Ingela jagade sin första man med en kniv, gav honom några rispor och vrålade att hon skulle döda honom. Till slut högg hon sig själv i benet. Då ringde mannen till SOS Alarm.

När två poliser kom till lägenheten ville de gripa mannen, de trodde att Ingela blivit misshandlad - det var ju hon som blödde mest.

- Det tog tid innan de förstod att min man inte gjort något utan att det i stället var jag som var aggressiv och hotfull. När jag lugnat mig åkte de sin väg.

Efter den första passionen var det som om Ingela inte hade någon respekt för sin man.

- Han var osäker på ett sätt som jag föraktade. Kanske kände jag igen mig i honom, vilket gjorde mig rasade. Jag förolämpade honom hela tiden - och vi bråkade jämt och ständigt.
Vem var det som slog först?

- Jag, och först efter att jag slagit honom flera gånger gav han igen. Han hade aldrig slagit en kvinna tidigare, men hade ett aggressivt temperament och kunde lätt brusa upp.
Så du provocerade honom?

- Ja, så kan man säga. Och när han slog tillbaka blev det en ytter­ligare bekräftelse på att han var en liten skit som slog kvinnor. Jag kände ett hat mot honom, ett hat och en förtvivlan.

- Jag har alltid haft en dålig självbild och sett mig som en dålig människa. Aggressiviteten har jag länge sett som en förbannelse, som något jag inte kan bli kvitt.

Under hösten blev mäns våld mot kvinnor på nytt ett hett debattämne. Bland annat Dagens Nyheter visade i flera reportage att tjugo kvinnor varje år dödas av sin man. I Piteå bildades ett manligt nätverk mot kvinnovåld och initiativet har spritts över landet.

Ingela tycker att det är bra att det utbredda våldet i svenska hem uppmärksammas. Men hon reagerar negativt när vissa feminister hävdar att bara män är aggressiva och att våld mellan parterna i ett förhållande beror på att mannen är överordnad kvinnan.

- Jag har slagits och blivit slagen, jag har kränkt och blivit kränkt. Debatten om våld borde föras mer nyanserat, inte så enkelspårigt som i dag. Våld mellan partner kan bero på att en eller bägge har dålig impulskontroll, att man känner sig nedvärderad och underlägsen. Det är min övertygelse.

- Därför, fortsätter Ingela, måste insatserna i skolan och på andra håll syfta till att minska allt våld i samhället. Fokuseringen på manligt våld innebär att kvinnor som bär en aggressivitet inom sig glöms bort, säger hon.

Ingela ska snart fylla fyrtio och bor i Huddinge, söder om Stockholm. Hon har tre längre - och våldsfyllda - förhållanden bakom sig. Hon har en dotter och två söner med två olika män.

- Jag har haft problem med min aggressivitet hela livet, men det blev värre i tonåren. Min första kille och jag bråkade hela tiden och beteendet tog jag med mig in i nästa förhållande. Jag blev med barn ganska snabbt och vi gifte oss.

Ingela talar om svarta känslor som inte gick att stoppa, om en enorm besvikelse och en djup förtvivlan. Redan före puberteten hade hon en negativ självbild, något som förvärrades under graviditeterna.

- Jag kände inte att jag dög till någonting och trodde att jag skulle bli en usel morsa. Men jag förstod aldrig vad det var för fel på mig. I stället riktade jag ilskan utåt, mot mannen jag levde tillsammans med.

En liten bagatell, som att han lämnat tidningen på köksbordet eller inte tagit in den tomma kaffekoppen från soffbordet, kunde utlösa en enorm aggressivitet.

- Jag liksom kokade över. Allt det mörka inom mig vällde fram och jag kunde inte hindra det. Jag förolämpade min man och kränkte honom. Jag använde både psykiskt och fysiskt våld - och möttes med samma vapen.

Sin andra man slog Ingela flera gånger och en gång hotade hon honom med en yxa. Han slog aldrig tillbaka, lyfte bara upp armarna för att skydda sig.

- Jag hade ett dubbelt övertag gentemot honom. Även om jag var den våldsamma kunde jag anmäla honom och säga att jag bara för­svarade mig: "Titta, han är ju större än vad jag är. Inte har jag slagit honom. Det var han som hotade att döda mig." Vi kvinnor blir nästan alltid trodda av polis och det sociala.

I höstas publicerade Insidan flera artiklar om kvinnlig misshandel av män. En av dem handlade om Daniel som under två år blev slagen, sparkad och psykiskt förnedrad av sin dåvarande flickvän. Ingela kände igen sig i hans berättelse, hon har upplevt samma sak - fast i hennes fall var det hon som slog och kränkte.

- Om så tio män "kommer ut" och berättar att de blivit slagna av sina kvinnor så vet jag inte om folk skulle tro på dem. Det skulle verka så onaturligt och overkligt.

- Jag har slagit tre män och själv blivit slagen av två av dem. Därför vet jag att våld inte bara förekommer man mot kvinna utan att det också kan vara tvärtom. Jag tror att det ofta handlar om en ömsesidig aggressivitet.

Efter att en kväll totalt ha förlorat kontrollen rusade Ingela ut ur lägenheten, hon sprang mot en vägbro, klättrade upp på räcket och hoppande ned. Hon skadade foten och en kota i ryggen, men är bra i dag.

- Det blev en väckarklocka. Jag vände mig till socialen. Tidigare hade varken de eller polisen trott på mig, men nu tog de allt jag sa på allvar. Jag fick läggas in på psyket en tid och äter nu piller för att dämpa min aggressivitet.

Medicinen innebär att det som stör och irriterar henne inte omedelbart utlöser en aggressiv reaktion. Hon säger att hon mår betydligt bättre i dag och känner ett starkt stöd från en kontaktperson på det sociala.

Dottern och de två sönerna, de bor hemma tillsammans med henne, har fått uppleva hur hon slagit deras fäder och hur de slagit henne. Ibland är hon rädd att barnen tagit skada, men än så länge tycker hon att de fungerar bra i skolan och reagerar som barn ska göra.

- Jag går utan jobb just nu, lever på ett tillfälligt sjukbidrag, fast jag hoppas kunna hitta ett arbete. Ja, jag ser ljust på framtiden, och för första gången på tjugofem år känns det som om jag mår relativt bra, att jag duger och att jag faktiskt har ­något att ge andra.

Men det som irriterar och upprör Ingela är att det tog så lång tid in­nan hon fick hjälp med sina problem. Hon säger att hon är ett offer för myterna kring våldet i samhället, för den snedvridna bild hon talade om tidigare i artikeln.

- Ingen verkar tro att kvinnor medvetet kan skada någon de lever tillsammans med. Jag ursäktar inte män som slår sina fruar, männen är ju oftare starkare och varje år dödas flera kvinnor i hemmen. Men det hindrar inte att jag på något vis känner igen mig i män som slår. Vi är också offer - på vårt sätt.