För en tid sedan deltog Christina Claesson i ett seminarium i Malmö. Hon kände inte många av de övriga deltagarna. När det var dags för kaffepaus blev hon förvirrad. Vem ska jag prata med? Och var ska jag sätta mig någonstans?

- Det var ett uttryck för den osäkerhet, den blyghet, jag fortfarande kan uppleva. Jag tog kaffekoppen, ställde mig vid en affisch och låtsades vara intresserad. Jag gjorde mig upptagen.

Blyghet är inget man annars förknippar med Christina Claesson. Hon räknas som en av landets främs­ta berättare och är sedan länge medlem i Berättarakademin. På kurser, seminarier och andra möten runt om i landet uppträder hon utan minsta tvekan inför hundratals människor.

- Jag är född blyg. Min första skoldag stod jag tryckt mot skolhusets vägg och log tillgjort. När jag senare under skoltiden skulle hålla föredrag blev jag så sjuk av nervositet att jag kräktes.

I gymnasiet i slutet av 1960-­talet vann Christina Claesson en stor uppsatstävling och fick åka till dåvarande Sovjetunionen. När hon kom hem skulle hon hålla ett föredrag inför sina skolkamrater på S:t Petri läroverk.

- Bara tanken på att framträda var fasansfull. Jag blev sjuk och fick skjuta upp föredraget flera gånger. Först när jag bestämt mig för att idiotförklara alla på skolan kunde jag ställa mig på scenen i den stora aulan. Då skapade jag mig, tillfälligt och spelat, ett överläge.

Det var först senare i livet som Christina Claesson tack vare berättarkonsten lärde sig att våga samspela med andra, öppet och jämlikt.

- De som anser sig förmer än and­ra ställer sig över och utanför. Berättande bygger i stället på att lyssna, att ingå i en växelverkan och ta emot lika mycket som att ge.

I gymnasiet hade Christina Claesson börjat spela teater och i de olika rollerna kände hon sig säkrare. Fortfarande led hon dock av sin blyghet. Hon säger att hon mellan 16 och 22 år var mallig, överlägsen och svår att ha att göra med. Hon blev en som alltid hade rätt och viss­te bäst.

- Det var ett sätt att skydda mig, att inte låta andra komma för nära mig.

Även på universitetet upplevde Christina Claesson blygheten som ett handikapp. Hon fasade för de muntliga redovisningarna och kände hur hela kroppen protesterade.

Sakta men säkert började hon ändå utveckla en försiktig vänskap med sin blyghet.

År 1972 var hon med och startade den fria teatergruppen Garderobsteatern i Malmö. Hon kände att hon blev säkrare, att hon vågade uttrycka sig själv och att hon hade något att berätta.

- Jag fick ett ökat självförtroende av att få vara med i ett kreativt sammanhang där vi skapade något tillsammans. Jag kände en trygghet i gruppen.

- För mig har teatern betytt oerhört mycket för att jag skulle övervinna min blyghet.

I början av 1980-talet började Christina Claesson uppträda som berättare. Hon lärde sig utantill det hon skulle framföra. Efter hand märkte hon att gensvaret ökade under det improviserade mellansnack som band ihop de olika avsnitten i hennes uppträdande. Till slut släppte hon helt sitt manus och började berätta och associera fritt.

- Det är bra för en blyg person att våga utmana sig själv. Inte bara acceptera att man är en blyg person och slå sig till ro med det.

Varför är då en del blyga, men inte andra? Christina Claesson tror att blyghet kan vara ett medfött anlag. Hon talar om en särskild sårbarhet för andras blickar, kommentarer och bedömningar. Det är en egenskap som snabbt kan förvärras eller bli till ett handikapp.

Enligt Christina Claesson handlar blyghet om en grundläggande rädsla för att bli avvisad, i värsta fall till och med hånad och utskrattad. Hon minns när hennes egen mamma en jul ville ta en speciell bild på sin lilla dotter.

- Hon bad mig att naken ställa mig framför granen och sträcka mig upp mot en glaskula som hängde där. Mamma hade sett en liknande bild i en veckotidning och tyckte att den var så vacker. Jag minns hur jag för första gången betraktade mig utifrån, blev medveten om mig själv och att jag var rädd för vad de som fick se bilden skulle tycka.

Christina Claesson menar att en viss blyghet är normal och mänsklig. Vår personliga integritet behöver denna känslighet som ett skydd.

- Blyghet kan ibland också vara en tillgång eftersom den kan fungera som ett kvalitetsraster under möten och liknande. Den blyga tänker ofta länge innan han eller hon tar till orda.

- Blygheten kan också skänka en särskild lyster åt en berättelse, när lyssnarna märker vilken ansträngning som ligger bakom framförandet.

Men Christina Claesson har märkt att blyghet kan leda till en förintande självkritik, som yttrar sig i en kraftig rodnad och en häftig stamning. Då blir det plågsamt både för den blyga och omgivningen.

Christina Claesson undervisar själv i berättarkonst och har mött många blyga personer genom åren. Somliga av dem har varit blyga på gränsen till att lida av social fobi, de har varit livrädda för att uppträda och blivit likbleka när de skulle säga sitt namn inför en större grupp.

Efter en femdagarskurs kan samma personer framträda inför ett par hundra människor och berätta något utan manus. Publiken sitter som tända ljus. Det är en oerhörd upplevelse att vara med om.

Christina Claesson är fortfarande blyg i en del sammanhang. Hon tycker till exempel att det är jobbigt att gå på fester med människor hon inte känner.

- Men jag har ändå lärt mig att hantera min blyghet.