Det finns yrken där man ganska ofta utsätts för andra människors ilska utan att egentligen själv vara inblandad. Taxichaufför är ett sådant jobb. Rädda och arga människor är farliga för sin omgivning genom sin oberäknelighet, och de är också på så vis farliga för sig själva, menar Bertil J som kört taxi i många år. Han har fått en viss människokännedom "efter samtal med så där en 120.000 personer av olika slag", skriver han:
"Det här är min slutsats: en människa har två 'tillstånd', antingen är man 'hos sig' eller också är man 'ifrån sig'. Är man hos sig så är förståndet/hjärnan inkopplade, och varje ord och handling som jag företar mig är förankrad i mitt tänkande. Är jag rädd eller arg försvinner sanningshalten i verklighetsuppfattningen och risken är stor att jag projicerar min vrede eller rädsla på omgivningen."
I rollen som taxichaufför gäller det att i mötet med kunden försöka "föra honom/henne till sig själv" så att vreden eller rädslan rinner av, skriver Bertil. Har man inte den förmågan kan det lätt uppstå komplikationer och missförstånd med en kund som är ifrån sig.
Flera av Insidans artiklar handlade om att det inte alltid är det bästa att "leva ut sin ilska". Det leder ofta bara till ökad vrede och upptrappade konflikter. Kerstin Davidsson, som är psykolog, håller med om det. Men hon vill ändå betona att "aggressionshämning" också kan vara ett problem.
"Det ena behöver inte utesluta det andra. Jag är fullständigt övertygad om att det finns ett problem med tillbakahållen ilska i samhället. Ibland yttrar det sig i depressioner och diffus värk var som helst i kroppen. Sådant som kvinnor ofta söker vårdcentralen för, och läkaren hittar förstås inget fysiskt fel.
Det Judit Lindqvist säger i sista stycket i artikeln 'vreden slår larm& ' är mycket sant, att den vanliga ilskan är lite bortglömd. Men den finns också där och påverkar samhället. Jag tror inte heller på katarsismetoder. Min erfarenhet är att ilskan inte behöver levas ut, medan det däremot är angeläget att bli medveten om hur ilska styr våra beteenden."
Sture Larsson, själv gammal elitidrottare, reagerade på artikeln om aggressivitet i idrottsvärlden:
"Förre hockeytränaren Niklas Wikegård talar om naturlig aggressivitet, och att denna egenskap är viktig för idrottsmän. Jag tycker att det finns ett romantiskt skimmer kring begrepp som taggad, vinnarskalle och liknande inom dagens idrott. Vilka signaler skickar tränare, coacher och andra ansvariga till unga pojkar och flickor som vill spela fotboll eller hoppa höjd?
Många tränare vill ha spelare som ger allt. De talar i olika sammanhang om att puckla på motståndarna, om att trycka till dem, om att visa vem som behärskar rinken - till och med om att märka vissa motståndare. Det är ett beteende som inte skulle tolereras i klassrummet, på arbetsplatsen eller på krogen.
Engagemang och kämpaanda leder till framgångar på idrottsarenan, liksom i livet i övrigt. Uppmaning till våld är alltid förkastligt."
Ilska kan användas kreativt, skriver Elisabeth Fernström:
"Jag är en kvinna på 29 år med hett humör. Ofta kan jag gå och bygga upp ilskan under en längre tid och sen plötsligt blir jag så arg att jag tappar kontrollen totalt.
Det är som att vara berusad och efteråt minns jag inte vad som har hänt. Då säger jag väldigt mycket dumt som jag aldrig skulle säga annars.
Ofta sätter jag mig vid datorn när jag blir arg. Där kan jag skriva av mig och det är en bra säkerhetsventil. Exempelvis skriver jag dagbok varje dag.
Dessutom brukar jag skriva insändare och gör ett månadsmagasin på nätet. Här är ilskan en utmärkt energikälla som kan utnyttjas för att skapa ledarsidor eller så."
Vardagsstressen i dagens samhälle kan ligga bakom "obegriplig" aggressivitet, menar Jennifer Aplehag-Carlén. Hon berättar att hon är trebarnsmamma, gift, högskoleutbildad och har ett fast jobb som hon trivs med, hon bor bra och har ett bra socialt nätverk.
"Med andra ord så borde jag vara glad och nöjd. Men de senaste 4-5 åren så 'drabbas' jag av kokande vredesutbrott och dessa kommer oftare och oftare, och naturligtvis så lider både jag och min omgivning. Själv har jag länge hävdat för mina nära att ilskan beror på långvarig trötthet och känslan av att 'sitta fast i systemet'. Det vill säga alla vardagsmåsten, föräldramöten, räkningar, aktiviteter med mera, samt allt man inte hinner med. Men är man arg så möts man tyvärr oftast av ilska tillbaka, vilket i mitt fall endast bidrar till mer ångest och dåligt samvete och naturligtvis till mer ilska."
Det finns en "kulturell" eller auktoritets-sanktionerad aggressivitet som är uppenbar i till exempel USA:s nuvarande utrikespolitik, skriver Carl Lindström. Att ilskan är en överlevnadsfunktion är självklart, men det finns fler aspekter:
"Biologiskt är det enkelt men inte kulturellt. Maktpolitiskt har det alltid varit ett stort dilemma och lösningen har varit att suspendera ömsesidighet när det gäller 'rätten' att bli arg. Bush tycks speciellt i sitt ämbete anse sig ha 'rätten' att skicka trupper med enorm skadepåföljd och bestraffningsförmåga när han och hans vänner i Vita huset stöter på hinder då de till exempel vill lägga sig till med Iraks oljetillgångar. En kvinna som ser sina barn svälta och beslutar sig för att annektera en limpa förnekas däremot 'rätten' och blir hårt bestraffad& Känslor som leder till konsekvenser för maktutövande har därför i nästan alla hierarki-kulturer definierats på ett sätt som bestrider den biologiska funktionen, och detta medför en uppsjö av psykologiska problem både för individer och subkulturer. Rädsla har alltid varit maktspråkets mest utnyttjade styrmedel. Många har mött maktkulturens fördömande av naturlig ilska som känslouttryck, och fördömandet har i stället sökt att glorifiera lydnad och underkastelse gentemot hierarkins topp som transcenderad känsla. Det här gäller kulturen och i synnerhet subkulturer som heter religion, militär eller skola med flera."