väntar i rutan är tanken att andra elever ska komma dit och fråga om han eller hon också vill vara med.

Fanny Krusell är 11 år och tillhör den äldsta årskullen på skolan. Hon håller med om att kompis­rutan kanske mest är till för dem som är yngre än vad hon är.

– Jag använder inte rutan så mycket nu för tiden. Det var mer när jag var yngre. Men i vår klass leker vi ganska mycket tillsammans och man ser direkt om någon är utanför, så man brukar inte behöva gå och ställa sig i kompisrutan.

Anette Madsen är rektor på Klastorpsskolan. Hon berättar hur hon ser ett direkt samband mellan elevinflytande och en bra, kamratlig och inkluderande stämning på skolan.

– Ett viktigt verktyg är kartläggning, säger hon. Varje termin genomför vi enkäter och ­elevintervjuer. Och genom klassråd, elevråd, matråd och skolråd får eleverna möjlighet att
komma med synpunkter och ­idéer.

Detta skapar barn som är modiga, som kan tala för sig och som vågar ställa krav på de vuxna. Mycket av arbetet handlar om hur man ska bete sig för så många personer som möjligt ska kunna samsas på ett ställe samtidigt. Lekreglerna är till för att skapa trygghet bland barnen.

Femiminuters­regeln vid gungorna är till exempel ett enkelt sätt att ­förhindra bråk. På fotbollsplanen ska barnen bilda lag så att de yngsta barnen väljs först.

– Och ”slutaregeln” är helt oförhandlingsbar, säger Anette. Ett ”sluta” gäller alltid och den som inte ställer upp på det har vi samtal med.

Ingen del i verksamheten är ett isolat, värdegrundsarbetet ska ­genomsyra alla aktiviteter i skolan.

– Vi vill att det ska råda en sorts symbios mellan barnen och de vuxna på skolan. Det är viktigt att det finns tillit och att barnen vet att de när som helst, och av vilken anledning som helst kan vända sig till vilken vuxen som helst.

– Och för att barnen ska kunna lita på de vuxna måste de vuxna visa att de litar på barnen. Genom engagemanget i den dagliga verksamheten ges eleverna ett ansvar.

Anette Madsen är medveten om att det ser väldigt olika ut på olika skolor.

– Hos oss har vi inte tunga problem, och slagsmål eller fysiska övergrepp är ovanliga. Vi arbetar med de problem vi har. Det är ­viktigt att man inte låter frånvaron av de grövsta problemen ­invagga en i trygghet, menar Anette Madsen.

– Vi ser lika allvarligt på alla avvikelser från den gemensamma värdegrunden och tar tag i dem, säger hon.

Anna Petterson är utbildare på kamratstödjarföreningen Friends i Göteborg. Hon menar att ett starkt elevinflytande och en välutbild personal är grunden för att skapa en god skolmiljö där alla känner sig sedda.

– Man kan inte förvänta sig att en grupp barn, som förenas av det enda faktum att de är födda samma år ska fungera av sig själv, säger hon. Ofta måste man arbeta aktivt. Man kan inleda varje termin med övningar för att barnen ska lära känna varandra och som stärker gruppen. Det är viktigt att skapa en positiv ”vi”-känsla som inte utgår ifrån att det också finns en ”dom”-känsla gentemot ­exempelvis parallellklassen.

I dag har skolan en juridisk ­skyldighet att arbeta för att främja god stämning och före­bygga mobbning och kränkningar. Det är ett långsiktigt ­arbete som ­kanske inte ger resultat på en gång. Det är ­oerhört viktigt att sätta in ­insatser redan innan mobbning har blivit ett ­problem.