Äldre människors sexualitet har historiskt sett både försjukligats och förlöjligats. Ibland har den förnekats helt.

– Det gäller båda könen. Men som jag förstår det har äldre kvinnors sexualitet varit mer tabubelagd genom historien, säger Åsa Andersson, lektor i idéhistoria vid universitetet i Umeå.

– Religionen, där sexualiteten kopplats till barnafödande, kan ha haft betydelse för det.

Men runt mitten av 1900-talet hände något. Debatten om sexuell frigörelse kom i gång och synen på äldres sexualitet blev mer liberal, man började framhålla att sexlivet är något positivt även sent i livet. Bilden av den dynamiska och sexglada åldringen trädde fram.

– Fast när det kommer till kritan har äldre kvinnors sexualitet nog fortsatt att ses med mer skepsis och avståndstagande än männens, säger Åsa Andersson.

Med den nya liberala synen har det snarare blivit problematiskt att inte ha ett sexliv på äldre dagar.

– Det som slagit mig mest när jag tittat på detta är att man vill ge folk frihet att göra det som de känner för, samtidigt kan det uppstå nya normer som man måste underkasta sig. Öppenheten och bejakandet av sexualiteten är något bra. Men ibland är det som om sexlivet inte främst är en lyckokälla, utan något som man måste anstränga sig hårt för att få att fungera enligt normerna.

Fotnot: Åsa Andersson forskar om historiska och kulturella perspektiv på ålderdomen samt genus.