Ida Cederberg växte upp med mamma och pappa och tre äldre syskon i Helsingborg. Så länge hon kan minnas har hon haft en oro i kroppen, berättar hon. En oro som sedan blev till ångest. Hur det ledde till att hon började skada sig minns inte Ida, som i dag är 23 år.

– Antagligen hade jag hört talats om det, kanske hade jag sett det på film. Jag testade en gång att skära mig på armarna, sedan fortsatte jag.

Första gången var det läskigt, berättar Ida.

– Det kändes farligt. Men det kändes också lugnande och för mig blev det ett sätt att lindra ångesten jag hade.

Ida kände ingen annan som skadade sig så, men efter att hon testat fick hon höra om fler i sin omgivning som också provat.

– Jag har alltid varit en sådan där person som folk berättar mycket för, och när kompisar märkte att jag hade ärr på armarna berättade de också.

Psykologen Jonas Bjärehed, som intervjuades på Insidan i går, benämnde självskadebeteende som ”vår tids tonårssjuka”, att det är det uttryck som psykisk ohälsa tar hos många unga i dag, men att forskare och experter delvis kan ha överdramatiserat allvaret. Den studie som hans forskargrupp gjort visade att självskadebeteende var vanligt hos unga, men att många också stannade vid att prova någon enstaka gång. Och att de inte mådde sämre än de kamrater som inte skadade sig.

Ida Cederberg tror att det ligger något i Jonas Bjäreheds resonemang om att självskadebeteende är dagens ”tonårssjuka”. Men hon tror att det alltid finns en anledning till att man skadar sig.

– Jag tror att man mår dåligt när man gör det, jag tror inte att man utsätter sig för det annars. Det gör ju ont. Men jag tror också att det finns en del som testar och inte gör det mer. Det var några kring mig på högstadiet som gjorde det.

Det finns absolut en viss ”smittorisk” i självskadebeteende också, säger Ida.

– Om man redan är inne i ett sådant beteende och ser någon som har skadat sig ännu mer, kan det trigga i gång en. Jag har varit ganska medveten om att det är så, men det är ändå lätt att påverkas av det.

För Ida tog det sju år innan hon kom ur den onda cirkel som självskadandet blev. Hon skadade sig oftast på kvällar och nätter. Det var då ensamheten kändes som värst.

– När familjen hade somnat och jag var vaken, då dök ångestkänslorna upp.

En dag hittade Idas mamma en text som Ida hade skrivit. Den beskrev hur dåligt hon mådde och hur hon skadade sig själv. I två år hade hon dolt ärren för familjen. Idas mamma kontaktade Bup (barn- och ungdomspsykiatrin) där hon till slut fick hjälp. Då var hon 15 år.

– Det var både skönt och jobbigt att det upptäcktes. Bup tog det på jättestort allvar, personalen var också noga med att fråga om jag hade skadat mig för att ta livet av mig – vilket inte var fallet.

– Samtidigt var det ju jobbigt att det upptäcktes eftersom jag hade dolt det så länge, nu var jag tvungen att börja jobba med problemet.

Sedan tre år tillbaka mår Ida bra.

– Vändpunkten blev den terapeut som jag träffade och som jag har fått jättemycket stöd av. Innan dess hade jag provat samtal hos psykolog, gruppterapi och bildterapi. Terapeuten är kbt-inriktad och har hjälpt mig att se hur jag vill leva mina dagar och sedan planera efter det – att ta mer ansvar för mitt liv.

För det är lätt att självskadebeteendet blir en identitet som är svår att släppa, säger Ida.

– Jag har känt mig som ”hon som mår dåligt”. Det var henne jag hittade i 13-årsåldern. Jag hade ingen aning om vem jag var annars.

Även fotograferandet har hjälpt henne. Ida köpte en kamera som 12-åring efter att ha sett en fotoutställning som hon blev fascinerad av. Sedan dess har hon fotat, framför allt självporträtt. Till en början visade bilderna mycket ångest, Ida ihopkrupen eller fallande bakåt.

– När jag tittar på bilderna nu kan jag se en utveckling i måendet. I de nyare bilderna är min siluett mer rakryggad, det är mer en sträckning uppåt. Det finns mer glädje och hopp.

I dag läser Ida Cederberg socialpsykiatri på distans. Hon vill arbeta som skötare inom ungdomspsykiatrin när hon är färdigutbildad.

– I det yrket vill jag fokusera ännu mer på det friska hos de unga jag möter. Jag skulle vilja hjälpa dem att lyfta fram de sidor som är bra och stötta dem i att det går att ha som mål att må bra.