Maria Lundqvist är en av landets mest ansedda skådespelerskor, med många komiska men även allvarliga rollgestaltningar bakom sig. Så sent som i år fick hon en guldbagge för bästa kvinnliga biroll i filmen ”Himlens hjärta”.
I offentliga sammanhang känner hon ett stort ansvar i att uppträda värdigt och att vara ett föredöme. Många gånger kommer unga och gamla fram till henne för att tacka och säga några berömmande ord.
– Som en offentlig person är det min skyldighet att ta mig tid med dem som söker kontakt. Men jag gör det med stor glädje, att bjuda på sig själv kostar egentligen så lite. Att få beröm och att möta människors tacksamhet är en gåva till mig som skådespelerska.
Fast ibland kan människor vara väldigt påflugna och ha svårt att känna var gränsen går. Som när en man på ett nöjesfält i södra Sverige högg tag i hennes arm, höll fast och ropade att hela släkten måste komma för att ta bilder. Han var påträngande och Maria tyckte att det var obehagligt att stå där och försöka se glad ut.
– Då kan jag längta efter att bara få vara en vanlig mamma med man och några barn. Att få vara privatpersonen Maria, inte skådespelerskan och den de känner igen – och tror sig känna.
För flera år sedan spelade Maria Lundqvist med i en revy av Povel Ramel i Stockholm. Tillsammans med Tomas von Brömssen, en annan av skådespelarna i revyn, åkte hon ofta tåg hem till Göteborg där bägge bodde.
– Jag var inte alls så känd då, men många kom fram till Tomas och ville prata. Jag frågade om han tyckte att det var jobbigt. Han svarade att han haft så många fördelar av att vara känd och att han alltid blir lika glad när folk kommer med beröm.
– Jag tänker ofta på hans inställning till livet. Den bygger på en respekt mot medmänniskor och en tanke om att alla är värda att tas på allvar.
Maria Lundqvist tror att hennes kändisskap kan vara till en fördel i flera olika sammanhang och situationer. Folk blir glada av att känna igen henne, vilket ofta medför att hon får en jättebra service när hon till exempel handlar.
– Men det är också en kuslig del av offentligheten att jag kanske får mer hjälp och ett bättre bemötande än andra. Jag känner att jag måste vara vaksam så att jag inte utnyttjar situationen för att få orättmätiga fördelar på andras bekostnad.
En gång gick Maria förbi en grupp unga flickor. En av dem grät och Maria vände om.
– Jag frågade hur det var fatt och efter att vi pratat en stund berättade den unga tjejen att jag var hennes idol, hennes förebild. Jag sa att det är bra att det finns människor att se upp till, men att de inte alltid behöver vara kända personer. Ofta finns de äkta förebilderna på närmare håll: en lärare, skolsköterskan, ungdomsledaren ...
Annars tycker Maria Lundqvist att det råder en ”förfärlig” dyrkan av ytliga förebilder i dagens samhälle. Risken är stor att vi håller på ett etablera en människosyn där enbart kända människor hyllas, där de som bara är vanliga inte räknas. Hon talar om en ny sorts klassamhälle.
– Samtidigt blir allt fler kändisar otillgängliga och lägger sig till med en överlägsen attityd. Jag ogillar den utvecklingen. Som offentlig person – jag tycker bättre om det ordet än kändis – måste man ha respekt för publiken. De som betalar för att se en teaterföreställning, en fotbollsmatch, för att gå på en konstutställning, konsert eller köpa en skiva – de är våra uppdragsgivare.
Själv har Maria Lundqvist nästan alltid behandlats synnerligen välvilligt i medierna. Men i samband med rättegångarna mot Tito Beltran förra året fick hon känna på hur det är att själv vara utsatt, att bli ifrågasatt och kritiserad.
Den kände operasångaren dömdes i både tingsrätten och hovrätten för att 1999 ha våldtagit Maria Lundqvists barnflicka. Under lång tid vågade barnflickan inte anmäla vad hon utsatts för, först när de själsliga ärren var läkta orkade hon vända sig till polisen.
– Hela rättsprocessen, från de första förhören till rättegångarna, fick mig att förstå vilket helvete många som blivit våldtagna upplever. De blir inte trodda utan misstänkliggjorda.
Efter polisanmälan tog Maria kontakt med en journalist och berättade vad som hänt. Hon var noga med sina formuleringar, visste att operasångaren hade blivit frikänd vid tidigare rättegångar.
– Jag antog att jag troligen hade en hög trovärdighet och att jag därför skulle bli trodd, men framför allt var jag övertygad om att jag satt inne med sanningen.
– Men i samband med rättegångarna anklagades jag både i rättsalen och i olika medier för att ljuga, att jag var delaktig i en konspiration mot en oskyldig man och så vidare. Jag blev dessutom polisanmäld för mened. Jag upplevde starkt att vi har en rättsordning som legaliserar smutskastning.
I samband med rättegången blev både Maria personligen och hennes barn hotade. Man skulle vänta in barnen efter skolan och ”ta hand om dem”.
– Jag gick in i det här som en offentlig person. Nu riktades hot mot mig som mamma. Det var fruktansvärt, och jag blev oerhört rädd.
Mitt under förhandlingarna i tingsrätten stod hon varje kväll på Oscarsteatern i centrala Stockholm i musikalen ”Guys and dolls”. Så fort någon ur publiken reste sig, antagligen bara för att gå på toaletten, knöt det sig i hennes mage. Och när hon efter föreställningen skulle ta sig till bilen i garaget kände hon sig verkligen livrädd.
– Men min oro efter hoten, att jag mådde dåligt i samband med all press jag utsattes för, är inte det viktiga. Den fällande domen var en seger för alla de flickor och kvinnor som inte blir trodda efter att ha utsatts för sexuella övergrepp, den är en upprättelse för dem.
För Maria Lundqvist är det en självklarhet att använda sig av kändisskapet för att påverka i stort och smått. I barnens skola är hon en aktiv förälder och när hon har möjlighet uttalar hon sig gärna i olika samhällsfrågor.
Maria Lundqvist är uppvuxen på en ö i Göteborgs skärgård. Som tonåring kände hos sig som en alldeles för lång, finnig och rödhårig tjej med tandställning.
– Jag hade en bra självbild, men uselt självförtroende. På hemön upplevde jag att ingen riktigt förstod mig när jag berättade om teaterns magiska kraft och om mina drömmar att få berätta sagor från scenen.
Maria Lundqvist tror att det är viktigt för alla att någon gång i livet våga utmana sig själv, våga pröva andra vägar att gå. I sitt skådespeleri vill hon tänja på gränserna. Rollfiguren ”Sally”, den helt obeskrivliga bibliotekarien, gjorde henne känd bland hela svenska folket för tio år sedan.
Men även på andra sätt försöker hon tänja gränserna. Tillsammans med Per Johansson, som startade teatergruppen ”Glada Hudik” där funktionshindrade och normalstörda arbetar tillsammans, föreläser hon om den svåra konsten att vara människa.
– Jag växte upp i en familj med flera barn och har själv en egen familj med flera barn. Mina föräldrar menade alltid att man måste ha respekt för sina medmänniskors olikheter och att vi syskon skulle försöka finna vår egen livsväg utan att snegla på vad andra tänker och tycker.
– Jag har försökt förmedla den värdegrunden till mina barn. Men det är inte lätt i den medievärld vi lever i där människor förnedras i teveprogram. Och där en ”tros-chock” kan fylla en hel löpsedel.
Maria Lundqvist är en nyfiken person. Ofta kommer hon på sig själv med att sitta och stirra på en person på tåg, tunnelbanor och bussar. Vad tänker han på? Vad känner hon? Vem är han?
– Så när folk tilltalar mig kan jag ju inte vifta bort dem. De kanske är precis lika nyfikna som jag är.
Maria Lundqvist är mån om privatlivet, och drar en skrap gräns mellan det offentliga och livet som maka och mamma. Men en sak säger hon:
– Jag växte upp i en miljö där det inte fanns några kändisar. Mina barn träffar kolleger, får biljetter till premiärföreställningar… jag hoppas de ser igenom den yta som präglar kändisvärlden.
Har du någon idol?
– Nja ... jo, Mikael Wiehe, svarar Maria. Han är en engagerad och medveten artist som fortsätter att kämpa för utsatta människor i Sverige och andra länder. Det är stort.
– Hemma brukar vi ett par gånger i månaden välja ut musik, två låtar var och berätta om vad just de betyder för oss. Sist valde jag Mikaels Wiehes ”Vem kan man lita på”. Den texten är i dag, otäckt nog, aktuellare än någonsin. Alla borde lyssna på den och fundera vad den har att säga oss i dag.