Som systrar i en problemtyngd familj hade de kunnat stödja och hjälpa varandra. I stället har det blivit precis tvärtom. Eva försöker träffa sin två år äldre syster Anna så lite som möjligt.
- Jag har verkligen försökt att umgås mer obekymrat, att inte låta mig beröras av den obehagskänsla jag får. Men det fungerar inte. I min systers närvaro känner jag mig alltid nedtryckt, obekväm, osäker och på min vakt. Det känns som om hon ser ner på mig, och som om jag tvingas in i en roll som inte är jag, som sur, trist och avog, säger Eva.
Eva har några år kvar till 50. Hon var yngsta barnet, en äldre halvbror på mammans sida fanns också i familjen. Under syskonens uppväxt, och även senare, led deras mamma under perioder av svåra depressioner. Systrarnas pappa jobbade mycket och var sällan hemma, och när mamman mådde riktigt dåligt eller var inlagd på sjukhus brukade barnens moster komma och bo hos familjen.
- Vi upplevde moster som sträng, inte särskilt snäll. Hon var väl stressad och orolig. Men allt det här skapade förstås osäkerhet och otrygghet, man visste aldrig hur det skulle bli med någonting, säger Eva. Jag vet inte om det är därför, men jag har väldigt få minnen från barndomen över huvud taget.
- Jag kan inte minnas någon större gemenskap mellan mig och Anna, vi var så olika redan då. Jag var hemma mycket under uppväxten, umgicks inte så mycket med kompisar, medan Anna alltid hade många omkring sig. Min bror var så mycket äldre. Min känsla är att vi alla tre, var och en för sig, lärde oss att klara oss själva, vi sökte oss inte till varandra utan blev lite av egoister i stället.
När Anna gick i gymnasiet åkte hon i väg till USA på en stipendievistelse. När hon kommit tillbaka dröjde det inte länge förrän hon flyttade till egen lägenhet tillsammans med en kompis. Ungefär samtidigt flyttade brodern hemifrån, Eva blev ensam kvar med föräldrarna.
- Syskonen försvann på något sätt väldigt fort, säger Eva. Fast de höll ju kontakt med familjen. Men jag minns ingen närhet mellan Anna och mig från tonåren heller, inte att vi pratade förtroligt om någonting.
Eva och hennes syster har inte varit särskilt mycket osams, men mellan dem finns ett avstånd och en brist på värme som i alla fall för Eva känns mycket påtaglig.
- Om du skulle fråga henne skulle hon nog inte hålla med. Jag tror att hon tycker att det är jag som är konstig, och att jag drar mig undan. Det gör jag också, men som jag ser det är det på grund av hennes attityd till mig. Om man vill umgås med någon, då måste man acceptera den människan. Det känner jag inte att hon gör med mig.
Eva och Anna har väldigt olika personligheter, beskriver Eva. Medan Anna är utåtriktad, mer gåpåig och dominerande är Eva mer försiktig, känslig för kritik och för stämningar. Anna styr och ställer med andra människor, och länge lät sig även Eva styras och ställas med, säger hon.
- Jag var ett barn som gjorde som jag blev tillsagd, och det fortsatte jag med ganska länge. Men någon gång runt trettio började jag inse hur märkligt det var mellan oss, jag mådde alltid dåligt när jag hade träffat Anna.
Anna är den som har varit mån om att samla familjen och umgås, säger Eva. Men hon har velat att allt ska ske på hennes villkor, och har blivit sur om man inte har kunnat ställa upp när det har passat henne. Om hon till exempel planerar en familjesammankomst bestämmer hon tid och plats utan att fråga, och hon har bestämt vad Eva ska bidra med utan att rådgöra med henne.
- Hon kan aldrig acceptera ett nej utan att man måste redogöra grundligt för orsaken. Jag hade levt med den där kontrollen hela livet, var inte van att ifrågasätta, och när jag började säga nej blev det ett himla liv. Hon tyckte att jag var otacksam.
Än värre än Annas dominerande sätt är kanske att hon ser ned på Eva, som Eva upplever det. Eva har en känsla av att hon och hennes egen familj inte riktigt duger i Annas ögon. Anna och hennes man är båda läkare, Eva har ett icke-akademiskt yrke och kanske är det en av anledningarna till den känslan, tror hon.
- Hon har alltid små kritiska kommentarer som får mig att känna det som om både jag själv, min man och mina barn är något slags losers. I själva verket har vi roliga jobb och klarar oss bra ekonomiskt, och våra barn är som de flesta ungdomar. Men Anna berättar om sitt, och när jag berättar något låter det ungefär som "jahadu, men någon ska ju göra det där också".
- Det känns som om jag måste försvara mig hela tiden, men jag kan inte försvara mig mot det där, jag kan inte hävda mig. Jag tar avstånd och drar mig undan, jag får en roll som otrevlig och dyster, som jag inte vill ha, och så förstärks bilden av att det är mig det är fel på.
Modern har varit fortsatt mycket sjuk genom åren, och en bättre relation mellan systrarna hade gjort det mycket lättare att hantera, säger Eva. Nu känns det som om mycket handlat om vem som varit "duktigast" och burit den tyngsta bördan.
- När våra föräldrar dör tror jag inte att Anna och jag kommer att ha någon kontakt alls, det är tråkigt att säga men så tror jag att det är.
Under de senaste åren har systrarna träffats allt mindre. Anna har inte legat på som hon gjorde förut, hon känner av Evas avståndstagande. Eva tycker mest att det är skönt att få vara i fred, säger hon. Hon har tidigare känt så mycket ilska och bitterhet, som hon nu har börjat komma ifrån. Men går det verkligen att lämna alltihop bakom sig?
- Nej, kanske inte. Innerst inne önskar jag förstås att vi hade ett annat förhållande. Det finns så mycket man skulle vilja dela med en syster, vi har våra gamla föräldrar gemensamt, vi har barn, vi får kanske barnbarn.
Båda systrarna önskar egentligen ett bättre förhållande, ändå verkar det omöjligt. Eva vet om att hon själv har en del i problematiken, säger hon.
- Jag skulle kunna försöka. Jag skulle kunna ringa henne och säga att vi måste prata om vår relation. Men jag gör det inte. Jag tycker väl att insatsen är för hög, jag är rädd för att må dåligt, kanske för att bli sårad igen.
Dessutom tvivlar Eva på att systern och hon skulle kunna förstå varandra. Det är svårt att tro på förändring efter så många år, och kanske går deras personligheter helt enkelt inte ihop, säger hon. Hon tvivlar också på att Anna verkligen skulle vara intresserad av hennes känslor.
- Kanske är jag orättvis, men jag undrar om hon inte vill umgås med mig för att det "ska" vara så, för att upprätthålla bilden av sig själv som en perfekt människa. Nej, det är nog kört, jag orkar inte hålla på med det där längre. Jag är snart femtio, jag vill inte umgås med människor som jag mår dåligt av, jag vill vara med dem jag tycker om, som jag känner mig avslappnad med, där jag kan vara mig själv. Men nu, när jag säger det här, blir jag ledsen. Det är så otroligt sorgligt, egentligen.