Samhället är inte tillgängligt för alla, i varje fall inte lika tillgängligt. Tillvaron blir villkorad.

I pjäsen "Precissomallaandra", som hade premiär i förra veckan, beskrivs utanförskapet. Några av skådespelarna är rörelsehindrade och sitter i rullstol - de bär sina handikapp synligt, säger de.

Teatergruppen Teater De Vill fick leta med ljus och lykta efter en repetitionslokal som var anpassad till funktionshindrade. De hittade till sist en i Skärholmen i södra Stockholm. Insidan var med på en av repetitionerna före premiären.

Det är sen tisdagskväll och den stora, tegelröda Skärholmshallen är nästan tom på folk. Gruppen repeterar i en gymnastiksal. Det plastiga golvet är ilsket grönt och väggarna är ännu grönare. Lysrören i taket sprider ett kallt, nästan kliniskt sken. I ett hörn står sju pingisbord ihopfällda.

Karin Lycke, Erik Markstedt och Elin Warnerud är amatörer medan Robert Jelinek och Johan Bössman är professionella skådespelare. Erik och Elin sitter i rullstol, de andra är gående.

Inte är det teater som man först kommer att tänka på här. Men rummet har sina fördelar för den som är rullstolsburen. Inga trösklar som är i vägen och det finns gott om svängutrymme.

Pjäsens centrala tema är att den som inte är som alla andra, "onormal", har ett utanförskap. Och att man då måste hålla till godo med det näst bästa, det tredje eller fjärde bästa, eller med att inte få något alls.

- Det är normaliteten som är riktvärdet vare sig det handlar om att bygga bostäder eller konstruera bussar och tunnelbana. Eller umgås. Vi som har ett handikapp måste alltid anpassa oss efter samhället, och inte tvärtom. När det byggs bostäder är de inte automatiskt gjorda för den som är rullstolsburen, säger Elin Warnerud.

Vi samtalar under en paus i repetitionen. Skådespelarna sitter i ring och försöker fånga in begreppet "normal". Elin Warnerud är nästan klar med sin utbildning till läkarsekreterare. Dessutom är hon skådespelare i den här pjäsen. Hon har både ett synligt och ett osynligt funktionshinder, och hon berättar att människor sällan har trott på hennes förmåga. De har betraktat henne som någon som inte är särskilt "normal".

- Nej, kanske är jag det inte i förhållande till det gängse. I alla år har jag fått höra att det ena och andra inte har varit möjligt på grund av att jag sitter i rullstol. Eller har epilepsi. Eller något annat. Men nu sitter jag här - i rullstol - med min utbildning. Och jag är gift, har en man som älskar mig. Och jag längtar efter barn, precis som de flesta andra kvinnor, säger hon.

Erik Markstedt säger att han är så "onormal" att han inte skulle ha levt om han hade fötts med sitt handikapp för några årtionden sedan. Han har ryggmärgsbråck och sitter i rullstol. Han tycker att livet är pest ibland men också rätt kul mellan varven. Som när han spelar teater. Eller är med kompisar.

- Jag ville alltid passa in när jag var yngre, vara en del av majoriteten. Men med den här kroppen kan man inte gömma sig i mängden. Det har två sidor. Dels får man stå ut med att bli uttittad, dels är man intressant i andras ögon. Jag föreläser ibland för sjukvårdspersonal, och bara det att jag kommer in i ett rum gör mig intressant. Jag får uppmärksamhet och kan spegla mig i den.

- Eller som när jag går på krogen. En kille ville bjuda på en öl för att jag var "så jävla duktig" som gick ut. Alltså ett slags omvänd särbehandling, positiv men samtidigt nedlåtande.

- Det man ser är mitt handikapp och inte mig, säger Erik Markstedt.

Pjäsens ramhandling är att Fjodor Dostojevskijs monolog "Anteckningar från ett källarhål" ska sättas upp, och en skådespelare sökes. Scenen är en audition och det visar sig att pjäsens Mikael passar bäst för rollen. Men hans karaktär är en så kallad ving- och svansbärare. Eller ett djävulsbarn. En avvikare. Vilken etikett man sätter beror på betraktaren. Precis som i vanliga livet.

Mikael kan inte få rollen med mindre än att vingarna och svansen klipps bort. Denna extrema makeover ska ske inför kamerorna i ett teveprogram. Det är ingen enkel operation och i värsta fall kan den leda till att Mikael dör.

Med hjälp av tillbakablickar tecknas bilden av en kille som är både mobbad och mobbare, hygglig och elak, ärlig och intrigant. Kort sagt - varken bättre eller sämre än någon annan. Men med svans och vingar.

I en replik säger svansbäraren Mikael:

"Historien har alltid förföljt oss. Vi vingbärare, eller djävulsbarn som vi kallades tidigare, har fått bära skulden för allt möjligt. Pesten till exempel. Så sent som 1975 blev vingbärare det officiella namnet för mitt handikapp. Innan det florerade en rad rasbiologiska och diskriminerande namn. Samma år förbjöds tvångsterilisering på sådana som jag."

Producenten frågar om Mikael är steriliserad. "Ja", svarar han och fortsätter: "Vingbärare har stenats till döds, förskjutits, bränts på bål och beskyllts för alla möjliga saker. Under andra världskriget mördades nästan alla. Innan 1965 var det förbjudet för oss att åka kollektivtrafik. Kort sagt så har vi haft ett helvete under hela den mänskliga historien."

- Vingbärarens liv är naturligtvis en fiktion samtidigt som det är sant. Det passar in på alla som inte passat in, i alla tider. Zigenare, förståndshandikappade, svarta, häxor, kättare. I fördomarnas bottensats finns en rädsla för det annorlunda, det som avviker, säger Johan Bössman.

Robert Jelinek instämmer. Att avvika är att inte vara perfekt, och att inte vara perfekt är stressande för många. Varför är det annars högkonjunktur för plastikkirurgerna?

- Vi ska ha perfekta jobb, perfekta ungar, perfekta magar och näsor och perfekta lägenheter. Jag har kompisar som kastat ut sitt fina kök för att köpa ett sånt som "alla" har. Fattar ni?

Efter samtalet fortsätter repetitionerna. Plötsligt faller manuset ur händerna på Elin Warnerud och hennes huvud sjunker ner mot bröstet. Hon har fått ett mindre epileptiskt anfall och det varar i tre fyra minuter. Alla avvaktar. Assistenten småpratar med Elin Warnerud och ger henne en mugg vatten när anfallet är över. För gruppen förklarar Elin att det kan bli så här när hon har mycket omkring sig. Något var på gång, det kände hon.

- Ramlar jag ur stolen måste ni se till att jag inte ligger på rygg. Jag har inte alltid assistent med. Det är viktigt att ni tar tid på anfallet, förklarar hon sakligt. Varar det mer än fem minuter ska ni ringa efter ambulans. Annars är det bara att vänta. Konstigare än så är det inte.

Så suddas gränsen mellan teater och det så kallade riktiga livet ut.