Det händer också att folk ser bedrövade ut, som om det var mycket synd om Marie. En gång, när Marie berättade för en arbetsledare, sänkte chefen genast rösten och sa ”det här stannar mellan oss”.
– Hon menade ju bara väl, men det kändes väldigt fel, säger Marie. Jag fortsatte att tala i normal ton medan hon viskade.
Fast det är inte helt okomplicerat att berätta om tvånget, säger Marie. Det jobbigaste är när andra, utan att veta något om vare sig Marie eller om åkomman, ska ”tolka” hennes symtom och tala om för henne vad de ”beror på”.
– Numera väljer jag nog mer än förut vilka jag pratar om tvånget med. Folk som är öppna och nyfikna är det aldrig några problem med, säger Marie.
Marie Rånge, som är sjuksköterska, fyller 31 om några veckor. I dag har hon sällan besvär av sitt tvång. Hon har fått hjälp både av kognitiv beteendeterapi och av mediciner.
När Marie ser tillbaka vet hon att hon hade ett visst kontrolltvång redan som liten, men då var det inget bekymmer. Det var när hon flyttade hemifrån, i artonårsåldern, som de besvärliga symtomen började komma. Marie städade mycket och hade ångest för att det inte skulle vara tillräckligt rent i lägenheten. Hon kollade att spisen, och andra elektriska apparater, var avstängda – gång på gång.
– Jag blev liksom aldrig klar. Först skulle jag diska tallriken ren. Sen måste jag diska den igen och se till att jag verkligen fick bort allt diskmedel, och så en gång till för säkerhets skull, och en gång till.
Undvikandet blev det stora problemet, berättar Marie. Hon undvek allt som skulle kunna smutsa ner hemma, som att ta hem kompisar, hon undvek att använda husgeråd och porslin. Hon åt på papperstallrikar – och hon åt över huvud taget dåligt, säger hon.
Också på jobbet började tvånget bli ett problem. Marie arbetade på Pressbyrån och var ständigt orolig över att det skulle bli fel i kassan.
– Jag lade ner mycket tid på att kontrollräkna, jag var uppstressad och hade ångest över kassan varje dag. Mina arbetskamrater förstod nog inte, men de märkte ju att det tog lång tid för mig att räkna. Jag fick höra sånt som att ”vissa räknar länge, då får andra jobba hårdare”.
Situationen blev så pass plågsam att Marie kände att hon måste göra något åt den. Först vände hon sig till husläkaren.
– Det gick inte så bra. Jag började lite försiktigt med att jag städade så mycket. ”Jamen det låter ju bra”, sa läkaren, och på den vägen var det.
Samtidigt hade Marie själv börjat förstå att det handlade om tvångssyndrom. Hon hade flera i bekantskapskretsen som har sjukdomen i familjen, och en kille som hon dejtade under den här tiden berättade för henne att han själv led av tvång.
– Det var när den killen kom hem till mig som jag riktigt förstod att jag hade stora problem. Jag hade ju undvikit att ta hem folk länge. Men han såg hur jag höll på hemma och sa ”ring psykiatrin”.
Det gjorde Marie. Hon kom fram direkt, och fick tala med en person som var kunnig om tvångssyndrom. Hon träffade en psykiater och fick diagnos, och hon fick börja i kbt, kognitiv beteendeterapi.
– Terapin var jättebra, men den hjälpte mig inte fullt ut. Jag blev mycket bättre, men hade fortsatta problem framför allt med tvångstankar. Jag fick börja prova olika antidepressiva medel, till sist kom vi fram till en hög dos som hjälpte mig. Sen dess har det bara blivit bättre, det senaste året har jag börjat försöka trappa ner medicinen lite.
Egentligen har Marie inte blivit dåligt bemött på grund av sitt tvång, tycker hon.
– Man får kanske vara glad att man har en åkomma som inte är så påtaglig för andra, säger hon.
Det är när hon själv berättar som andras attityder kommer fram. De flesta är intresserade och förutsättningslösa, säger Marie, ganska många känner igen sig – tvång är något som många kan relatera till, nästan alla har upplevt någon form av tvångstankar eller tvångshandlingar.
– Att prata om det kan vara förlösande i en relation, folk börjar berätta om sig själva eller om sina närstående.
Det är några enstaka gånger som det inte har känts bra när hon har berättat, säger Marie. Man kan till exempel bli bemött med tystnad, man får inget gensvar alls, och känner ”oj, det här var nog fel”.
Och så finns det personer som tror att de vet vad Maries tvångssyndrom bottnar i, och vad hon bör göra. Just när det gäller psykisk sjukdom är det många som har åsikter utan att ha kunskaper, säger Marie.
– Det värsta var när en tidigare kollega, som inte visste något om mig, sa till mig att tvånget berodde på saker i min barndom, och att jag måste gå i terapi och bearbeta mina barndomsupplevelser. Jag är själv väl insatt i vad tvångssyndrom innebär och vet att det inte har något med ”dålig barndom” att göra. Det kändes nedlåtande att hon hade privata åsikter om mig, åsikter som dessutom strider mot vetenskapen, den som sjukvårdspersonal ska arbeta utfrån, berättar Marie.
Marie förklarade för kollegan vad forskningen säger, men kollegan höll fast vid sin syn.
– Jag blev jättebesviken, och efter det började jag bli mer försiktig med vem jag pratar med. Med tiden har jag lärt mig att alla människor inte kommer att förstå, eller ta till sig av ny kunskap. Man får acceptera att folk kan tro och tänka allt möjligt.
Människor vill förstå omvärlden utifrån de förklaringsmodeller som är välkända för dem, vet Marie. Men man kan ju vara mer eller mindre öppen för nya kunskaper.
– Jag tror att det har blivit mycket bättre, när det gäller psykisk sjukdom. Många fördomar är på väg att försvinna, det märks särskilt bland yngre, säger Marie. Speciellt gäller det nog olika ångestsyndrom och depression, som många känner igen sig i.
Men en del missuppfattningar finns kvar, och förstärks ibland av medierna, tycker Marie. Ett exempel är hur begreppet ”tvångstankar” används.
– I samband med uppmärksammade våldsbrott har man skrivit om tvångstankar som något som får människor att göra hemska saker. Men i själva verket är det typiska för tvång att man inte förverkligar sådana tankar, om att skada någon till exempel. Den enda tvångsgrejen jag själv har kvar, någon gång ibland, är tvångstankar om att jag skulle säga omotiverade, elaka saker till människor. Fast det gör jag aldrig.