Edgar Zan, 22 år i dag, läste precis så mycket som krävdes för att bli godkänd på gymnasiet. Inte en minut extra ägnade han åt studierna. I dag ångrar han slöheten.
– Då förstod jag inte vad jag skulle använda kunskaperna till. Tyska, fysik och biologi tyckte jag kändes helt meningslöst, säger Edgar.
Efter gymnasiet lyckades han inte hitta något arbete utan följde med en kamrat till Lund. Trots att han pluggat så lite hade han lyckats få bra betyg i matte, engelska och svenska – och kunde därför söka en enstaka kurs i samhällsvetenskap på universitetet. Slutbetyget räckte dock inte för att komma in på något attraktivt program.
Edgar är inte uppvuxen i en akademikerfamilj och egentligen fanns det inte hans tankar att studera på universitetet.
– Men jag är glad att min kompis ”lurade” mig till Lund, säger han.
På gymnasiet gick Edgar i en klass med åtta pojkar och tjugo flickor. Skillnaden mellan könen i synen på skolarbetet var stor.
– Vi killar var lata rent ut sagt. Vi skolkade inte, men satt mest av lektionerna och var oseriösa. Det blev som ett slags kultur bland oss. De flesta av tjejerna pluggade däremot ganska mycket.
Efter att Edgar hade läst samhällsvetenskap på universitet i Lund ett par månader började lusten att studera växa ännu mer. De dåliga betygen begränsade valmöjligheterna, och Edgar beslutade att skriva högskoleprovet för att den vägen söka in på ett svårare program.
– Jag hade bondtur rent ut sagt. På provet lyckades jag så bra att det räckte för att få en plats på ekonomprogrammet. I dag är poängen högre. Ibland känns det som att jag nästan inte är värd att läsa här. Jag tänker på alla som slet i gymnasiet för att få höga betyg.
Edgar säger att han i efterhand insett att han borde ha satsat mer i gymnasiet. Nu måste han gå igenom den matte han tidigare tyckte var så oviktig – och det tar en massa tid.
– Att slappa sig igenom gymnasiet var ganska idiotiskt. Jag hade tur som ändå kunde läsa vidare.
Hur klarar du studierna?
– Med stolthet kan jag svara att det går bra och mina betyg ligger över genomsnittet. Jag är nöjd med att ha valt en akademisk bana.
En av Edgars gymnasiekamrater har just kommit hem från en resa i Asien, en jobbar och pluggar samtidigt, en är arbetslös just nu … ingen känner sig direkt misslyckad.
– Det finns ju tid att reparera skadan. Jag gjorde det tidigare än de andra och har bara ett år kvar till min kandidatexamen. När den är klar behöver jag ju inte längre visa upp mina gymnasiebetyg.
Varför är många tjejer så ”duktiga” medan många killar ”slappar”?
– Kanske har tjejer högre krav på sig. De ska ta mer ansvar hemma, har ett tryck på sig att vara snygga och samtidigt bra i skolan. På en del gymnasier i Stockholm får tjejer mentala sammanbrott om de inte klarar ett MVG. De får ätstörningar och sömnproblem. Fast frågan är svår, säger Edgar.
När Jesper, som i dag är 28 år, började gymnasiet var det en självklarhet att han skulle läsa vidare.
– Jag har alltid velat gå i mina föräldrars fotspår, båda är akademiker. Så jag visste ingenting annat, säger han.
Ändå lade han inte ned någon energi på skolan. Han slappade mest hela tiden.
– Jag var inte skoltrött, men jag trodde att jag bara skulle ”bli upplyst” – att jag inte behövde lägga manken till. Och en lärare sa till mig att ”du kommer att klara dig ändå”. Då kändes det ju som om min modell funkade, säger han.
Varför sa hon så, tror du?
– Det berodde nog på att jag umgicks med många som tänkte plugga vidare. Mina syskon hade gått på samma skola och studerat på universitetet. Läraren satte kanske in mig i det sammanhanget.
Jesper gick på de lektioner han ville ha bra betyg i, andra lektioner såg han till att få sin närvaro uppskriven. Sedan gick han till ett kafé, snackade med andra vänner och lät tiden förflyta.
För Jesper var gymnasietiden en bra tid – trots skolket. Han tränade mycket, spelade gitarr och sjöng i ett band. Lika lätt på livet tog inte tjejerna i hans klass. De var ambitiösa och läste mycket.
Varför tog du det så lugnt?
– Jag trodde att man kunde läsa upp på komvux sedan, det var min livlina. Men det var ju ganska naivt. Morsan ville att jag skulle prestera bättre och undrade hur jag orkade vara ute så mycket på kvällarna och ändå gå till skolan. Men jag hade ju kul!
Jesper kunde dock inte läsa på komvux eftersom reglerna ändrats, i stället tentade han upp flera kärnämnen på sin gamla gymnasieskola efter att ha gjort lumpen och läst en strökurs på universitetet. Han tjatade sig till att få vara med på en del lektioner och att få skriva proven igen.
– Jag gav mig tusan på att jag skulle lyckas. Och det gjorde jag ju. Men det var en smärtsam läxa att inse att allt faktiskt inte ”bara löser sig” av sig självt.
Jesper kom till slut in på psykologprogrammet, hans stora mål.
På universitetet går samma könsmönster igen, tycker Jesper. Killarna är mer avslappnade och tjejerna planerar sina studier. De är måna om att läsa all litteratur och följa kursplanen till punkt och pricka.
– Killarna har lättare för att uttrycka sig och ta för sig och ha lite distans. Vi kan strunta i vissa saker och satsa på andra. Tjejerna måste kunna allt.
Jesper tycker att det är oroväckande att så många tjejer har så enorma prestationskrav – krav som följer med in i vuxenlivet.
– Jag tror att den vägen är vansinnig, om man vill att livet ska innehålla något annat än bara hets och karriär. Hur ska man hinna med att skaffa barn? Man går miste om nånting om man ska vara så förbannat duktig hela tiden!
När tjejerna har höga krav på sig själva ställer de också höga krav på andra, märker Jesper. En gång i veckan möter psykologstudenterna klienter i terapi.
– Dyker klienten inte upp blir tjejer ofta nervösa och säger ”hur ska jag klara utbildningen nu?”. Jag struntar i om min klient dyker upp eller inte. Så kommer vi ha det när vi är färdiga psykologer, det speglar verkligheten.